Promotionen 1824
| ← Allmänheten |
|
Amen → |
Vid Solons tid man hade uti Grekland,
Dock inberäknadt alla öarne
Och hela mindre Asien, Sju Visa;
Men År Ett Tusen Åttahundratjugu
Och Fyra, uppå Fyris nakna stränder
Framkommo ur sitt intet Sjuttisex.
Man ser deraf, liksom af mycket annat,
Hur högt upplysningen i vår tid stigit!
Vi hade redan våra läxor uppläst.
Den ed vi svurit, mera ljuf att svärja,
Än den en Celadon i sin förtjusning,
Vid älskarinnans bröst om kärlek svär,
Och kanske ändå mera ljuf att hålla,
Den ed, att ej mer undergå Examen.
De professorer suto mäkta dystre,
Att de ej mera skulle få det nöjet,
Att höra huru väl vi intet visste.
Vi hade också redan undergått
Det verkeligen svåra kunskapsprofvet,
Att gifva ut ett litet verk på trycket,
Som Professorer skrifvit i vårt ställe,
Och från Cathedern vi det ock försvarat
Med granna floskler, för hvars skull, på sin tid,
Då språket redan var uti förfall,
Skolmästaren Qvintilianus gifvit
En Primagosse handplagg.
Den dag var inne, då vi skulle lönen
För dessa märkliga idrotter skörda,
Den samma lön, som Roms Imperatorer,
Vid slutadt fälttåg, då i stor batalj
De slagit fiendernas här och vidgat
Med härliga Provinser Rikets gränsor,
Mottogo af ett tacksamt fosterland;
Densamma lön, som äfven sedermera,
För oförgätligt sköna snillebragder,
Blef ämnad åt den Ridderlige Tasso,
Dock ämnad blott, vid aftonen af lifvet.
O tempora, o mores! och du Phœbus,
Som låter så förnedras Snillets krona.
Dock — du är icke heller mer densamme,
Ty från att vara Gud för Skaldekonsten,
Du sunkit neder till ett fel i henne[1].
Re’n högt stod Solen på sin blåa bana
Och, vid kanoners dunder, dagens hjeltar
Sig drogo på sin underliga rustning.
Först skjortan, utaf hvad beskaffenhet
Det är likgiltigt, ty i våra dagar
Man lägger ej så stor vigt på det inre,
Är endast ytan, ytan grann och präktig.
De smala ben i hvita strumpor glänsa.
Till Ärans höjder går hvar Candidat,
Så silfverfotad, som Homeri Thetis,
Och der de korta byxor nått sin gräns,
Oss röda rosor uppå knäna växa.
Men åfvan kring de lärda kroppar hänger
En sällsam jacka, fordom svart till färgen,
Och här och der beströdd med ljusa fläckar.
Åskådaren deröfver ej må undra,
Ju äfven Solen sina fläckar har.
Men öfver henne rosenröda skärpet
Kring lifvet sitter, liksom ett mirakel,
Liksom om midt uti en vinternatt
På himlen mogonrodnan skulle skina.
Men uppå detta allt en kappa sväfvar,
Och fläcktar uti vindens direktion,
Liksom den vise ägarns egna tankar.
De unga männer gå med blottadt hufvud;
Åskådaren erinrar sig dervid,
Hur icke heller i det gamla Rom
En hatt fick komma uppå trälens hufvud.
Så gingo vi med stolta ögonkast
Uppå den stora, undersamma mängden,
Vid klockoringning, likasom vår Skydsguds,
Apollos likbegängelse vi firat.
Dock lefver Guden, fast med litet lif.
Uti tre hela år han sitter kulen
Och larmar högt och lamenterar öfver
Vårt lands Geniers armod på Genie.
Men när Fru Tellus har, för tredje gången,
Allt efter gammal utnött Slentrian,
Fullbordat, till de Astronomers nöje,
Sin långa resa i den toma luften,
Och kommit efter hvarje års förlopp,
Precist till samma punkt, der högstdensamma
Befann sig vid sin vandrings första början,
Deri en Metaphysicus ej olik,
Då slår sig Solens Gud och Snillets lös,
Och är den dagen vid förträffligt lynne:
Förty han firar då, med hög effekt,
På Fyris platta mark en Parodi
Uppå de sinas kröning uti Delphi.
Vi hunnit målet, trädde in i templet
Uppå ett berg af träd, som het Parnassus.
Apollo rätt oartig var emot oss,
Och bjöd oss ej en gång att sitta ner.
Vi stodo hela dagen på ett ställe,
Som om vi rötter fått och blifvit trän,
Som Gudens första älskarinna Daphne.
Vi törstade och med begärligt öga
Vi kring oss sågo efter Aganippen,
Men ej det minsta spår af henne funno.
Apollo mera sparsam var på vatten,
Än som hans söner, Rimmarne i Norden.
Men dagens Bard, en fjäril ifrån Pinden,
Steg fram och höjde opp sin silfverstämma.
Han sjöng hur Kärleken, när han vill knyta
Sig kransar, vandrar ut i Månens sken,
Och bryter lönligt sig, med hvita händer,
En dofftfull myrtenqvist, i dunkla gränder.
Han sjöng om Ärans högre Heroism,
Som tager kransen midt på ljusa dagen,
Och klart beskref han hennes fosterland.
Det landet är ett strandlöst haf af ljus,
Der Äran, som en fisk i vattnet kilar.
Men myrten, mente han, och lager var
Båd’ A och O i lifvets Gudasvar.
