Hoppa till innehållet

Äktenskapets Komedi (1898)/12

Från Wikisource, det fria biblioteket.
←  XI.
Äktenskapets komedi
av Gustaf af Geijerstam (1858-1909)

XII.
XIII.  →


[ 110 ]

XII.


Dagen därpå gingo Bob och Anna omkring hvarandra som två brottslingar, hvilka äro medvetna om samma förbrytelse och ömsesidigt anklaga hvarandra för att vara upphofvet därtill. De voro båda trötta och utledsna på sig själfva och hela världen och kände det, som om framtidens horizont krympt samman omkring dem.

Vid frukostbordet bröt fru Anna plötsligt tystnaden och sade:

»Att detta skulle hafva händt oss! Att du och jag kunna ha sagt hvarandra sådant! Alla andra, men bara inte vi.»

Hon sade icke detta som något, på hvilket man väntar svar. Hon sade det som svar på sina egna tankar, och hennes blickar gledo förbi Bob och ut i rummet bakom honom.

Bob å sin sida fattade nog orden, som de voro sagda. Han hade själf tänkt detsamma. [ 111 ]Men hans bitterhet var så stor, att han icke kunde instämma.

»Hvarför inte oss så väl som andra?» sade han i stället.

Och mellan dem båda satt lille Georg och betraktade föräldrarna med stora ögon, fulla af förvåning öfver, att de stora sågo så ledsna ut, och att pappa icke kysste mamma, när han gick.

Om Bob letat med ljus och lykta genom hela sin själ, skulle han emellertid svärligen funnit någonting, hvilket var hans hela tankegång så främmande som de ord, hvilka nyss undsluppit honom. Ty detta var just, hvad som numera ständigt och jämt sysselsatte hans tankar.

Att detta hade händt just dem!

Detta var Bob så otänkbart, att hela lifvet började förefalla honom som en stor och olöslig gåta. Förr hade allting synts honom så enkelt och klart. Allt hvad som rörde honom själf, hans hustru, hans barn, hans hem, allt detta hade han knappast tänkt på annorlunda än fågeln, som sjunger om sommaren, tänker på solskenet och grönskan, hvilka framlocka hans kvitter. Nu fick han så mycket mera anledning att tänka, och han erfor en underlig förnimmelse af att på något egendomligt sätt vara bedragen. [ 112 ]Han menade icke, att hans hustru skulle vara honom otrogen ens i sina tankar. Det var något, som Bob kunde säga, när han var uppretad. Men att på allvar tänka något sådant — nej, det var långt ifrån honom. Når Bob sade sig själf, att han var bedragen, då var detta i en helt annan mening. Det var något, han hade hoppats att alltid få behålla, som omärkligt gled honom ur händerna. Något varmt och stort, som varit hans egendom och som nu blifvit alldagligt, kyligt och smått. Bob kunde aldrig uttrycka detta för sig själf. Han sökte och sökte efter ord, hvilka kunde förklara, hvad han menade. Men han fann dem icke. Han kände bara, att allt hvad han företog sig saknade mening.

»Håller hon icke af mig?» tänkte Bob för sig själf, där han satt på ämbetsrummet, lutad öfver sina böcker. »Är det möjligt, att hon tröttnat på mig?»

Denna tanke aflöstes lika hastigt af en annan:

»Håller jag verkligen af henne?»

Bob kunde icke häller besvara denna fråga, och han sköt den undan, emedan han icke kunde få in i sin tankegång det svar, som han fruktade. Han kunde icke lefva utan sin hustru, [ 113 ]det var allt, hvad han visste, och något annat svar hade han häller icke att gifva sig själf.

