Alices äventyr i underlandet/Kapitel 03

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Tårefloden
Alices äventyr i underlandet
av Lewis Carroll
Översättare: Nino Runeberg

Kapplöpning och sagosoppa
Kaninen och Ville och vad kaninen ville  →


[ 25 ]

TREDJE KAPITLET.
Kapplöpning och sagosoppa.

De såg högst kuriösa ut, då de samlade sig på stranden; — fåglarna med våta och ruggiga fjädrar, djuren med drypande päls, och allesamman genomblöta, tvära och buttra.

Först och främst gällde det naturligtvis för dem att bli torra igen. De hade en rådplägning härom, och efter en liten stund tyckte Alice att det var helt naturligt att prata med dem som med gamla bekanta. Hon hade ett långt samtal med en papegoja, som till sist råkade ur humör och sade: »Jag är äldre än du och då vet jag bättre»; och det ville Alice inte gå in på utan att få veta hur gammal papegojan var; och det ville papegojan på inga villkor erkänna; och då var det ingenting vidare att göra åt den saken.

Till sist sade mösset, som tycktes vara en högst myndig person ibland dem: »Sitt ner allesammans och hör på! Jag vet någonting så torrt att ni snart blir torra allihop!» Och så satte de sig alla i en stor ring med mösset i mitten. Alice höll ögonen ängsligt fästa på mösset, för hon hade klart för sig att hon skulle få en faslig förkylning, om hon inte blev torr mycket snart.

»Ä-hm!» sade mösset med viktig min. »Är ni alla färdiga nu? Det här är det allra torraste jag vet. Tyst [ 26 ]genast där borta i hörnet! ’Vilhelm den förste, kallad Erövraren, vars anspråk gynnades av den helige fadern, betvang snart den infödda befolkningen, vilken saknade ledare och länge varit van att underkasta sig varje ny inkräktning eller våldsmakt. Edwin och Morcar, innehavarne av jarlsvärdigheten i landskapen Mercia och Northumberland, —’»

»Huff!» sade papegojan med en rysning.

»Ursäkta för all del», sade mösset, med rynkad panna, men i mycket hövlig ton, »var det någonting Ni ville?»

»Nej ingenting!» svarade papegojan hastigt.

»Då skall vi inte avbryta undervisningen för ingenting», sade mösset. »Då fortsätter vi. ’Edwin och Morcar, innehavarne av jarlsvärdigheten i landskapen Mercia och Northumberland, anslöto sig snart till hans banér, och till och med Stigand, den patriotiske ärkebiskopen av Canterbury och rikets primas, fann det rådligast —’»

»Vad fann han?» frågade ankan.

»Han fann det!» svarade mösset barskt. »Nog må du väl veta vad det är?!»

»Vanligtvis vet jag nog vad det är, när jag finner något», sade ankan; »det är mest en mask eller en groda. Men jag undrar bara vad ärkebiskopen fann!»

Mösset brydde sig inte om den frågan, utan fortsatte brådskande: »— ’fann det rådligast att i förening med Edgar Atheling tillmötesgå Vilhelms fordringar samt erbjuda honom kronan. Vilhelms uppträdande präglades i början av statsklok återhållsamhet och självbehärskning; men hans normandiska följeslagares [ 27 ]pockande anspråk’ — hur känns det?» frågade mösset och vände sig till Alice.

»Lika kallt som förut, sade Alice bedrövad; »inte värmer det alls!»

»I sådant falls, sade dodofågeln allvarligt, i det han reste på sig, »får jag proponera, att mötet ajournerar sig i och för vidtagande av de mest energiska mått och steg —»

»Tala då ett begripligt språk!» sade örnungen. »Jag förstår inte hälften av dina långa ord, och det gör du visst inte själv heller!» Och örnungen böjde ner huvudet för att dölja ett hånleende, och flera av de andra fåglarna fnittrade hörbart.

»Jag ämnade just säga», fortsatte dodofågeln förtretad, »att det bästa sättet att få oss riktigt heta om öronen är en kapplöpning till ärones höjder».

»Var är då ärones höjder?» frågade Alice; inte för att hon brydde sig så mycket om dem; men dodofågeln hade gjort ett uppehåll, som om han tyckte att någon borde säga någonting, och ingen annan tycktes ha någonting att säga.

»Jo», sade dodofågeln, »det kommer du nog under fund med, bara vi kommer fram dit», — Och eftersom du själv kanske kan få lust att försöka på det där en vacker dag, så kan jag ju beskriva, hur dodofågeln ordnade om saken.

Först mätte han upp ett slags rund kapplöpningsbana (»inte är det så noga hurudan den är», sade han), och så ställde han upp alla de andra här och där. Ingen räknade »ett, tu, tre, spring!», utan var och en började när han hade lust och slutade när som helst, och [ 28 ]därför var det inte så gott att säga, när kapplöpningen var slut. Men när de hade sprungit omkring en god stund och var alldeles torra igen, så ropade dodofågeln: »Kapplöpningen är slut!» och då samlade de sig allesammans omkring honom och frågade flämtande och andlösa: »Vem har vunnit?»

Det kunde dodofågeln inte svara på så där utan vidare. Han satt en lång stund med fingret tryckt emot sin panna (såsom Shakespeare på sitt porträtt) och de andra stod där tysta och väntade. Till sist sade dodofågeln: »Alla har vunnit, och alla måste få pris!»

»Men varifrån skall vi få prisen?» frågade alla om varandra.

