50 småhistorier/Musikanterna, som skulle till Bremen

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Karin på vakt
50 småhistorier
av Anna Holge

Musikanterna, som skulle till Bremen
Rävesan  →
Efter Bröderna Grimm.


[ 40 ]

22. Musikanterna, som skulle till Bremen.

En man hade en åsna, som i många år hade tjänat honom troget, men hennes krafter började bli mindre, så att hon inte längre dugde till tungt arbete. Då ville ägaren dra in på hennes foder, men det tyckte åsnan var fult gjort; hon sprang sin väg. »Jag reser till Bremen», tänkte hon; »där kan jag bli stadsmusiker.»

Rätt som det var, såg hon en jakthund ligga på vägen och flämta, med tungan långt ut ur munnen. »Varför flämtar du så?» frågade åsnan. »Ack», sade hunden, »för att jag är gammal och inte mer kan vara med på jakt, så har min husbonde velat slå ihjäl mig; därför har jag tagit respass. Men hur [ 41 ]skall jag kunna förtjäna mitt bröd?» »Vet du vad», sade åsnan, »jag går till Bremen för att bli stadsmusikant där; följ med!» Hunden tyckte det var ett gott förslag, och de gingo vidare.

Snart fingo de se en katt, som satt vid vägkanten och såg ut, som om han hade ätit upp nådåren för räven. »Vad går det åt dig?» frågade åsnan. »Ack», svarade katten, »vem kan vara glad, när det gäller ens liv! Jag börjar bli till åren nu, och mina tänder börja bli slöa, så att jag hellre sitter bakom spisen och spinner än går på jakt efter råttor; därför vill min matmor dränka mig. Nu har jag visserligen listat mig undan, men vart skall jag ta vägen?»

»Följ med oss till Bremen! Där kan du bli stadsmusikant, du förstår dig ju på att göra musik, du.» Det förslaget, tyckte katten, var inte så dumt; han följde med.

Om en stund gingo de tre musikanterna förbi en gård; där satt tuppen på grindstolpen och skrek av alla krafter. »Du skriker, så att det går igenom märg och ben», sade åsnan. »Vad skriker du för?»

»Kukeliku», skrek tuppen, »frun har sagt att hon skall låta koka soppa på mig i morgon, och då måste jag ju låta huvudet av mig kväll. Kukeliku-u-u!» »Å, du rödkam, följ hellre med oss till Bremen! Något bättre än döden kan du väl finna där. Du har en god röst, och om vi musicera tillsammans, så blir det något av.» Ja, tuppen var inte sen att följa med, och nu traskade de åstad alla fyra.

[ 42 ]
Musikanterna, som skulle till Bremen

Men de kunde inte hinna fram till Bremen på en dag. När det blev kväll, kommo de till en skog, där de måste vila över natten. Åsnan och hunden lade sig under ett stort träd, katten klättrade upp och lade sig på en gren, och tuppen flög upp i toppen, där han var tryggast, och såg sig om åt alla fyra väderstrecken, innan han tordes somna. Men då tyckte han sig se ett ljus lysa på avstånd, och det talade han om för sina kamrater. »Här måste finnas ett hus i närheten», sade han. »Då måste vi gå dit», sade åsnan, »ty här är dåligt härbärge.» Och hunden sade: »Ja, ett par ben med litet kött på skulle smaka riktigt skönt!»

Nu gingo de åt det håll, varifrån ljuset lyste, men när de kommo fram, vad fingo de se? Jo, ett klart upplyst rövarnäste. Åsnan, som var störst, ställde sig vid fönstret och tittade in. »Vad ser du?» frågade tuppen. »Ett dukat bord med härlig mat och dryck», svarade åsnan, »och rövare sitta runt omkring och smörja sig.»

»Det vore något för oss, det», sade tuppen. »Ya, ya, den som bara vore där!», sade åsnan.

Djuren började nu lägga råd hur de skulle [ 43 ]kunna få rövarna därifrån, och till sist funno de på ett sätt. Åsnan ställde sig med framfötterna på fönsterkarmen, hunden hoppade upp på åsnans rygg, katten klättrade upp på hundens, och sist flög tuppen upp och satte sig på kattens huvud. Sedan började de allasamman på givet tecken med sin musik: åsnan skrek, hunden skällde, katten jamade, och tuppen gol, och därpå störtade de in genom fönstret, så att rutorna flögo i bitar. Rövarna, som redan hade blivit förskräckta av det gräsliga skriket, kunde inte tro annat, än att det var ett spöke; de flydde ut i skogen, yra i huvudet av förskräckelse. Men de fyra kamraterna satte sig till bords och åto, som om de ämnade fasta i fyra veckor efteråt.

När musikanterna voro mätta, släckte de ljusen och sökte upp sovplatser åt sig, var och en efter sin natur och smak. Åsnan lade sig på gödselhögen, hunden bakom dörren, katten i spisen, och tuppen satte sig på takbjälken, och som de voro trötta, somnade de snart. Då midnatten var över och rövarna märkte, att ljuset var släckt och allting tyst i huset, sade anföraren: »Vi borde ändå inte ha låtit vettskrämma oss så!» Och han befallde en rövare att gå bort till huset och undersöka. Den utskickade fann allt tyst och lugnt, gick in i köket, ville tända ett ljus, tog en svavelsticka och höll den intill vad han trodde vara ett par eldkol i spisen. Men det var inga eldkol, det var kattens glödande ögon, och katten flög i ansiktet på honom, spottade och klöste. Då blev han [ 44 ]ytterligt förskräckt och sprang ut genom bakdörren, men hunden, som låg just där, sprang upp och bet honom i benet, och då han skyndade över gården förbi gödselhögen, gav åsnan honom en duktigt spark med ena bakhoven. Av allt bullret blev tuppen väckt och skrek med full hals: »Kukeliku!»

Då sprang rövaren allt vad han kunde tillbaka till sina kamrater och sade: »Usch då, där inne i spisen sitter en gräslig häxa, som har spottat åt mig och rivit sönder mitt ansikte med sina långa naglar! Men utanför dörren står en man med en kniv; han har stuckit mig i benet; och på gården ligger ett stort odjur, som slog mig med en träklubba, och uppe på taket sitter domaren och ropar ’Tag fast tjuven!’ Lycka var, att jag kom undan med livet.»

Sedan vågade rövarna aldrig komma i närheten av huset, men de fyra musikanterna funno sig så väl där, att de inte brydde sig om att fara till Bremen, utan stannade kvar, och det är riktigt sant: den, som sist berättade det, lever ännu.