Se’n han beskref den Solens attributer,
Som kallat oss till sine Tempelsvenner.
Det var en Sol, som på ett helgons graf
I Palmens krona strålar, men derjemte
Uti det vida, ljusblå haf sig speglar,
Och menskans hy med ros och lilja målar.
Det var en Sol, som ej går upp och ner,
Men ljusets dryck ur fulla kalkar gifver,
Och bjuder den, som törstar, evigt mer.
Nu utföre Parnassens berg af träd
Slog karlen en Daktylisk kullerbytta,
Och uti fagra ord för oss han mälte:
”Hur eldströmmar ned ifrån himmelen svalla,
”Och bortskölja prunkande blommornas prakt
”Hur dånande, ljungande åskviggar falla
”Och klyfva de trottsiga ekar med makt.”
Se’n sjöng han uti konstiga rulader,
Hur menniskan, när hon är ren och fri,
Ser uppå nära håll det sannas Sol,
I anletet, och icke annorstädes,
Och hur hon lefver midt i Solen först,
Och elden släcker fromma själars törst.
Men snart derpå kanoners dunder bådar,
Att Lagerns ära delas ut för intet,
Och Lagerkransen, kommen sjelf af träd,
Med månget hufvud sig beslägtad känner.
Lärdomens rot är bäsk, men frukten söt.
I Scholan, vid de första steg vi togo
På Vishetens och Snillets ljusa bana,
Vi sjelfve, luggade utaf Magistern,
Capitationsafgift erlägga fingo.
Nu luggas Phœbi egen älskarinna,
Att vi må få en reparatio damni.
Då vigdes först vi in uti hans tjenst
Med späda qvistar utaf Betula,
Som applicerades å annor ort.
Vår krona är i dag af bättre trädsort,
Och sitter äfven på ett annat ställe.
Ej Ärans krona bärs på Ärans säte;
Hon sitter uppå ”Ärans pannas glans.”
Men det är mina värda Landsmäns sed,
Att ingen ting af vigt sig företaga,
Hvaraf ej magen har den högsta vinsten.
Ty uti ätande och drickande
Är än uti vår tid en gnista qvar
Af Göthisk kraft och utaf forntids allvar.
I gomen sitter detta slägtes känsla:
Dess värde uti titeln och i rocken,
Och dess förnuft? jag vet ej hvar det sitter.
Den dagen låg dock i vårt ätande
En hög begrundningsvärd symbolisk mening.
Det låter nemligen sig lätt begripa,
Att icke vi för Vetenskap och Konst,
Men endast för den ädla maten skull
Ha fiskat glosor uti Aganippen.
Vi äro icke några svärmare.
Bevare himlen nådigt vårt förstånd!
Vi mycket ha, så det är svårt att vakta.
Vi äro vise män, som tänka för oss.
Vi lefva icke mer i Paradiset,
Der Adam promenerade helt naken,
Och lefde endast utaf frukt och grönkål,
Och låg fyrfotad vid den klara källan,
Och läppjade sin morgondryck ur henne.
Vi Tempelsvenner suto nu förtroligt,
Utpyntade omkring det rika bordet.
På bordet stodo sköna sinnebilder:
Der stodo krukor, skuggade med lager.
Der stodo äfven många läckra rätter.
Och som det händer clairvoyanta pigor,
Att sig ett ljus kring deras maggrop breder,
Och att de tingen blott med magen se,
Så äfven nu det hände dagens hjeltar.
Vi läto läcker mat och ädelt vin
Trumpetas in uti oss. Skålar druckos,
Och larmet störde Epikuri Gudar,
Ehuru långt de bo från Fyrisvall.
Man gladde sig omkring det långa bordet,
Liksom man glädes uti skördeanden,
Och som man glädes, när man skiftar byte.
Men derpå gingo, liksom Fröken Dina,
De andre ut, att skåda landsens döttrar,
Och ännu mer att låta sig beskådas,
Så mycket mer, som deras högtidsdrägt,
Så brokig, som den Svenska Poesien,
Och lånad ifrån flera håll, som hon,
För dagen, liksom hon, allenast gäller.
Och mindre lätte, än de blifvit funne
På snillets våg, de viste sig i dansen.
Men jag gick hem och sof på mina lagrar,
Se’n jag med fröjd min kortkungsprakt laggt af,
Liksom en fjäril flygande ur puppan.
Jag vill ej nyttja Solens gyllne vagn,
För att uti Djurkretsen köra gödsel.
Jag redan löst min Pegasus från plogen;
Hans klippta vingar börja åter växa.
Må andre gräfva ned sig uti mullen!
De äro döde; det är deras hem.
Jag lefva vill i Sångens Gudalif:
Jag sitta vill i forskningens demanttorn,
På hvilkets spira morgonstjernan glänser,
Och der med frihet läsa och begrunda
De kolossala, gyllne Hieroglypher
Uti naturen och mitt eget hjerta.
Se! Phœbus sänker sig på silfverskyar,
Och i en mera värdig skrud mig kläder.
En krans han flätar in i mina lockar,
Utaf den lager, hvilken ej förvissnar,
Han vid min skuldra fäster gyllne bågen,
Hvarmed han fordom ormen Python dräpte,
Till tecken att en Skald skall vara Hjelte.
Han sätter i min hand den gyllne lyran,
Vid hvilkens klang, ifrån sitt höga hemland,
Den Eviges förstfödda dotter, Skönhet,
Med stjernor krönt och klädd med morgonpurpur,
Liksom en brud intill mitt hjerta sjunker.
- ↑ Phœbus = Bombast.