50 småhistorier/Träskeden

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Den kloke arrendatorn
50 småhistorier
av Anna Holge

Träskeden
De kinesiska prinsessorna  →
(Efter Onkel Adam.)


[ 99 ]

43. Träskeden.

Det var en gång en träsked, som var så fin och nätt hon någonsin kunde bli; av fint enträ var hon med utskuret bladverk på skaftet. Man kunde aldrig se något nättare än den vackra träskeden med sina ådror, som skiftade mellan vitt, gult och rött. Alla berömde också träskeden och sade: »Ack så vacker du är!»

[ 100 ]Då blev träskeden högmodig, ty högmodet hänger vid alla skapade ting, och därför kunna träskedar högmodas i sitt hjärta, och deras hjärta sitter mitt i deras liv – i skaftet.

»Ack», tänkte träskeden, »om jag ändå vore en silversked, ty nu blir det ändå inte andra än pigor och drängar, som skola hantera mig; men vore jag en silversked, så kunde det hända, att själva kungen kunde äta med mig ur ett silverfat fullt av risgrynsvälling. När jag är träsked, så blir det ingenting annat än mjölgröt jag får blöta mig uti.»

Och matskeden sade till sin matmor: »Kära fru, jag anser mig för god att vara bara en simpel träsked; jag känner på mig, att jag inte passar att vara i köket, utan jag bör vara på stora bordet. Jag kan ej med pigor och drängar, de ha så plumpa fasoner och gå så illa åt mig. Kära fru, laga så, att jag blir en silversked.»

Matmodern ville göra den lilla skeden till viljes och bar henne bort till en guldsmed, som lovade att försilvra henne. Och han överdrog träskeden med silver, så alt hon glänste som solen, och hon var så glad i sitt hjärta, att det nästan kunde kännas hur det slog inuti skaftet. När hon kom hem, lades hon i silverkorgen och drack duskål med alla silverskedarna, lät teskedarna kalla sig moster och sade kusin till silvergafflarna. Dessutom räknade hon släktskap med en förläggarsked, som hon kallade mormor, fastän hon aldrig sett henne för.

Men när skedarna skulle brukas, fick hon alltid [ 101 ]ligga kvar i silverkorgen, fastän hon alltid lade sig överst för att icke glömmas bort, så det var icke hennes skuld, att hon ej kom med. När detta flera gånger hänt och hon alltid fick ligga kvar, så klagade hon för frun och sade: »Jag skulle be, all jungfrun underrättades om att jag är en silversked och lika god som någon annan. Jag begriper inte hur hon kan skilja mig från de andra, ty jag är mycket blankare än alla de andra.»

50 småhistorier - Träskeden.png

»Jo», sade matmodern, hon känner på tyngden, att du bara är en försilvrad träpinne.»

»Tyngden, tyngden!» stammade träskeden, det är således inte bara glansen utanpå, som skiljer en verklig silversked från en träsked.»

»Nej, barn lilla, silver är mycket tyngre än trä, det är huvudsaken.»

»Nå, så gör mig tyngre; jag vill prompt bli så god som de andra, ty den förnedringen tål jag inte.»

Matmodern ville gärna göra sin lilla träsked till viljes och bar henne åter till guldsmeden.

»Kära hjärtans», sade hon, »gör denna skeden lika tung som en silversked.»

[ 102 ]»Det är omöjligt utan att gjuta bly i skaftet», sade mästaren.

»Ah», tänkte träskeden, då måste han genomborra mitt hjärta ... men man måste lida allt för äran. Han må genomborra hjärtat och gjuta det fullt av bly, bara jag blir ansedd som en verklig silversked.»

⁎              ⁎

Guldsmeden borrade djupt genom den arma träskedens hjärta, det gjorde ont, mycket ont, men hon teg och led. Han göt bly i det borrade hålet, det flöt genom hjärtat och stelnade där inne, men hon tålde även detta – allt för ärans skull.

Äntligen var hon färdig, och nyförsilvrad återkom hon i silverkorgen.

Men nu tog jungfrun henne för en verklig silversked, och hon skulle känt fröjd däröver, om hon ej haft en blyklump i hjärtat; men den hindrade henne att vara glad över sin ära.

I flere år gick hon och gällde för en silversked, så väl var hon försilvrad, och så väl var tyngden avvägd.

Men matmodern dog, Detta nästan gladde träskeden, ty matmodern var den enda, som visste, att hon var en träsked med silver utanpå och bly inuti.

»Nu vet ingen annat, än att jag är en silversked», tänkte hon; »nu är min ära befäst.»

Men allt silvret såldes och skulle arbetas om. Då den stackars träskeden såg smältugnen och [ 103 ]visste, att hon skulle kastas dit in, blev hon förskräckt och begynte tala vid de andra skedarna om det tyranni, som man övade mot den stackars värnlösa. »Man skall bränna upp oss, man skall tillintetgöra oss», sade hon.

»Å nej, de må gärna smälta oss», sade silverskedarna; »vi ha visserligen en smula koppar i oss, som gärna må brännas bort; sedan bli vi renare och bättre, än vi voro förut.»

Men träskeden var otröstlig, och då man ämnade kasta henne i degeln, sade hon med darrande röst:

»Käre mästare! Visst är jag en silversked, det förstås, och det synes utanpå och kännes på tyngden också; men jag är ändå ej av samma slags silver som de andra, jag är av ett finare slag, som ej tål elden, utan flyger bort i rök.»

»Är du kvicksilver då?»

»Ja, kvicksilver, ty jag är kvick av mig.»

»Å nej, du är inte kvicksilver men kanske av tenn.»

»Hur kan mästaren tänka så gement om mig?»

»Eller kanske bly?»

»Bly? Det måtte väl mästaren se, att jag inte är bly.»

»Nå, jag skall se efter», sade mästaren och ville böja på skaftet – men knack! Det gick av, och blyklumpen föll därur.

»Således bara en träsked.» –

»Ja», sade träskeden, som, sedan blyet kom bort, kände sig helt lätt och glad; »ja, jag är bara [ 104 ]en träsked och vill nu endast vara en träsked. Tag bort försilvringen, kära mästare, limma ihop mig och lägg mig ute i köket, tillsammans med de andra träskedarna, så skall jag säga dem hur dumt det är ay en träsked att vilja vara en silversked.»