Äldre Västgötalagen (Sjöros 1919)/Förord
|
Inledning → |
FÖRORD.
Behovet av en ny handupplaga av Äldre västgötalagen (cod. Holm. B 59) torde redan länge gjort sig kännbart. Av föreliggande upplagor är naturligtvis Börtzell-Wieselgrens fotolitografiska edition i viss mening den bästa, men trots den jämförelsevis lättlästa stilen i handskriften har upplagan sitt egentliga värde blott för forskaren. I tryck har handskriften återgivits många gånger, men först i och med Collin-Schlyters utomordentligt noggranna edition (1827) föreligger handskriften i ett brukbart avtryck. Denna edition är dock dels för dyrbar för den studerande ungdomen, dels har den grundliga behandlingen av denna lagtext under snart hundra år medfört mycket nytt, som är ägnat att underlätta dess studium, men som är spritt i en stor mängd olika publikationer. Den första handupplagan av E. Schwartz och A. Noreen (1876) erbjöd ’hyfsad’ text med modern interpunktion, rättelser av uppenbara fel och en del emendationer av svårtolkade ställen, till stor del efter Collin-Schlyters i noter meddelade anvisningar. Arbetet är sedan länge utgånget ur bokhandeln och torde icke numera motsvara berättigade anspråk. En senare utgåva är H. Vendells (1897), som fortfarande finnes att tillgå, men som lider av svåra brister. De bifogade anmärkningarna giva (ofullständiga) litteraturanvisningar, utgivarens egna ändringsförslag äro få och sällan lyckliga, och själva texten är så bristfälligt korrekturläst, att hela rader bortfallit, utan att någon anteckning därom i noterna göres, något som även vid avsiktliga ändringar ofta underlåtes. — Delar av lagtexten finnas lätt tillgängliga i A. Noreens Altschwedisches Lesebuch (1 aufl. 1892—94, 2 aufl. 1904), som upptager de 3 första flockarna av Rætløsæ bolkær, hela Þiuuæ bolkær och Lekæræ rættær. Utgivarens namn borgar för att dessa delar skola erbjuda en omsorgsfullt granskad text, och att den alltjämt växande litteraturen blivit fullt utnyttjad vid uppgörandet av ordlistan och de ’Erläuterungen schwieriger stellen’, som bifogats. De anmärkningar, som kunna göras mot texten, beröra främst frågan, huru långt man vid en normalisering kan och bör gå, och i detta avseende kunde man, synes det, med skäl göra gällande, att t. ex. vid upplösandet av förkortningarna majoritetsprincipen strängt borde följts, något som icke är fallet.
Ursprungligen var min avsikt att blott utgiva en textupplaga utan kommentarier och utan någon utförligare motivering av ändringarna. Den överblick av textens brokiga former, som H. Pippings ovärderliga Ordskatt lämnar, och granskningen av de rikhaltiga och värdefulla bidrag till tolkningen av texten, som under de senaste åren sett dagen (jag nämner blott N. Beckmans, G. Cederschiölds och H. Pippings skarpsinniga undersökningar) ha emellertid kommit mig att tro, att en utgåva med strängare normalisering och utförlig kommentar bättre motsvarade behovet.
Det har ofta varit svårt att fatta position till tolkningar och emendationer i hög grad avvikande från varandra, och då det torde bereda både vetenskapsmannen och nybörjaren lättnad vid granskningen av olika meningar, har jag i kommentaren sökt anteckna och så noggrant som möjligt referera samtliga framställda meningar och förslag (också uppenbart oriktiga), och först därefter inlåtit mig på kritisk granskning av de framställda åsikterna och motivering av någon ny tolkning, där sådan synts mig vara påkallad. I kommentaren ha även behandlats sådana textändringar, som jag ansett kräva en utförligare etymologisk motivering, medan däremot etymologier därutöver upptagits blott, då de ansetts kunna erbjuda särskilt intresse.
Vad textens behandling beträffar, har jag genomfört en mycket sträng normalisering, säkerligen enligt mångens mening alltför sträng. De principer jag härvid följt, finnas angivna i inledningen, som dessutom upptager varje ord, som med ledning av dem ändrats, såvida icke hela grupper av sådana ord redan finnas förtecknade i litteraturen. Denna anordning har vidtagits i syfte att bespara föreläsaren tid. Av utrymmesskäl har jag måst avstå från att i inledningen referera och taga ställning till de olika meningarna rörande de former, som ändrats; icke ens då jag ej kan dela någon av dessa åsikter, har jag inlåtit mig på grammatiskt resonemang, annat än i enstaka undantagsfall. Därför vill jag med största eftertryck hävda, att jag alldeles icke därmed, att en form ändrats, vill ha utsagt, att icke denna form verkligen kan ha förekommit, icke heller att icke olika former av samma ord kunna ha brukats jämsides, utan blott att den ändrade formen i jämförelse med andra, som med den ha väsentliga karaktärsdrag gemensamma, befinner sig i minoritet. Något åsidosättande av textens ursprungliga lydelse kan jag icke ha anses gjort mig skyldig till, då på motstående sida handskriftens text rad för rad avtryckts noggrannare än i någon tidigare utgiven upplaga, och läsaren sålunda är i tillfälle att i varje stund jämföra med den. Denna anordning torde bespara forskaren icke så litet tid, och det saknar säkert icke pedagogiskt värde att den studerande ungdomen har för ögonen utseendet en fornsvensk text, sådan den i verkligheten ser ut.
I motsats till tidigare utgivare har jag icke medtagit biskop Bryniulfs stadga och stycket om Västergötlands kyrkor, dels emedan de ju icke kunna sägas tillhöra själva lagtexten, dels emedan de förete en språkform, som vitt skiljer sig från den övriga av samma hand skrivna texten.
Det är mig kärt att här få frambära ett varmt tack till den forskare, med vars namn jag prytt första bladet i detta arbete, professor Hugo Pipping. Icke blott har han under gången av detta arbete med aldrig svikande intresse offrat en dyrbar tid åt att med mig diskutera förekommande problem, utan även haft vänligheten att granska arbetet i korrektur och därvid lämna mig talrika litteraturanvisningar. Det är såsom en om ock anspråkslös gärd av djupt känd tacksamhet för ständigt visad välvilja och gammal vänskap jag ber Hugo Pipping mottaga detta arbete.
I stor tacksamhetsskuld står jag även till min vän professorn i rättshistoria vid Helsingfors universitet Ernst Estlander, som haft vänligheten genomse arbetet i korrektur och därvid lämnat en mängd rättshistoriska anmärkningar och litteraturanvisningar, vilka säkert ökat arbetets värde. Det har ofta ställt sig mycket svårt att avgöra, huru mycket rättshistoria, som lämpligen kunnat medtagas, och att mycket av det intressanta, som Vg I erbjuder i rättshistoriskt hänseende, måst förbigås, är jag den förste att beklaga. Detta har dock varit nödvändigt, icke minst av utrymmesskäl.
Slutligen ber jag få uttala mitt tack till Svenska litteratursällskapet i Finland, som med största tillmötesgående åtagit sig utgivningen av mitt arbete, vars tryckning under nu rådande förhållanden eljes måst uppskjutas till en säkerligen avlägsen framtid.
Hälsingfors i september 1919.