Anteckningar efter professor Winroths rättshistoriska föreläsningar i straffrätt/Begreppet brott och indelningar af brott
| ← Sammanträffande af brott. |
|
Brott mot en persons lif. → |
Begreppet brott och indelningar af brott.Lika omöjligt som det är att draga orubbliga gränser mellan moralisk och juridisk orätt, lika omöjligt är detta i fråga om civil och kriminell orätt. Med folkens utveckling samt förändringen i lefnadsförhållanden och sociala vilkor undergå dessa begrepp förändring, och dermed flyttas jemväl gränserna dem emellan. Huruvida en handling skall i en positiv rätt upptagas såsom brott eller icke, beror således helt och hållet af den rättsliga vigt, som tillägges det af handlingen kränkta intresset och i hvad omfång man för rättsordningens upprätthållande i allmänhet använder det kraftigare medel, som står rättssamhällena till buds i deras straffmagt. Ju mindre starkt samhället är, dess mera är begreppet kriminell orätt utsträckt och leder äfven en mindre oförrätt till ansvar. Och i samma mån som samhället vinner styrka och medel att omedelbart förhjelpa den, som lidit ett intrång, till sin rätt, uppstå flera fall af civil orätt och inskränkas brottens antal. Då under vårt äldre samfundsskick sålunda hvarje liden oförrätt i det hela lade grunden till ett kraf på bestraffning, är det påfallande, hurusom smärre oförrätter efterhand i allmänhet afklädts egenskapen af förbrytelser. Och i det stora hela gäller hvad här sagts äfven om straffens svårhet. Äfven dessa röja med samfundens tillväxt i styrka en benägenhet att mildras, och, bortsedt från öfvergående strömningar i motsatt rigtning, kan äfven här den moderna rättsutvecklingen anföras såsom exempel. Jemför man åter de särskilda brotten, blifva med samhällets fortgående utveckling vissa klasser af dem visserligen såväl flera i antal som äfven af en mera straffbar natur än förut. Och med tiden vexlar äfven brottens karakter, samt få de i det allmänna föreställningssättet andra föremål, än de dessförinnan ansetts hafva. Fordom tänktes ju privat rätt närmast vara föremål för ett brott, och om förbrytelser mot det allmänna var det föga tal. Men nu hafva de senare erhållit en betydande utvidgning och i sig jemväl upptagit det stora flertalet af de rättskränkningar, som beröra enskild rätt. Till en mera framskriden rättsutveckling hör i öfrigt visserligen, att förbrytelserna vinna en närmare bestämning och så till vida ökas, som åtskilnader göras inom hvad, som förut sammanförts under ett gemensamt begrepp. Huru ringa stadga i öfrigt äfven för närvarande vunnits på detta område, framgår deraf, att man tidt som oftast underkastar de nya strafflagarna omfattande bearbetningar (svensk rätt) eller förser dem med omfångsrika tillägg (tysk rätt).
För känntecknande af brott finnes sålunda ingen annan tillförlitlig bestämningsgrund än den, att derunder falla alla de handlingar, för hvilka den positiva rätten utsätter straff, och för graden af deras svårhet ingen annan ledning än måttet af det straff, hvarmed de af lagstiftaren blifvit belagda. Med afseende å straffens svårhet hafva brotten äfven af gammalt varit fördelade i särskilda klasser. Sådana indelningar finnas i mosaisk (brott värda döden i motsats till andra förbrytelser), romersk (kapitala förbrytelser, medförande döden eller capitis deminutio, och icke kapitala förbrytelser) och äldre tysk rätt (peinliche verbrechen, vid hvilka straffet var lifvets förlust eller stympning och unpeinliche, som endast medförde hudstrykning). Dessa åtskilnader voro hufvudsakligen af vigt i processuelt hänseende. Äfven i gällande fransk rätt finnes en indelning af liknande beskaffenhet (crimes, délits och contraventions), hvilken går igen i de flesta nyare strafflagar, bland annat äfven i de tyska och österrikiska (verbrechen, vergehen och übertretungen). Indelningen har i viss mån lagts till grund för åtskilnader i rent kriminelt hänseende, nemligen i fråga om försök till och delagtighet i brott samt sammanträffande deraf och preskription, men har sin största betydelse med afseende å det processuella förfarandet. Allt efter som förbrytelserna höra till den ena eller den andra gruppen, handläggas de nemligen vid domstolar af olika sammansättning: jurydomstolar, kollegiala domstolar af uteslutande juridiska embetsmän och enmansdomare. Åtskilliga strafflagar hafva äfven uppställts med iakttagande af ifrågavarande indelning (fransk, österrikisk och delvis äfven tysk rätt).
