50 småhistorier/De kinesiska prinsessorna
| ← Träskeden |
|
Lycklig som en prinsessa → |
| (Efter Onkel Adam.) |
44. De kinesiska prinsessorna.
Kejsaren Tjon-Ki i Kina hade två döttrar, som voro tvillingar och så lika varandra, att mandarinerna i all sin underdånighet icke voro i stånd att skilja dem åt, utan trodde, att de kröpo på knäna (ty så artig är man där i landet) för prinsessan Mia, när de egentligen gjorde sin hälsning inför prinsessan Nuna. Men detta var på det hela detsamma, ty bägge voro prinsessor och således lika förnäma, och mandarinerna brydde sig inte om huru de voro för övrigt.
Kejsarinnan Ta-Ka kände dock sina döttrar bättre, än mandarinerna gjorde det, och hon sörjde över dem bägge. Alla de, som fingo se dem (men del var icke många, ty det brukas ej där i landet, att man får se de kejserliga), påstodo, att prinsessan Mia liknade en sol och prinsessan Nuna också en sol; ty de voro båda prinsessor, och den ena fick inte vara sämre än den andra.
Kejsarinnan fann också, att de voro underbart sköna, och själva kejsaren, som eljest just inte hade något omdöme, tänkte detsamma som kejsarinnan.
Och så sutto kejsaren av Kina och hans kejserliga gemål en afton helt ensamma på den gyllene tronen och hade tråkigt; ty kejsaren tänkte på att den kinesiska muren inte var stark nog att stänga ute mongolerna, och kejsarinnan på sina bägge döttrar. Den ena var för stolt, den andra för ödmjuk – den ena var ej nöjd med mycket, den andra var nöjd med litet.
Kejsarinnan bad genom sin förste kammarmandarin, att kejsaren täcktes lyssna till hennes tal. Kejsaren svarade strax: »Jag lyssnar», vilket kammarmandarinen framförde, sägande: »Världens medelpunkt, lejonets besegrare, härskaren över de åtta haven, himmelens son, lyssnar.» Då började kejsarinnan och sade: »Som eders högtskinande majestät torde allernådigst påminna sig, hava vi tvenne barn, den högborna prinsessan Mia och den lika högborna prinsessan Nuna.»
Kejsaren nickade. »Prinsessan Mia», fortfor kejsarinnan, »är högmodig och stolt, pockande och inte nöjd med något. Prinsessan Nuna är där- emot ödmjuk och nöjd med det lilla. Mig tyckes, alt det är fel hos bägge, och jag ville därför kalla en trollkvinna från tibetanska bergen och låta henne pröva prinsessorna och ändra deras sinnelag, om hon kan.» Och kejsaren nickade.
⁎
En tid därefter kom trollkvinnan, ridande på en svart oxe med vita horn och röda ögon. Det var en liten hopskrumpen kvinna med glasaktig blick och djupa rynkor. Det gråa håret flög som en virvlande rök omkring hennes huvud, och hon var klädd i en röd kappa, som glödde som eldkol. Trollkvinnan infördes i den gyllene salen och salte sig på en dyna, gjord av tigerhud och fylld med håret av tusen döda mongoler.
Kejsarinnan neg ödmjukt, och trollkvinnan sade: »Vad söker du hos mig, arma moder?»
Kejsarinnan bugade djupt och sade: »Jag har två döttrar, vilka äro under av skönhet.»
»Skönheten förgår – även jag har varit så skön, att jag fördunklade både ros och lilja, och mina ögon tindrade som stjärnor. Skönheten förgår.»
»Mina döttrar äro kunskapsrika», sade kejsarinnan.
»Kunskapen är god, men ett ädelt hjärta bäst.»
»Ja visst, och just för att pröva deras hjärtelag och utforska deras öde har jag hämtat dig hit.»
»Deras öde beror av dem själva. För hit edra döttrar – prinsessorna, som de kallas av världen – de stackars barnen, som de kallas av mig.»
De bägge prinsessorna infördes och stodo där, klädda i juveler, framför den gamla sierskan. Sedan hon en lång stund betraktat dem med sina sjögröna, gnistrande ögon, sade hon:
»Mina barn! Jag har medfört några skänker till eder. Som I väljen, så går det eder, väl eller illa.»
Prinsessan Mia slog en knyck på nacken, men prinsessan Nuna böjde ödmjukt på huvudet.
