Agneta Horns lefverne/Agneta Horns själfbiografi/1644 maj—dec
| ← 1644: jan.—maj |
|
1645 → |
| På Wikipedia finns en artikel om Agneta Horn. |
Så blefve vi kvar i Jönköping allt intill den 13 maj.
Följde vi konvojen[1] till Danmark, och komme vi den 19
till Lageholm, där min herr far låg med armén. Och ginge
vi med min herr far under Halmstad, och låge vi några
dagar där före och vänta efter Fredrik Stenbock, som
skulle komma ifrån Sverige, men efter han inte kom, så
gick min herr far tillbaka igen till Lageholm och var
där öfver pinsdagen.
Sedan gick vi med min herr far åt Helsingeborg, och då låg där 30 danska skepp mitt uti sundet. Och ginge vi ut på skeppbron om afton och stoge och såge på skeppen, där di låge. Och om andra dagen ginge vi därifrån och åt Landskrona. Dit komme vi den 23 juni och vore där öfver missommarsdagen.
Den 26 bröt armén upp ifrån Landskrona och ginge genom Lund. Och vore vi inne och besåge den sköna körkan i Lund, och den 27 komme vi för Malmö. Och högkvarteret var i en by het Skräflinge. Den låg 3⁄4 mil ifrån staden.
Och våra fölle in under staden och körde in vakterna, som hölle där utanföre, och skärmyserade med de danska strax utanför stadsporten. Och var det befallt, att fruentimret skulle hålla ut på fältet hos styckena och fotfolket, till dess min herr far kom igen och finge sända någen in i byn och se åt, om där vore någet danskt folk inne heller huru där stod till.
Men de hinte inte bida så länge, utan de droge utan all order in i byn. Där hade de danska så när fått bort oss och luskammat pälsen, ty när vi komme i den ena ändan på byn, drog där ut 80 danska dragoner af andra ändan på byn. Och de vore rädda för oss och mente, att vi har haft mera folk med oss. Och vi hade ingen, utan en lakej heller 2. Och vi vore inte mindre rädda för dem.
Och när min herr far hörde, att vi vore i byn, befallte han 200 musketerare till att gå i byn till oss, att inte någen skulle komma och taga bort oss.
Och hvar gick i sitt kvarter. Och när vi komme i vårt, kunde vi grant se, huru de spelade med styckena af staden på våra, och tyckte mig det gick rätt lustigt, men de andra vore mycket rädda. Och grät min styfmor och hennes syster och fölle på knä och begynte till att läsa, men jag log åt dem och tyckte, det var inte tid nu till att gråta, när de så lustigt sköte och sloge på pukor, och om jag icke nu skulle vara glad med dem, som så glade äro. Och ju mer di sköte, ju lustigare tyckte mig det var, och lät jag inte skrämma mig med det första larmet, som kom på, utan jag laga, att jag kunde få se, huru det gick an. Det var min glädje.
Den 28 augusti kom elden lös i min herr fars kvarter, medan vi låge i Skräflinge om en fredag efter middagen. Och min herr far och styfmor ginge i sin kammar och taltes ved. Så begynte ellen till att falla ned på golfvet för dem, och när di såge åt, så stod ellen öfver allt, och di lupe ur stufvan. Och jag var i min kammar gent imot. Så ropa min herr far och alla åt mig, att jag skulle gå ut, men jag satt stilla och log åt dem och bad, att di ville släcka ut ellen. ”Jag sitter väl här så länge ingen större nöd går på mig.”
Och där satt jag och narras så länge, att ellen begynte till att slå fuller in i stufvan, att jag så när har måst blifvit där inne. Men när jag såg det, blef jag först rädd och lopp till dörren. Där slog både eld och rök så starkt emot mig, att jag så när har storknat och kunde inte komma längre, utan föll kull ved dörren och ropa åt dem, som utanföre stoge, och bad di skulle hjälpa mig ut.
Så kom en kapten under gardet, som het Magnus Stake. När han hörde mig, sprang han in genom röken och tog in genom dörren och i hastigheten där var tog han mig i båda mina hårlockar och drog mig ut med sig. Och har inte han varit, jag har aldrig kommit ut dädan, utan har brunnit upp, ty han svedde sig all öfver för min skull, och min lilla hund brann upp bredeved mig.
Och sedan jag kom ut, lopp jag i den stora räddhågan, som jag var uti, så att jag inte kunne besinna mig, utan satte mig i trägården under ett kullfallit stort äppleträd. Och för löfs skull kunde ingen se mig, och jag kröp så djupt ner uti gräset.
