Adolfsfors/Kapitel 12
| ← »Armfelten» |
|
Dansen går → |
CORRESPONDENCE
- Kära Beate-Sophie!
Tack, kära väninna, för ditt aimabla, deltagande brev!
Du frågar huru jag nu befinner mig. I yttre måtto som allra bäst, då jag nu är medlem av en den lyckligaste familj. Här på Adolfsfors finnas inga dissonancer. Bara man träder in genom farstudörren, känner man, att här är ett hem.
Har du bemärkt detta obeskrivliga något redan i atmospheren, som slår emot en vid inträdet i olika hus? Där kärlek och harmoni residera, kännes det strax gott och varmt att vara, men där dessa livets element saknas, får man genast ett gruvligt behov av sin långschal eller — päls.
De, som komma till Adolfsfors, stanna alltså helt naturligt länge kvar. Tidvis blir det verkligen en ansenlig skara, som här har sin varelse.
Byström, skulptören, reste härifrån i går i sällskap med Grave Hülphers, han som du sade valsade så gudomligt sist på Fastingen. Han är ock en snäll fiolspelare.
Tillsammans med Lennart och Cilla har han varje afton gjort musik — och så dansade vi efter Bellmans-visorna. Vid bordet var han kvick och artig och överträffade själva Cilla i att finna på nya bordvisor, som han sjöng briljant. När herrarna blevo litet tendra, kunde stämningen till och med bli ganska hög.
Det går just lystert till här i Jösse härad. Knappt en dag förgår utan att vi antingen själva ha främmande eller äro bortbjudna till alla möjliga: kronofogdar, präster, grevar, kaptener, inspektorer etc.
För min egen del tycker jag nästan det är för mycket med allt detta väsendet, men Ciila säger, att jag icke får grubbla, att jag icke passar för snäckelevad — och kanhända har hon rätt. Därför vill jag ej heller undandraga mig människors umgänge.
Men underlåta att grubbla kan jag ej. Har en människa rätt att söka vinna eller återvinna om icke lycka, så dock sinnesfrid, om det måste ske på en annan människas bekostnad?
Är det så, att vi alla på något sätt förr eller senare måste ned i lidandets smältugn för att bli — människor, för att kunna förstå människor. Tout comprendre c'est aussi tout pardonnner!
Från mamsell Hesse, min f. d. mans släkting, som nu styr huset, har jag fått underrättelser, som något litet tröstar mig. Gud ske lov, Bratten finner sig, säger hon. Han occupererar sig, hushållar och räknar ut, hur mycket allting skall bli dyrare.
Det är för gott och väl, att människor äro så olika. För somliga ligger lyckan i att äga eller sträva elter saker och ting, för andra gömmes den blott hos personligheter.
Mina försummade studier söker jag nu emellanåt ta' igen.
‘Magistern‘ — vår lärde Lennart — och jag tillbringa härliga stunder i det väl försedda bokrummet.
Båda svärma vi för Rousseau och de franska classiquerna men fördjupa oss dock mest i historien. På sistone ha vi också litet försökt oss på spanskan, men för mig går det dåligt. Den gode Lennart har dock ett oändligt tålamod, förklarar och repeterar.
Du skulle också se honom på söndagarna, huru han för smeder och andra underlydande, som samlas här i salen till morgongudstjänst, läser och utlägger postillan och psalmerna! Då trakterar han också själv den lilla orgeln, och Cilla står bredvid och leder sången. Den gemensamma andaktsstunden är oss alla kär, för oss nära varandra och blir som en ljus- och hållpunkt för veckan.
Folket avgudar både Lennart och Cilla, som också på pricken känna till vars och ens förhållanden och deltaga och sträva med och för dem alla.
Men också mig äro de gamla gubbarna och gummorna så kärvänliga emot — allt för kära mors skull. De berätta för mig, vad hon sagt och gjort vid det och det tillfället. ‘Se, det var som om hon tänkte så särskilt på mig‘, sluta de som oftast. Hemligheten var nog, att hon aldrig gav bara sitt utan alltid sig själv på samma gång, och det är den enda gåva, som har bestående värde.
Då våra älskade äro borta för alltid, är det dubbelt kärt att se dem, på vilkas näthinna — den lekamliga såväl som den andliga — våra käras bild avtecknat sig. Och då jag nu går här på vägar och stigar och så oförskyllt får plocka de kärlekens blomster, som kära mor en gång i tiden slösande sådde ut, gör det mitt sårade hjärta mera gott än något annat.
Ja, vi ha haft dåliga tidender från Stockholm. Det synes mörkna över landet.»
Så långt hade hon skrivit, och fort lät hon sin fjäder löpa vidare.
»På sista tiden har vi naturligt nog fått mycken militär inkvartering på trakten.
Adolifsfors synes även för officerarne bli samlingspunkten. Som myggorna dragas mot ljuset, så flocka de bålde krigsmännen sig kring husets vackra värdinna, som nu också onekligen är mera strålande och piquante än någonsin.
Blir där alltför mycken cour, har dock var gode Lennart svårt att cachera sin jalousie. Men även solen har ju sina fläckar. Och det är bara bra för oss vanliga syndare att upptäcka, att även de bästa ha sina små svagheter. Annars bleve det nog föga amusante här i världen.
Inte tycker jag heller det skadar en äkta man att se, att hans hustru är uppburen av andra än av honom själv. ‘Varför skulle jag vilja ha den ingen annan vill ha!‘ hörde jag en gång en karlperson säga!
Men det förargliga är, att Lennart alltid blir som mest stel och stram, då generalen själv kommer. Både Cilla och jag få då både länge och väl klappa om honom för att få honom att spela upp till dans.
Om Armfelten är sig lik? Ja och nej. Landsförvisningsåren ha naturligtvis tagit på honom. Han ser äldre ut. Men det har också kommit något mera fördjupat och intressant över hans ännu så livfulla och skiftande väsen, som gör honom ännu mera oemotståndlig.
Qu'st-çe que tu penses ma chere? Nej, jag är icke rädd att bo nära gränsen.
Två ‘flêcher‘ ha uppförts här vid Adolfsfors — och vi ha tappra försvarare.
Tvenne gånger ha visserligen fientliga trupper varit framme vid gården — men på flykt.
Sista gången var det överstelöjtnant Ræder, som med sina baggar tänkte falla Eda Skantz i ryggen.
Men framkomna till Vrångsälven funno de bron i lågor och måste sedan själva vada över sjön Töcken och hals över huvud fly förbi Skillingsfors och Adolfsfors över gränsen, förföljda av de våra.
Men för att ytterligare decimera dina farhågor för oss vill jag omtala, att till skydd just för gränstrakten en särskild corps, flygande corpsen kallad, under befäl av Georg Adlersparre, upprättats.
Visserligen hörde jag i går, att generalen lär ha sagt, ‘att flygande corpsen måste ha vingar, eftersom den saknar skor‘, men den reder sig nog, även om det nu skulle vara så miserabelt ställt med både förråd och utrustning, som de säga. Det är nu min tro!… Nu kommer det visst främmande… Cilla ropar ivrigt på mig. Au revoir ma chere, à bientôt!