Äktenskapets Komedi (1898)/4
| ← III. |
|
V. → |
IV.
Just på samma tid, som Gösta Wickner satt
ensam på sitt rum och anställde generalmönstring
med sig själf, sutto Bob och hans hustru
i det lilla förmaket med den blåa möbeln och
de hvita gardinerna och talade om dagens
händelser.
»Jag tycker, att Gösta gick bra tidigt», började Bob och såg forskande på sin hustru.
»Det tänkte jag inte på», svarade hon alldeles lugnt, förvånad öfver mannens blick, mera än öfver hans ord.
»Hm!» sade Bob.
Men inom sig tänkte han för det första: »Det var bra, att hon ingenting har märkt», och för det andra: »Hur ska’ jag bära mig åt med att inte tala om för henne, hvad jag har fått veta i dag?»
Bob var nämligen icke van att ha några hemligheter för sin hustru, och denna gång tryckte honom hemligheten mera än vanligt. Han kunde icke sitta stilla, utan började gå af och an, som lifliga naturer bruka, när de fått något att tänka på. Hans hustru satt i soffan med händerna i sitt knä. Lugn och samlad var hon i detta ögonblick en stark kontrast till den orolige lille mannen, som oupphörligt stannade för att smeka hennes kind eller betrakta henne. Småleende och stilla satt hon där, van vid mannens nervösa sätt, och på hennes läppar lekte ett litet leende, som om hon tänkt på något särskildt.
»Hvad tänker du på?» sade Bob till sist.
Hans hustru rörde sig icke. Hennes leende blef endast en nyans starkare, bredde liksom ut sig och gaf glans åt de klara ögonen.
»Jag tänker på, hur lycklig du gjort mig», svarade hon, »och hur härliga dessa dagar varit.»
»Hm!» sade Bob å nyo och fortsatte sin promenad.
I detta ögonblick berörde honom hustruns ord på ett särskildt, nästan pinsamt sätt, och fru Anna måtte ha känt, att det låg något i hans ton, hvilket ej harmonierade med hennes egen sinnesstämning, Ty i det hon lutade sig framåt, så att det ljusa framhåret föll ned öfver den hvita pannan, sade hon:
»Hvad tänker du på?»
Hon lade tonvikten på ordet du, som om hon haft någon instinkt om, att hennes man bara gick och väntade på att bli utfrågad.
»Jag?» svarade Bob. »Ja — jag tänkte verkligen på Gösta.»
»Jaså», svarade fru Anna.
Och åter kom leendet på hennes läppar. Denna gång var det dock ett helt annat slags leende, ett som var på en gång listigt och mjukt, muntert och en smula triumferande. Ingen kan räkna ut, hur mycket som kan rymmas i ett sådant hastigt, oreflekteradt kvinnoleende.
»Hvad tänkte du om honom?» fortfor fru Anna och log fortfarande.
»Det kan jag inte säga», svarade Bob. »Det var något, vi talade om i middags.»
»Som du inte får tala om för mig?»
»Ja, jag lofvade honom det.»
I samma minut dessa ord undsluppit Bob, ångrade han sig. Han kände, att han var fast, och visste, att han aldrig skulle kunna motstå sin hustrus nyfikenhet.
»Bed mig inte», sade han, redan på förhand förskräckt i känslan af sin egen svaghet. »Jag lofvade honom det så säkert.»
Men om det fanns något, som fru Anna hade klart för sig, så var det, att en man inte får ha några hemligheter för sin hustru. Hon var genomträngd af denna fordran som af en lifsprincip, och hon ansåg blotta antydan om motsatsen betyda detsamma som ett underskattande af hennes egen förmåga i fråga om tystlåtenhet. Hon använde inga smekningar som öfvertalningsmedel. Hon blef stolt, förolämpad, sluten och tyst, och hon bad Bob för all del icke bryta sitt löfte. Visserligen ansåg hon det icke vara något löftesbrott, om en man berättade för sin hustru något, som han lofvat att förtiga. Ty sådana löften gälla inte mellan man och hustru. Det hade hon visat honom hundratals gånger. Men hade han en annan åsikt, så skulle de tala om något annat.
Därmed teg fru Anna.
Rättvisan fordrar nu det erkännandet, att hade Bob icke så gärna själf velat tala, skulle han nog hafva hållit sitt ord. Men hela eftermiddagen hade han varit som sjuk efter den stund, då han skulle bli ensam med Anna och få meddela henne denna nyhet, som syntes honom själf så sällsam, att han aldrig skulle kunnat bära den ensam. Hvarför skulle han tiga med den? Hvarför skulle han icke berätta den? Det syntes honom så enkelt och rätt, att Anna fick veta detta. Hon måste ju rent af veta det för att icke komma att ovetande såra hans bäste vän.
Och så berättade den hederlige Bob, att Gösta Wickner bekänt sig hafva älskat hans hustru före deras äktenskap. Bob berättade dessutom historien vida mera gripande, än hvad Gösta någonsin hade gjort. Och han slutade med en skildring af, hur upprörd vännen varit, något som Bob verkligen också trodde, när han berättade det.
Hans hustru åhörde honom, utan att säga ett ord. Hennes ansikte fick ett drömmande uttryck, som gjorde det flickaktigt och ungt, och hennes vackra blå ögon fylldes med tårar.
»Efter detta måste vi hålla dubbelt så mycket af honom», sade Bob.
Och hans hustru nickade tankfullt.
Med armarna om hvarandras lif sutto de båda makarna i den lilla soffan, och deras hjärtan blödde vid tanken på, att de tillsammans, fast mot sin vilja, gjort en människa så ondt.
Bob blef riktigt förolämpad, när hans hustru till sist sade:
»Men tror du inte, att Gösta nu glömt detta för länge sedan?»
Och Bob förnekade en sådan möjlighet med de heligaste eder.