Allmänheten

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Dödsbetraktelse
Samlade dikter
av Vitalis

Allmänheten
Promotionen 1824  →


[ 206 ]
Satir.


Den kära allmänheten låg en dag
Uppå sin soffa, sträckande sig makligt,
Och till en stor del var hon, ännu vaken,
Jag menar uti ekonomisk måtto;
Ty hon som Argus är precist beskaffad,
Att hon oräkneliga ögon äger.
Och deri Argus liknar hon också,
Att hon i sender sofver blott med tvenne,
Och det de tvenne är, med dem hon läser.
Och när hon läste nu de onda orden,
Som jag, förledd af falska theorier,
Om månen, allmänhetens gunstling, yttrat,
(Ty theorier äro linealer,
Som pläga hindra barn att skrifva snedt,
Om sjelfva, nemligen, de äro räta);
Och när hon också vidare betänkte,
Att månen för de sofvande blott lyser,
Och tänkte på, hur gerna sjelf hon sofver,
Hvem kan väl undra på att allmänheten
Tog mån’s parti och vredgades på mig?
Är månen icke en imitatör,
Som går, lik publicum, den breda vägen,
Och närmre stoftet, många mil från Solen,
Spatserar, mörk uti sig sjelf, och läser
I Solens klara, sköna, varma hjerta,

[ 207 ]

Men lika kall i evighet förblifver?
Sjelf kan nu allmänheten icke se,
På Solen, ty då blir hon liksom blind,
Och önskar såleds helst ur andra handen,
Ur månens nemligen, mottaga ljuset;
Ty månen värmer ej och lyser lagom.
Det derför är rätt rörande att se,
I hvilken endrägt publicum och månen
I våra dagar lefva med hvarannan,
Ett mönster just för alla äkta makar,
Blott ej deri att månen hafver horn.
När som jag stundom saken rätt betänker,
Som jag numera mycket, sällan gör,
Att nåd jag vinna må hos allmänheten,
Men när jag stundom mot min vilja tänker,
Jag finner att det måtte vara svårt,
Att vara allmänhet i dessa tider.
Att vara allmänhet är visst ej konstigt;
Men epithetet läsande, som tilläggs,
Det förutsätter, som vi tydligt finna,
Att allmänheten någorlunda skall
Förmå att ta sig fram med innanläsning;
Ty eljest kan man läsande ej vara.
Och alla tjugusju bokstäfverne
I alfabetet måste vara kända.
I fordna tider gick det ändå an,
Ty runorna ej voro mer än sexton.
Visst kanske till bokstäfvernes beröm
Man måste medge, att det är ett stilla
Beskedligt slägte, som ej springer undan.
Likväl är allmänheten att beklaga.

[ 208 ]

Är Z ej en alltför sällsam bokstaf,
Fast lyckligtvis han nyttjas mycket sällan?
Än X? är det då bättre? nej, tyvärr!
Det som två C ser ut som ryggen vändt
Emot hvarann och blifvit genomstungna
Med ett långt spjut, af en osynlig hand.
Men detta är blott bokstafstheorien.
Den del som praktisk är, skall också kännas,
Och det är till exempel icke lättlärdt,
Att man skall gapa, när man säger A.
Men hvad du fruktar mest o allmänhet!
Så väl som jag, du vet, vill jag förmoda.
Dock nu i fall du det ej skulle veta,
Ty allmänheten kan ej veta allt,
Det tillhör mig, som dina känslors tolk,
Att uti toner för dig uppenbara
Hvad i ditt eget inre föregår.
Ty, hvarför håller du dig eljest brandvakt,
Om ej derför, att du skall sjelf få sofva?
Du fruktar Barbarismens återkomst
Vet du hvad Barbarismen då kan vara?
Nej allmänhet! hur skulle du det veta?
Du har ju aldrig någonsin studerat?
Och om än sjelfva lifvet är en schola,
Du aldrig kommer dock ur prima klassen.
Allt hvad som du ej mäktar att begripa
Med dina sinnen, hvilka äro fem,
Och heta: syn, lukt, hörsel, smak och känsel,
Är Barbarism. Mins ock att Skaldens toner
Utaf dig icke njutas må med örat.

[ 209 ]

Du har ju smakens härliga organ?
Och hvad som icke smakar som söt gröt,
Det kan ock aldrig vara poesi.
Men smakar någonting dig just som malört,
Så att du tvättar dig om mun och spottar,
Liksom en flicka, när hon får en kyss,
Då kan du vara säker att det kommit
Från mig, hvars hjerta gjordt af malört är.
Men snart skall Barbarismen bli än större;
Ty jag ej döljer mina onda planer,
Att du må taga dina mått och steg
Och få försöka att det icke hjelper;
Jag ger mig endast ut för hvad jag är
Och gör ej pretension uppå godt hjerta.
Jag tänker stifta en Barbarisk schola
Och scholan tänker jag Barbarisk kalla;
Förty jag stiftar den ibland Barbarer,
Och till min fästmös, klockarns dotters, ära,
Som heter Barbara, och har så hetat
Allt sedan hon blef döpt, som jag förmodar.
Och som jag äfven i mitt äktenskap
Är sinnad att få barn och namn dem gifva,
Jag Barbarus hvarenda son vill kalla
Och hvarje dotter Barbara; och så
Skall Barbarismen komma just i blomma;
Ty han igenom menniskor införes.
Derför kan aldrig bättre han befordras,
Än då man barn till detta lifvet bringar,
I synnerhet med sådant namn, som mina.

[ 210 ]


Ej undra, mitt geni! om allmänheten
Förstår att detta stycke är Satir,
Då sjelf du ofvanföre det så kallat;
Liksom en gång en målare som målat
En tupp, skref ofvan: detta är en tupp,
Förmodligen ej så sig sjelf till minnes,
Som på det allmänheten skulle veta.
Du eljest kunde icke det begära.
Ty som när Gerdi lyfte sina händer,
Båd’ luft och vatten återsken defaf,
Och hela verlden glänste, liksom guld;
Så äfven när jag sänker mina händer
Och uti dem min trollstaf, pennan, håller,
Blir mörker öfver allt Egypti land,
Att publicum ej vet hvar det är hemma.