Agneta Horns lefverne/Agneta Horns själfbiografi/1644 jan—maj
| ← 1642—1643 |
|
1644: maj—dec. → |
| På Wikipedia finns en artikel om Agneta Horn. |
Anno 1644 den 14 januari drog min herr far och
styfmor ifrån Stockholm och till Jönköping. Drog jag
ock med, och komme vi till Jönköping den 23. Där
var min herr far intill andra lördagen. Då drog han till
Värnamo, och där mönstrade armén. Och när vi har
varit där i några dagar, gick min herr far med armén
till Halland. Och vi ginge tillbaka till Jönköping, och
låge vi där i 11 vecker.
Men hvad det var mig för dryga vecker, det vet ingen utan Gud allena, ty de voro mig så svåra både på den ena sidan och den andra.
Och på allt annat så begynte min styfmor och moster till att träta. Och var det mig inte till ringa plåga, så att jag i den tiden aldrig tordes gå till min moster; ty jag var rädd, att allt det som sades dem emellan af andra, att de skulle skylla mig före, att jag har sagt någet. Satt jag fördenskull emellan två ellar. När jag inte gick till min moster, så banna hon mig, och alla ville råda om mig; men när jag gick dit, så mente åter di andra, att jag ville gå och föra skvaller dem imellan. Och väljde jag fördenskull ett ondt af dem båda, som mig tyckte bäst var, och blef hemma och gick inte till min moster.
Och när min styfmor och moster vore goda vänner, så satt jag ock emellan. Ty jag var föga annat än ett barn och kunne väl under tiden behöfva banner, dem jag gärna har lidit af min styfmor, men som värre var, så ville hon aldrig tala ett ord åt mig, utan förtalte mig för andra, kanske det jag aldrig har tänkt, sedan gjort; ty jag nu väl visste något så när, huru jag lell skulle skicka mig.
Men så gick hon till moster och klaga på mig och sade, att jag var så bitterlig ond, att min maka var inte till, och rådde hon inte med mig. Och om någen talte åt mig, blef jag så ond, att jag strax tog på att gråta. Men det var intet sant. Och därtillmed sade hon, att jag var så oaktsam, att allt det jag hade och hon gaf mig, det tappa jag bort. Men det var ondt till att tappa bort. Hon har aldrig gifvit mig någet så stort till linnklär som stick i mitt öga. Och en sådan narr var jag, medan jag har kunnat få det, så tog jag ingenting, utan mente, jag får väl det jag har behof. Men min mening slog mig felt. Och de elaka klutarna jag hade till hemma, har jag nu slitit ut, och inte nändes hon gifva mig annat igen, utan jag såg ut som den fattiga skakelub[1]. Så kan väl hvar och en tänka, att det inte var under, om jag grät i mjugg, när jag tänkte: ”Om jag hade mor, väl ginge det annars för mig.”
Och sneda ögon fick jag hemma, och när jag kom till moster Karin, begynte hon om morgonen till att banna mig intill afton och for så ut med mig, att jag icke var vatten värt, och kallade mig alla de onda namn, som hon visste, och sade till mig:
”Ett sådant ettert ondt as och afskrap, som du då är, vore icke värd till att lefva, sedan till att vara född af sådana dygdiga och fromma föräldrar”, som mina vore. Och sade: ”När det blifver folk af dig, ditt slöke[2], så blir mina gamla skor nya”, och att jag aldrig var den styfmor värd, som jag hade, utan jag skulle hafva en, som flådde mig hvar dag, som fru Ebba gjorde, när jag var hos henne.
Och mycke annat sade hon åt mig, det mig bet så hårdt i mitt hjärta, att det har mest brusti. Och ehvad hon sade, så kunde hon inte komma mig så vida, att jag svara henne ett ord på allt det hon sade åt mig, utan teg och grät, att jag har mest smulti därved; och bad Gud så innerlig i mitt hjärta, att han då en gång ville se på min stora jämmer och eländhet och göra därpå en ända, på hvad sätt honom täcktes.
Och ofvanpå allt annat, som min moster sade åt mig, det ock allra mest bet mig i mitt hjärta, att om hon visste, att hennes döttrar inte skulle blifva bättre än jag, så ville hon heller önska, att hon aldrig har födt dem, än om de skulle blifva sådana elaka och onda as, som jag var, där då intet hopp vore om, att någen skulle få hugna af mig.
Och dessa orden gjorde mig så ondt, att mitt hjärta har måst brista däröfver, att jag nu inte längre kunde tiga utan svarade:
”Käre moster, di värsta fölen bli di bästa hästarna; och bed[3] I Gud, min kära moster, att edra döttrar inte blifva värre än jag hoppas både till att vara och blifva ännu bättre, när jag blir så gammal som I, så tror jag med Guds hjälp, att I sku få hugna af dem, och di sku väl kunna med all ära gå sin värld igenom. Det jag ock hoppas, att Gud skall så låta mig gå min tunga värld igenom med all ära, att ingen skall hafva skam af mig, fast nu alla tro mig illa.
”Och bed[4] I Gud, min moster, att era döttrar aldrig få försöka det myckna onda, som jag, fattiga barn, har försökt så väl på det ena stället som det andra, sedan Gud tog mor frå mig. Och vakta, min moster, att icke en kan komma, som gör era det igen.