Där satt jag och såg på, huru det brann så lustigt, och tordes inte fram förr än det var allt väl beställdt och nerbrunnit. Och blef där ett sådant bekymmer om mig, när de sakna mig, att min herr far lät leta i hela lägret efter mig. Och gick han med, som drog mig ur elden, och leta efter mig mera än någen af de andra. Och i häpenhet kunde han inte påminna sig, att han har hulpit mig ut. Mente di alla, att jag förbränt, förr än jag själf kom framkrypandes undan trä’t, jag har gömt mig under. Och alla vore glada att jag lefde.
Halp så Gud mig denna gången, som han alltid gjort hafver af sina stora godhet emot mig.
Och blefve vi ändå sedan 14 dagar i lägret och låge i tält, men det var rätt hjärtelig kallt.
Men sedan kom kongen i Danmark och gjorde sitt läger emot vårt. Och de begynte till att spela så starkt med styckena på hvarannan i lägren, efter de låge så när ihop, och skuto så kulerna trilla in i tälte till oss. Och efter min styfmor skulle ligga i barnsäng, sände min herr far henne till Landskrona.
Den 6 september komme vi till Landskrona, den 14 fick min styfmor en liten dotter, och lefde hon inte längre än 7 dagar.
Medan vi låg i Landskrona, sloges våra och de danska alla dagar och sändes dagelig fångar till Landskrona af de danske. Och kunde vi stå på vallen i Landskrona och grant se röken af styckeskotten,som skedde i bägge lägren. Och sade di under tiden, att de danska låge emellan oss och vår armé och att de danska ville gå till Landskrona och taga det in. Har det varit sant, så hafva vi stått oss i håken.
Men 3 vecker efter mickelsmässa kom min herr far med armén och skulle gå ner åt Engelholm, och tog han oss med detsamma med sig. Och kongen i Danmark kom med sin armé efter; men när han kom några mil när Engelholm, fick han tiender, att hans skeppflotta var slagin, hvaröfver han blef mycket bedröfvat och drog sig med sin armé utur Skåne och in på Seland igen och lämnade så landet tomt efter sig, att våra inte hade någet motstånd på den sidan. Var så min herr far sinnat till att gå upp åt Ystad igen med armén och ligga där i vinterkvarter, det han ock gjorde.
Men efter där ock gick en sådan häftig sjukdom och som en half pest, att folket dödde mycket däraf, så fruktade min herr far, att jag ock skulle bli smittad af samma sjukdom. Ty han var mycket rädd om mig, efter han inte hade några barn mer än mig.
Och därtillmed hade min morfar och mormor skrifvit min herr far till och bidit, att han ville sända mig hem till dem, efter de hörde, att sjukdomen var så häftig därute. Och annars så var de allena och hade ingen jungfru hos sig, som min mormor kunde hafva ro af. Där före begärde min mormor mig hem till sig igen.
Och tänkte min herr far, att han gärna ville hafva mig hos sig, men så var han rädd för sjukdomen. Och om han skulle behålla mig kvar och mig sedan skulle komma någet ved, att han först skulle hafva sorg däraf, så länge han lefde, och att min morfar och mormor skulle sedan säja, att han gjorde illa, att han behölt mig hos sig.
Och för sådana tankars skull sände min herr far mig ifrån sig, det jag den gången gjorde rätt nödigt och med mina bittra tårar. Och min styfmor grät så, när jag bjöd henne god[dag], ty hon hade lell alltid ro af mig; när min herr far inte var hemma, så var jag alltid glad och hade alla handa galit till att säja, men nu satt hon rätt allena. Därföre sörjde hon rätt nog, när jag drog ifrån henne, och jag inte minder, ty jag ville ingalunda draga dädan.
Men så sände min herr far mig den 12 november ifrån sig i Engelholm med sin karet och tu sikreterarehustrur upp till Stockholm.
Och kom jag samma afton till Lageholm. Och när jag skulle köra på slottet, blefve hästana rädda för strömmen och ryckte vagnen på sne. Och om inte knektarna, har varit så snara och sprungit till hästana och hållit dem, har både de och jag fallit i strömmen och de intet fått igen mig förrän i laxkaret.
Och om andra morron drog jag därifrån och uppåt. Men när jag kom till Västerås, gick min vagn sönder, och jag måtte åka på långsläda till Tibble. Och där fick jag en bonnekirma[2], den jag ok[3] till Stockholm på, och kom den 9 december till Stockholm till min morfar och mormor och fann dem Gud ske lof med hälsan för mig. Gud låte dem länge och väl lefva, mig fattiga barn till hugnat!
Och jag var åter 1 år hos min mormor.