Men så mycket visste Bob, att han och Anna börjat gå sina egna vägar, och att de upphört att fråga hvarandra om, hvad som upptagit den enes eller den andres tid. Fru Anna hade fått en uppfattning af sina egna rättigheter, som hon aldrig förr hade haft, och hon kräfde frihet för sin person, utan att behöfva lämna räkenskap. Bob kunde icke öfverbevisa henne om motsatsen, och hon hade så goda skäl, att han hade svårt att motsäga henne. Samtidigt lämnade fru Anna honom samma frihet, som han aldrig hade begärt och icke visste, hvartill han skulle använda. Hvartill hans hustru använde sin, visste han lika litet. Han visste endast, att telefonerade han hem en förmiddag, så kunde han vara viss att få det svaret, att frun var utgången, och föreslog han något nöje en eftermiddag, var hans hustru upptagen på förhand eller hade andra bestyr, som hindrade henne.

I allt detta gick Bob omkring, utan att våga misstänka och utan att våga fråga. Han hade endast en oklar förnimmelse af, att allting hade gått i sär, och ibland kunde han undra för sig själf, om något skulle hända. Ty att något skulle hända, som afbröt detta lif, därom [ 114 ]var han ibland alldeles öfvertygad. Men hvad skulle kunna hända egentligen? Bob fann intet svar, och han kunde ej trösta sig med, att den oro, hvilken dag och natt marterade honom, endast var inbillning.

Så satt Bob en afton ensam hemma. Fru Anna hade gått på besök till en väninna, och Bob skulle arbeta. Men arbetet ville ej komma i gång, och Bob kände sig orolig, som om han fruktat, att olyckan hvilken minut som hälst kunnat stiga in genom dörren.

Då öppnades dörren, och lille Georg kom in. Han kom sakta fram för att ej störa pappa och skulle säga godnatt.

Bob tog gossen på knä’t och började prata med honom. Och Georg berättade historien om en främmande hund, som han lekt med i Humlevärden.

Bob satt stilla och smekte gossens här, medan tankarna kommo och gingo i hans hjärna. Men gossen märkte, att pappa var tankspridd och frågade förtrytsamt:

»Hvarför svarar du intet?»

»Hvad ska’ jag svara?» sade Bob och försökte se skämtsam ut.

»Du ska’ tycka, att det är roligt», sade gossen.

[ 115 ]Bob kände sig på ett egendomligt sätt illa berörd af detta svar. Han tyckte, att han alltid glömt bort gossen, att han knappt kände honom, och att barnet nu på sitt sätt öppet förebrådde honom detta.

Men Georg hade redan börjat tänka på annat.

»Hvarför är mamma aldrig hemma nu mera?» sade han.

Frågan verkade på Bob som ett slag. Han kysste barnet för att dölja, att tårarna kommo honom själf i ögonen, sköt gossen ut genom dörren och bad honom gå och lägga sig. Därpå steg han upp och stängde dörren i dubbellås, för att ingen skulle kunna komma in och se, huru upprörd han var.

En tanke kom öfver honom som en upptäckt. Hans hustru hade börjat glömma barnet. Hon lekte inte som förr med gossen, hon blef otålig, när han bad henne om någon hjälp, och skickade alltid ut honom i barnkammaren.

Hade det icke i grunden alltid varit så, äfven när hon ibland lekte med gossen, kelade med honom och var glad åt att kläda honom fin?

Kärlek till hvarandra, vänskap till främmande, nöjen, intellektuella intressen — allt detta [ 116 ]hade uppfylldt deras lif, så att där icke fanns plats för ett barn, som växte upp ibland tjänarne.

Här var grunden till deras olycka, tänkte Bob, och full af energi beslöt han att tala med Anna. Allt skulle bli annorlunda, tänkte han. Det måste — —

Bob talade också vid Anna om saken. Men det blef ändå inte bättre. Hans hustru förklarade så bestämdt allt, hvad han anförde, för tomma griller och inbillningar, att Bob till sist måste medgifva, att hon hade rätt och han orätt.

Lugnare blef han emellertid icke. Genom hustruns ord hade han känt hennes kyla.