Åtta kusiner/Kapitel 08
| ← En tripp till Kina |
|
Phebes hemlighet → |
VIII.
OCH VAD DEN LEDDE TILL.
— Farbror, skulle du kunna låna mig tjugufem cents? Jag skall betala igen dem, så fort jag får mina fickpengar, sade Rose, när hon samma dag på kvällen kom inskyndande i biblioteksrummet.
— Jag tror, att jag kan det, och jag kommer inte att kräva dig på någon ränta, så du behöver inte göra dig någon brådska med att betala igen dem. Kom tillbaka hit och hjälp mig att ordna de här böckerna, om du inte har något trevligare för dig, svarade d:r Alec, i det han gav henne pengarna med denna villighet, som är så förtjusande, när vi be om smålån.
— Jag kommer tillbaka om en minut. Jag har längtat så efter att ordna mina böcker, men jag har inte vågat röra dem, för du ruskar alltid på huvudet, när jag läser.
— Jag kommer att ruska på huvudet, när du skriver, om du inte gör det bättre, än när du skrev den här katalogen.
— Jag vet, att det är dåligt, för jag hade så bråttom, när jag gjorde det, och jag har bråttom nu också. Och Rose kilade sin väg, glad att undslippa en uppsträckning.
Men hon fick den, när hon kom tillbaka, ty farbror Alec satt alltjämt med rynkad panna över bokförteckningen. Så pekade han på titlarna, vilka liksom berusade ragglade nedför sidan, och frågade i sträng ton:
— Skall det här betyda »Pulvriserade ben», min nådiga?
— Nej, farbror — det skall vara »Det förlorade paradiset».
— Det gläder mig att höra det, för jag började tro, att du hade för avsikt att studera medicin eller lantbruk. Och vad är det här? »Babies förkläden» är allt, jag kan få det till.
Rose tittade skarpt på klottret och tillkännagav sedan med en uppsyn av överlägsen visdom:
— Åh, det står »Bacons essäer».
— Jag ser, att miss Power inte lärde er något så gammalmodigt som att skriva. Titta på den här lilla anteckningsboken, tant Plenty givit mig, och se, så vacker och tydlig hennes stil är. Hon gick i en vanlig flickskola och fick lära sig några få nyttiga saker väl — det är bättre än att ha en hum om ett halvt dussin s. k. högre ämnen, tar jag mig den friheten att tycka.
— Jag är dock säker på att jag i skolan ansågs vara en intelligent flicka och lärde mig allt, jag fick undervisning i. Luly och mig var de första i alla ämnen, å särskilt fick vi beröm för franska och musik och sånt, sade Rose, som kände sig betydligt kränkt av farbroderns kritik.
— Kanske det, men om din franska inte var bättre än din engelska, anser jag berömmet oförtjänt, mitt kära barn.
— Men farbror, vi studerade engelsk grammatik, och jag kunde analysera satsdelarna riktigt utmärkt. Miss Power brukade ta fram oss, när det kom folk dit. Jag kan inte inse annat än att jag talar lika bra som de flesta flickor.
— Jag antar, att du gör det, men vi talar allesamans alldeles för slarvigt. Tänk efter ett ögonblick och säg mig sedan, om dessa uttryck är korrekta — »Luly och mig», »och sånt» och »lika bra som de flesta flickor».
Rose drog i sin favoritlock och trutade med munnen, men måste medge, att hon hade orätt, och sade efter en paus, som hotade att bli tryckande:
— Jag antar, att jag borde ha sagt »Luly och jag» »och sådant», gissar jag.
— Tack! Och om du vill vara snäll och utelämna »gissar jag», så kommer jag att tycka ännu bättre om min lilla yankeeflicka. Hör nu på, Rose. Jag ger mig inte ut för att vara exemplarisk i fråga om något, och du får gärna slå ned på min grammatik, mitt sätt och min moral, så ofta du anser mig ha orätt, och jag kommer att tacka dig för det. Jag har i åratal strövat omkring här i världen och blivit likgiltig, men jag vill, att min flicka skall bli, vad jag kallar väluppfostrad, även om hon på ett helt år inte studerar annat än det allra nödvändigaste. Låt oss vara grundliga, oavsett hur långsamt vi skrider framåt.
Han talade så allvarligt och såg så ledsen ut över att ha förargat henne, att Rose slog sig ned på armstödet till hans stol och sade i näpet ångerfull ton:
— Jag är så ledsen, farbror, att jag blev sur, när jag borde ha tackat dig för att du hyser ett sådant intresse för mig. Jag gissar — nej, jag anser, att du har rätt i att man bör vara grundlig, för jag brukade förstå en hel del bättre, när pappa gav mig några lektioner, än när miss Power skyndade på mig genom så många. Jag försäkrar dig, att mitt huvud brukade vara ett sådant sammelsurium av franska och tyska och historia och aritmetik och grammatik och musik, att jag emellanåt var rädd för att det skulle spricka. Det förvånar mig inte alls, att det värkte. Och hon förde handen upp till det, som om blotta tanken på »sammelsuriet» kom henne att känna yrsel.