I vår äldre rätt motsvarades förenämnda indelning till en början af åtskilnaden i fridlöshetssaker samt större och mindre bötesmål, senare åter af urbota mål eller högmålssaker och öfriga brott. Och ehuru det karakteristiska för edsöresbrotten ursprungligen var den genom deras begående föröfvade kränkningen af den af konungen särskildt utfästade friden, blef man dock med tiden mera främmande härför. Och dermed blef det gemensamma för dessa, fortfarande såsom en särskild grupp sammanförda och behandlade förbrytelser: likheten i det för dem stadgade ansvaret — ursprungligen fridlöshet, med 1734 års lag böter af 100 daler och ärans förlust samt efter KF 20⁄1 1779 enligt regel ett års fästning. Hvad beträffar rättsböckerna före 1734 års lag, är den i dem förekommande fördelningen af deras kriminalrättsliga innehåll på särskilda balkar till största delen gjord med hänsyn till dessa olika indelningar af brott. Och för öfrigt hafva i viss mån jemväl gällt särskilda regler i kriminelt och processuelt afseende, allt efter som förbrytelserna hört till den ena eller den andra af förenämnda grupper — bland annat isynnerhet beträffande delaktighet i brott, domstolarnes behörighet och bevisningen. Framför allt befunno sig edsöresbrotten härutinnan för någon tid i en undantagsställning, hvilket i det mesta berodde deraf, att nyare principer här först kommo i tillämpning. För närvarande kan det beträffande vår rätt icke uppvisas någon genomförd indelning af ifrågavarande slag med särskild rättslig betydelse.
Af öfriga indelningar utaf brott är vigtigast den, som har brottets föremål till indelningsgrund. I romersk rätt, som i detta afseende för öfrigt redan hade sin förebild i den grekiska, skilde man mellan privata och offentliga förbrytetser (delicta privata och publica, de förra handlagda i vanlig civil rättegångsordning och de senare vid särskilda kriminella domstolar). Härmed förknippade man i den medeltida rättsdoktrinen den mosaiska rättens särskiljande af brotten, allt efter som de inneburo förbrytelse mot Gud eller menniskor. Och deraf uppstod en tredelning: brott mot Gud, furste eller stat samt mot enskilde (kanonisk rätt, Carolina). I senare tider har man dock ej velat upptaga förbrytelser mot Gud såsom en särskild hufvudklass, och har man sålunda återvändt till den romerska tvådelningen: förbrytelser mot offentlig och mot enskild rätt. Denna indelning är använd i åtskilliga nu gällande strafflagar (fransk och österrikisk rätt inom deras framställning af respektive crimes och délits samt verbrechen, vergehen och übertretungen, hvarvid dock den österrikiska inom vergehen och übertretungen såsom en särskild klass ytterligare upptager förbrytelser mot den offentliga sedligheten). På senaste tiden har man dock börjat att i strafflagarne lemna framställningen af de särskilda förbrytelserna utan iakttagande af någon som helst dylik fördelning. Den ordning, hvari brotten i kapitelföljd behandlas, har bestämts af den större sammanhörighet, som man ansett förefinnas dem emellan; och början har gjorts med förbrytelserna mot offentlig rätt (tysk och nordisk rätt). Detta beror på erkännandet deraf, att en mängd af de förbrytelser, som kränka enskild rätt, äfven beröra allmän, om ej på annat sätt så dock genom sin svårare beskaffenhet.
Hvad beträffar vår nu gällande strafflag, hafva embetsbrotten deri fått sin plats sist i framställningen (äfven i tysk och norsk rätt, dock att i tysk rätt derefter upptagits übertretungen och i norsk rätt förbrytelser medelst tryckalster). I spetsen hafva åter satts religionsbrotten (äfven i norsk rätt, ehuru de här sammanställts med sedlighetsbrotten). Härutinnan röjer sig i viss mån ett fasthållande vid det äldre åskådningssättet. Hvad beträffar uppställningen af 1734 års lags missgerningsbalk ligger förenämnda tredelning i det hela till grund för densamma. Till den del som den icke till fullo iakttagits, beror detta på en återverkan från den förutvarande rätten och dess klassificering af förbrytelserna. I dessförinnan gällande rättsböcker förekommer jemte sammanförandet af åtskilliga brott i anledning af likheten i det för dem stadgade straffet äfven en fördelning af dem med afseende å föremålet för rättskränkningen. Det är på sådant sätt som dråp och tjufnad mestadels fått sin behandling i särskilda balkar. Omkring dessa förbrytelser har intresset hufvudsakligen samlats. Öfriga förbrytelser mot person och egendom inordnades mera eller mindre under dem såsom hufvudtyper för samtliga förbrytelser. Och det är med afseende å dem, som de allmänna kriminella rättsbegreppen först fått sin närmare bestämning och utbildning.