Anteckningar efter professor Winroths rättshistoriska föreläsningar i straffrätt/Förord
| ← Anteckningar efter professor Winroths rättshistoriska föreläsningar i straffrätt |
|
Den äldre germanska straffrättens karakter. → |
Förord.
Med föreliggande arbete är det för straffrättens del afsedt att skildra uppkomsten och utvecklingen af nu bestående rättssatser, ej att gifva en helgjuten och fullständig bild af rättstillståndet under ett visst förflutet tidskede. Det historiska materialet har användts till att belysa nu gällande rätts innehåll. I följd häraf har gällande rätt kommit att ingå såsom ett afslutande moment i framställningen af de särskilda instituten. Och härvid har beaktande egnats ej blott åt svensk, utan äfven åt utländsk rätt. Tillräckligt skäl härför har varit den omständighet, att de civiliserade folkens straffsystem ej blott haft utgångspunkten gemensam, utan äfven tagit del i en för dem samfäld utveckling och på grund häraf för närvarande jemväl stämma öfverens med hvarandra i sjelfva hufvuddragen. Men härtill kommer ytterligare något annat. Alla tecken tyda derpå, att för framtiden arbetet skall gå ut på att utjemna de skiljaktigheter, som här förefinnas, ej att förstora eller öka dem. Straffrätten är ett område af lagstiftningen, hvilket doktrinen nästan fullständigt bemägtigat sig. Och vid de täta omarbetningar och jemkningar, som bestående rättssatser här underkastas, tjena främmande lagar och förslag till material, och gör man sig sålunda ömsesidigt till godo hvarandras ideer, rön och erfarenhet. Det är ett reformarbete, hvari en mängd krafter deltaga, men som besjälas af samma anda och leder mot samma mål. Kan man redan för närvarande tala om ett europeiskt-amerikanskt straffsystem, hvaraf bland annat det svenska blott utgör en del, skall derför i framtiden detta med all säkerhet blifva än mera berättigadt. En inblick i gällande utländsk rätt torde under sådant förhållande väl kunna vara af intresse. I åtskilligt länder det till förklarande af den rätt, vi haft eller hafva, i annat anger det åter den väg, som för vår del kommer att beträdas. Och den fördel, som för det historiska studiet kan dragas af det komparativa i sistnämnda hänseende, bör visserligen icke underskattas. Ty, rätt läst och förstådd, bör ju historien icke allenast lära oss att känna det förflutna och det närvarande, utan äfven hjelpa oss att länka arbetet för framtiden in på rätt stråt.
Mångenstädes föreligga fullständiga förslag till nya strafflagar. Så är förhållandet i England, Österrike, Kroatien, Italien, Spanien, Ryssland och Finland.[1] Dessa förslag hafva i arbetet lemnats alldeles å sido. Och på samma sätt har enligt regel förfarits med äldre och yngre inhemska arbeten af liknande natur. Särskildt har så skett med lagberedningens d. 30⁄12 1887 afgifna förslag till ändring i åtskilliga delar af vår nu gällande strafflag. I saknad af vederbörlig fastställelse, kunna dessa lagverk ej sägas vara uttryck för ett allmänt rättsmedvetande. Och då de ej pröfvats mot verkligheten, är det svårt att afgöra, hvad praktiskt värde de ega. I öfrigt har naturligen afseende ej heller kunnat fästas å alla bestående straffsystem. I hufvudsak har beaktande endast egnats åt våra grannländers och de stora kulturländernas rätt samt åt sådana i senare tider tillkomna strafflagar, som utgöra bearbetningar af rätt utaf sistnämnda slag — alltså åt finsk, norsk, dansk, tysk, österrikisk, fransk, engelsk, ungersk, belgisk och holländsk rätt.