Trollkvinnan öppnade ett gammalt fult skrin, som hon fört med sig, och tog upp några ägg. Några voro av klaraste diamant och glindrade som solen, då den står högst på himmelen. Några andra åter lågo i en ask och sågo ut som senapskorn, grågula och ulan glans. »Se här, barn!» sade trollkvinnan. Dessa diamantägg äro dyrbara i detta ögonblick; men dessa små obetydliga och dunkla bära en framtid i sitt sköte. Väljen – nutid eller framtid –» med dessa ord räckte hon ut sin hand.
Prinsessan Mia grep genast de blixtrande diamantäggen, men prinsessan Nuna valde de små dunkla och obetydliga, som buro framtiden i sitt sköte.
Och prinsessorna avlägsnade sig. Prinsessan Mia skrattade föraktligt åt sin systers »dumma» val. Hon hade också kunnat få ett diamantägg, men valde de fula. Så löjligt, så enfaldigt, så pjåkigt detta var! Men prinsessan Nuna smålog och sade: »Det ligger en framtid i dessa små ägg. Ögonblicket är ditt – framtiden min.»
När prinsessorna avlägsnat sig, sade kejsarinnan: »Ädla sierska, hurudan blir mina döttrars framtid?»
»Mia bringar olycka över landet, men Nunas namn skall evigt leva i välsignelse.»
⁎
Det var en sorglig spådom, som rörde själva kejsaren av Kina, när han någon gång täcktes allernådigst påminna sig, att han hade två döttrar.
Ryktet om trollkvinnans skänker lopp som en blixt kring landet och utom dess gränser.
Mongolernas stor-khan eller konung fick höra ryktet om diamantäggen och beslöt att bliva deras ägare. Han uppbådade sitt folk, som i oräkneliga skaror samlades omkring honom, och tågade mot den kinesiska muren, som snart genombröts, och under mord och brand översvämmade de rovgiriga hoparna landet.
Kejsarens härar blevo slagna, och snart stod den övermodige stor-khanen utanför palatsets portar och sände ett bud, som sade: »Min herre storkhanen hälsar eder, den förnämsta av alla kinesiska krukor och tekannor, att han vill hava eder dotter Mia till gemål samt som hennes hemgift de diamantägg hon fått av trollkvinnan. Om han ej genast får detta, bränner han edert palats till aska och låter hänga eder själv i en galge.»
Detta var väl just ej så artigt, men gjorde, att kejsaren i Kina talade och sade: »Vår dotter Mia må bliva stor-khanens gemål och taga diamantäggen med sig, om jag bara slipper se min käre måg, den stråtrövaren.»
Prinsessan Mia grät bitterligen, men avsändes med sina diamantägg till stor-khanen, som skickade prinsessan till sina andra tjänstekvinnor, men lade äggen i sin skattkammare. Sedan han avtågat, försäkrade mandarinerna, att han hade flytt för kejsarens förkrossande onåd. Och kejsaren nickade, emedan detta skulle vara sant i Kina.
Landet var förhärjat; fattigdom och nöd hemsökte folket, och hungersdöden kom som ett bleklagt spöke. Från alla håll hördes jämmer och klagan, men prinsessan Nuna smålog milt som en ängel och sade: »Jag har framtiden i min hand. Framtiden bär välsignelse och lycka i sitt sköte.»
Hon hade vårdat de små oansenliga, bleka äggen – och se! ur dem kommo små maskar, som hon närde med friska blad. De växte och blevo stora, och slutligen spunno de sig in i sin puppa för att stanna där, tills de blevo fjärilar. Men puppan bestod av glänsande, oändligt fina trådar de voro så fina, så glänsande, så starka – och prinsessan tvinnade dem till tråd och vävde ett aldrig förut sett dyrbart tyg av sina maskars tysta, föraktade spånad. Det var siden. Prinsessan Nuna hade upptäckt silkesodlingen. Hastigt utbredde sig kunskapen om denna rikedom. Tusen sinom tusen ägg lämnades ut till folket, och dessa föraktade ägg återgåvo kejsardömet dess rikedom och forna makt.
Och folket välsignade Nuna, som valt de små obetydliga och dunkla äggen i stället för dem, som voro av slipad diamant. Mia vann ögonblickets pris men Nuna eftervärldens välsignelse. Men kejsarinnan lät bygga ett tempel till framtidsödets ära och satte över portalen i gyllene kinesiska bokstäver följande inskrift: »Din skörd skall bliva efter din sådd.»
Det kinesiska templet har länge sedan försvunnit; men det, som icke kan försvinna, är den sanning det gamla tänkespråket innehåller. Sanningen är evig.