»Från henne förstås!» sade dodofågeln och pekade på Alice; och i detsamma trängdes alla omkring henne och ropade av alla krafter: »Pris! pris!»

Alice visste rakt inte vad hon skulle ta sig till. Hon stack handen i fickan och fick tag i en ask med pullugryn[1] (lyckligtvis hade de inte blivit förstörda av saltvattnet) och delade ut dem såsom pris. Och var och en fick sitt, nätt och jämt, — utom hon själv.

»Men hon måste ju också få ett pris», sade mösset.

»Naturligtvis», sade dodofågeln mycket allvarligt. »Har du ingenting annat i din ficka?» frågade han av Alice.

»Bara en fingerborg», svarade Alice bedrövad.

»Tag hit!» sade dodofågeln.

Därpå samlade sig alla omkring henne igen, och dodofågeln höll högtidligt fram hennes fingerborg, och [ 29 ]sade: »Vi anhålla att få överräcka åt Eder denna eleganta och värdefulla fingerborg!» Och då han hade slutat detta tal, hurrade de alla.

Alice par John Tenniel 09.png

Alice tyckte att alltihop var väldigt slött; men alla såg så allvarsamma och gripna ut, att hon måste hålla sig för skratt. Och då hon inte kunde hitta på något svarstal, nöjde hon sig med att niga och ta emot sitt pris med en så allvarlig min hon kunde åstadkomma.

Därnäst gällde det att äta pullugrynen, och det skedde under åtskilligt larm och stoj, för de stora [ 30 ]fåglarna klagade att de inte kände någon smak i munnen av dem alls, och de små fick dem i vrångstrupen, så att man måste bulta dem i ryggen. Men till sist var det över, och alla satte sig i en ring igen och bad mösset tala om någonting annat.

»Du lovade berätta mig om ditt sagolika liv», sade Alice, »och varför du hatar — K och H», sade hon sakta, för hon var rädd att såra mösset en gång till.

»Mitt liv har verkligen varit ganska sagolikt», sade mösset med en suck.

»Det måtte då varit väldigt välsmakligt!» sade Alice, för hon tyckte att sagosoppa var det allra bästa som fanns; och så här blev därför hennes föreställning om mössets sagolika liv, medan det berättades för henne:

            En vacker natt sprang
           jag så glatt förbi, där
       katten satt; då med ett skratt
     tog han mig fatt och skrek som en
 besatt: “Seså, min skatt” så tjöt han glatt
 nu fick herr Katt dig fatt! — Nog har du 
  stulit ditt och datt, — men här så blir 
    du schack och matt! — det här skall
            bli din sista natt,
                 så sant
             jag heter Katt!

[ 31 ]
Alice par John Tenniel 10.png

»Du följer inte med ordentligt!» sade mösset strängt till Alice. »Vad tänker du på?»

»Jo för all del, svarade Alice, »nu hade vi visst kommit till bottnen av soppskålen!»

»Nej då!» skrek mösset ursinnigt.

»När, menar du?» frågade Alice; för hon trodde att mösset hade sagt: »Nej då!»

»Nu får du ta reda på resten själv», sade mösset argt och gick sin väg. »Inte behöver jag tåla vad som helst heller!»

»Inte menade jag något illa!» sade den stackars Alice. »Men du är så förskräckligt snarstucken, vet du!»

Mösset bara pep till svar.

»Var så snäll och kom tillbaka och berätta ditt sagolika liv!» ropade Alice efter det. Och alla de andra [ 32 ]bad med: »Ja, var så snäll!» Men mösset bara skakade på huvudet och travade ännu litet fortare undan.

»Det var ledsamt att det inte kunde stanna», suckade papegojan, då mösset var utom synhåll; och en gammal krabba sade till sin dotter: »Ser du, mitt barn, låt det där bli dig en varnagel att aldrig förlora din självbehärskning!» — »Usch, mamma!» sade den lilla krabban näbbigt, »du kan pina ihjäl en ostra!»

»Jag önskar jag hade Dina här, det önskar jag riktigt», sade Alice, utan att vända sig till någon särskilt. »Hon skulle nog snart hämta det där mösset hit tillbaka!»

»Och vem är Dina, om jag får lov att fråga?» sade papegojan.

Alice svarade ivrigt — för hon tyckte alltid så vådligt om att tala om sin kära Dina:

— »Dina, det är vår katt. Och hon är så skicklig i att fånga möss, vet ni! Och hon kan nog ta fåglar också!»

Det blev en förfärlig uppståndelse! Somliga fåglar gav sig genast av. En gammal skata svepte mycket omsorgsfullt in sig och sade: »Nu måste jag visst gå hem; det är inte hälsosamt för mig att bli ute sent på kvällarna!» Och en kanariefågel ropade med darrande röst på sina ungar: »Kom, mina barn! nu är det tid att ni går och lägger er!» Alla hittade de på något skäl att gå sin väg, och snart var Alice ensam.

»Jag önskar jag inte hade talat så mycket om Dina», sade hon vemodigt för sig själv. »Ingen här tycks riktigt tycka om henne, och hon är ändå en så bra katt! Söta lilla Dina! jag undrar om jag nånsin får se dig [ 33 ]mera!» Och den stackars Alice började gråta igen, för hon kände sig så ensam och övergiven. Men snart hörde hon åter ett sakta trippande på avstånd, och hon tittade ivrigt upp; hon hoppades halvt att det var mösset, som hade ångrat sig och kom tillbaka för att berätta om sitt sagolika liv.


  1. Pullugryn = sockergryn.