Åsnan och knähunden

Fabel av Gustaf Fredrik Gyllenborg. Ur Svenska parnassen, band II s. 198–199 av Ernst Meyer från 1889.

Åsnan och knähunden.

En åsna ser en knähund smekas
Och lyftas i sin herres barm.
I stallet med en svartsjuk harm,
Att honom samma förmån nekas,
Han för en häst sin klagan för
Och svär att kärran öfvergifva.
Han med gevalt vill knähund blifva
Och göra lycka, förr’n han dör.

»Du gamle dåre», hästen svarar,
»Du tror dig då nog fin och lätt
Att buren bli på lika sätt
Och djerfhet med din dumhet parar.
Håll inne med ett barnsligt skri,
Och vet hur litet gunsten väger!
Blott den som intet värde äger
Förtryter att ej klappad bli.

[ 199 ]

Men åsnan känner ingen ära
Att likna vid en knähunds lott.
Nog länge han i herrgåln gått
Att denna hederspost begära.
Re’n tar han sig en knähunds skick,
Och, när han herrn på gården råkar,
Sin grofva kropp med möda bråkar,
Att synas lika snäll och qvick.

Hans fukter husbond ändtligt tvinga
Att vända sina ögon dit.
Strax tror sig åsnan favorit,
När han kan herrn till löje bringa.
I stöd af ett så präktigt namn,
Hvars rätt han vill till fullo öfva,
Han tror ej mera krus behöfva
Och kastar sig i husbonds famn.

Men herrn på ryggen honom plaggar,
Att på hans upptåg göra slut.
Ur barmen knähund’ rusar ut
Och fötter, ben och öron naggar. —
Man en och hvar det öde spår,
Som utan gåfvor att behaga
Vill favoriters ställe taga
Och leker narr med gråa hår.