— Och dock har jag för mig, att det anses vara en utmärkt skola, och jag vågar påstå, att den även skulle vara det, om icke den i mörker trevande damen ansåg det nödvändigt att proppa sina elever fulla som julkalkoner i stället för att uppfoda dem på ett helt naturligt och sunt sätt. Det är felet med de flesta amerikanska skolor, och de stackars små huvudena kommer att fortsätta att värka, tills vi fått lära oss bättre.
Detta var en av d:r Alecs käpphästar, och Rose var rädd, att han skulle ge sig av i galopp, men han tyglade sig och gav hennes tankar en annan riktning genom att säga:
— Kom nu och sitt och läs högt för mig. Mina ögon är trötta, och det är angenämt att sitta här vid brasan, medan regnet strömmar ned där ute och tant Jane domderar där uppe.
Rose tyckte om att läsa högt och bjöd honom med nöje på det kapitel i »Nicholas Nickleby», i vilket misserna Kenwigs ta sin franska lektion. Hon gjorde sitt allra bästa, ty hon kände på sig, att hon skulle bli utsatt för kritik, och hoppades, att hon icke skulle bli befunnen bristfällig i detta liksom i så mycket annat.
— Skall jag fortsätta, farbror? frågade hon, när kapitlet var avslutat.
— Ja, om du inte är trött, kära barn. Det är ett nöje att höra på dig, för du läser ovanligt bra, löd svaret, som uppfyllde hennes hjärta med stolthet och glädje.
— Tycker du verkligen det, farbror? Jag är så glad! Pappa lärde mig, och jag läste i timmatal högt för honom, men jag tänkte, att han kanske tyckte om det bara därför att han höll av mig så.
— Det gör jag också. Men du läser ovanligt bra, och det gläder mig mycket, ty det är något mycket sällsynt och jag sätter högt värde därpå. Kom och sätt dig i den här bekväma låga stolen — belysningen är bättre här, och jag kan rycka dig i håret, om du läser för fort. Jag ser, att du kommer att lända din gamla farbror till stor tröst såväl som till heder.
De hade just avslutat ännu ett kapitel, när bullret av vagnshjul sade dem, att tant Jane skulle bege sig av. Men innan de hunnit ut för att möta henne, blev hon synlig i dörröppningen, där hon i sin regnkappa tog sig ut som en ovanligt stor mumie och glasögonen lyste som kattögon under kapuschongen.
— Just vad jag tänkte! Klemar bort den där barnungen och låter henne sitta uppe sent och läsa smörja. Jag hoppas verkligen, Alec, att du känner vikten av det ansvar, du tagit på dig, sade hon med ett slags bister tillfredsställelse över att se, hur saker och ting gingo illa.
— Jag tror mig ha kommit till insikt därom, syster Jane, svarade d:r Alec, i det han ryckte på axlarna och kastade en humoristisk blick på Roses strålande ansikte.
— Det är sorgligt att se en stor flicka ödsla så med de dyrbara timmarna. Mina gossar har arbetat hela dagen, och jag hyser inte minsta tvivel om att Mac alltjämt är upptagen av sina böcker, under det att jag misstänker, att du inte fått en enda lektion, sedan du kom hit.
— Jag har haft fem lektioner i dag, tant, löd Roses oväntade svar.
— Det gläder mig att höra. Törs jag fråga i vad?
Rose såg mycket allvarlig ut, när hon svarade:
— I navigation, geografi, aritmetik, grammatik och i konsten att inte fatta humör.
— Besynnerliga lektioner, tycker jag. Jag skulle gärna vilja veta, vad du lärt dig av denna besynnerliga blandning.
Det lyste till av odygd i Roses ögon, när hon med en humoristisk blick på farbrodern svarade:
— Jag kan inte omtala allt för dig, tant, men jag har inhämtat en hel del nyttiga upplysningar om Kina, som du kanske kommer att tycka om, i all synnerhet dem om te. De bästa sorterna är Lapsing Souchong, Assam Pekoe, Ankoe, Blommigt Pekoe, Howquas blandning, Doftande Caper, Padral, svart Congou och grönt Twankey. Shanghai ligger vid floden Woosung. Hongkong betyder »Sötvattnets stad» och Singapore »Lejonets stad». »Chops» är de båtar, de bor i, och de dricker te ur små tefat. De förnämsta produkterna är porslin, te, kanel, schalar, tenn, tamarinder och opium. De har vackra tempel och besynnerliga gudar, och i Kanton finns de heliga grisarna, fjorton stycken, mycket stora och alla blinda.
Verkan av detta utbrott var häpnadsväckande. Det tog helt och hållet vinden ur tant Janes segel, så att hon icke hade ett ord att säga. Hon stirrade ett ögonblick på Rose genom glasögonen, och efter ett hastigt: Åh, verkligen? steg hon upp i sitt ekipage och åkte därifrån, smått förbryllad och mycket stukad. Hon hade blivit det i ännu högre grad, om hon sett sin förkastlige broder dansa en triumfpolka genom hallen med Rose till tack för att hon för en gångs skull tystat ned fiendens batterier.