”Och hafver moster godt vett till att säja sådana ord åt mig, som inte vet, hvad den likar, som världen och lyckan är mycket tung. Efter min moster själf aldrig har försökt någen sorg heller olycka och ej heller legat i vägen för andra, det jag nu 121⁄2 år har med största förtret, så måst släpas omkring och slitit mycket ondt därunder. I den staden, min moster har aldrig varit ur far och mors hus, utan haft där allt det hennes hjärta har kunnat önska, och alla har måst tjäna och ära er; det jag inte har och inte heller har haft, utan heller alla har gjort mig förtret och ännu göra. Och strax har moster kommit ur mors hus och har fått en mycket from man och mycket godt. Kan fördenskull moster intet döma, huru dem likar, som allting går emot. Och om min moster har försökt, det jag har försökt, heller visste, det jag vet, hon skulle väl på annat sätt tala mig till än nu. Och har jag ännu aldrig varit så ond, att jag har gjort heller tänkt till att göra någen människa ondt med min ondska.
”Och hoppas jag lell väl, om di villa säja sanningen, att di inte hafva sett mig ond, att jag icke har kunnat styra min ondska, utan jag är snarare för from. Och jag vill önska, att jag vore lite ondare, när det görs behof, så hade jag mång gång bättre, än jag har. Men så hoppas jag, att Gud skall i allting så laga med mig, att ingen af de mina sku få orsak till att slå sin ögon ner för min skull, utan att min herr far med Guds hjälp skall få så stor hugnat af mig som moster kan få af sina döttrar, som nu bli uppfödda i goda dagar. I den vissa tillförsikten är jag till min goda Gud, som alltid har hulpit mig utur all min nöd, sorg och ångest, att han ock intet heller nu skall förlåta mig.
”Och ber jag moster för Guds skull, att hon intet ville mer kasta mig sådana förhädeliga ord före. För Gud vet huru de fräta mig mitt hjärta. Och jag skall ock klaga både det och all annan min nöd inför Gud och bedja, att han skall hjälpa. Och hoppas jag lell, att både moster och andra, som mig hafva föraktat och förhaft[5] mig, skola med Guds hjälp få se en gång, huru Gud hjälper mig, att de som nu har hållit mig för största afskrap lell kanske sku i någen måtta lita på mig en gång. Men emedlertid vill jag befalla min sak Gud allena. Han skall väl i sinom tid göra med mig efter sitt behag.”
Och teg jag sedan stilla och svara henne icke ett ord, hvarken ondt heller godt, om hon än har slagit mig aldrig så mycket, det hon så när har gjort för de sista orden jag sade. Men så banna hon mig hela dagen igenom och for så ut med mig, att en hund icke ville taga ett stycke bröd af mig.
Och jag gjorde inte annat än grät och har satt mig i mitt sinne, att lika hvad hon sade, så skulle jag icke svara henne ett ord. Det jag ock gjorde, att hon på sistone mente, att jag har gråtit så länge, att jag har mist mitt mål. När jag inte svara, så hade hon inte mer till att säja.
Så måste hon om afton vänna igen. Och när hon har lykta sin mässa för mig, steg jag upp och böd henne fara väl och tacka henne för god välplägning, som jag har fått hos henne, och tänkte i mitt sinne: ”Allt skall det både regna och snöga, förrän jag kommer igen”. Det jag ock hölt ol, ty jag gick inte dit mer, huruväl vi låge i en byggning.
Men när jag kom hem, så var där inte bättre för mig där. Men så bruka hon inte heller mun på mig, utan satt och förtalte både mig och alla mina möderne, att jag har mest blifvit tokot under sådant buller och lefverne, som jag var uti. Och har jag mycke heller sett, att jag har suttit midt på Vättern på isen. Så har jag lell suttit i ro, fast där var kallt.
Och kunde jag inte göra däråt, utan sitta och höra därpå, och när det gick för groft, så till att gråta, att ögona har måst falla ur mitt hufve.
Så var det inte nog af detta larmet för mig, utan att Gud skulle sända mig ändå en större plåga — heller hvem det var, som sände mig den elaka Erik Sparre på halsen, kan jag intet veta. Ty han ville utan all fanners tack, att jag skulle lofva, att han skulle få det, som inte föll mig lägeliget, ty jag ville ingalunda hafva honom. Och var han mig så mycket emot, att jag heller såg skam än honom, och var den människan mig till ett så stort besvär, att jag inte kan säja.
Och hvad jag slet i di tu åren för hans skull både af den ena och den andra, det vore en hel bok full till att skrifva därom. Och led jag så mycket för hans skull, efter jag intet kunne bringa öfver mitt samvet till att bli kär åt honom; och lell ville di, att jag skulle säja honom ja. Och har jag så när aldrig måtta blifva af med honom, om icke Gud har hulpit mig ifrån honom.
Och drog han upp till Stockholm, men han skref mig alltid till, och jag svara honom aldrig. Och aldrig tog jag i hans bref, utan bad min styfmor behålla både kar och bref.
Men jag sade: ”En braf soldat vill jag hafva och inte en sådan där, som han är.”