För England finnes ej någon särskild strafflag, men har dock, hvad straffrätten vidkommer, common law till största delen satts ur kraft genom särskilda lagar. I Finland länder 1734 års lag fortfarande till efterrättelse med de ändringar, som vidtagits deri genom förordningar, tillkomna dels före och dels efter dess förening med Ryssland. Eljest bestå de begagnade källorna i strafflagar af jemförelsevis nyare ursprung. Årtalen för deras tillkomst äro: för Frankrike 1810, för Norge 1842, för Österrike 1852, för Danmark 1866, för Belgien 1867, för Tyskland 1870, för Ungern 1878 och för Holland 1881. Den svenska strafflagen af 1864 intager alltså till tidsföljden sin plats ungefär i midten af denna grupp utaf strafflagar. I allmänhet hafva för den utländska rätten kommenterade upplagor från de närmast förflutna åren begagnats, och, till den del som sådana icke stått till buds eller beredt full säkerhet i fråga om den för närvarande gällande rättens beskaffenhet, har upplysning sökts hos författare och i författningssamlingar. I fråga om finsk rätt har användts en upplaga af 1734 års lag från 1888 och för engelsk rätt ”Commentaries on the laws of England by his honour judge Stephen” med tryckår 1886.
Hvad beträffar förberörda straffsystems inbördes ställning, kan man för de kontinentala länderna säga, att den franska strafflagen i viss måtto är att betrakta såsom en gemensam grundval. De österrikiska och tyska strafflagarne, hvilka närmast ansluta sig, den förre till den österrikiska strafflagen af 1803 och den senare till den preussiska strafflagen af 1851, utgöra, hvar i sin stad, bearbetningar af gemeines recht under ett flitigt begagnande af den franska code pénal. Den belgiska strafflagen är i hufvudsak allenast en förbättrad upplaga af den franska. Vid utarbetandet af den holländska hafva den tyska och den franska legat till grund och vid utarbetandet af den ungerska åter den tyska och den österrikiska. Båda anses innebära betydande förbättringar af den tyska strafflagen. De nordiska strafflagarne hafva närmast tillkommit under påverkan af tysk rätt, och från Tyskland mottager den nordiska lagstiftningen på detta liksom de flesta andra områden fortfarande sina ingifvelser. För Finlands del kan detta dock i det hela allenast sägas hafva skett medelbart. Derstädes har nemligen lagstiftningsarbetet hittills följt det svenska i spåren. Närmast Sveriges strafflag står Norges. De förhandlingar, som för en tid egde rum mellan de två ländernas lagkommitteer, röja sig i de å en mängd ställen fullkomligt lika lydande texterna. Vexelverkan mellan Englands och de kontinentala ländernas straffsystem är onekligen mindre än den, som eger rum mellan sistberörda straffsystem inbördes. Åtminstone är den ej så påfallande. Det gäller dock här liksom i så mycket annat, att den franska revolutionen till stor del blott satte i system ideer, som redan förut förverkligats i England. Många af de nya rättsnormer, som med den franska code pénal inympades på den moderna strafflagstiftningen, voro dessförinnan erkända i den engelska rätten. För närvarande går strömningen här åter i en motsatt rigtning. På sista tiden har den engelska strafflagstiftningen i åtskilliga delar tillegnat sig de på kontinenten utbildade grundsatserna i ämnet.
Under redogörelsen för den svenska rättsutvecklingen har till belysning af den under ett eller annat tidskede rådande uppfattningen åberopats då lefvande författare. De härvid åsyftade arbetena äro följande: Stiernhöök ”De jure sveonum et gothorum vetusto” (1673), Abrahamsson, ”Swerikes Rijkes Lands-Lag – – – med Anmärkningar” (1726) och Nehrman ”Inledning til then swenska jurisprudentiam criminalem” (1756). Anförda lagrum ur våra äldre rättsböcker återfinnas i Schlyters ”Samling af Sweriges gamla lagar”, och anmärkta prejudikat antingen i Naumanns ”Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning” eller i Holms ”Nytt juridiskt arkiv”.
Den granskning, som föreläsningarne, hvilka höllos under 1885 års vår- och höstterminer samt 1886 års vårtermin, underkastats, har från början ej varit afsedd att blifva af den omfattning, som den till sist fått. I följd häraf har i de två delar, af hvilka arbetet består, framställningen ej blifvit fullt densamma. Hvad angår den allmänna delen, har det ursprungliga materialet i hufvudsak endast bearbetats till sjelfva formen. På den speciella delens område åter har det i ej oväsentlig måtto tillökats under anlitande af en mängd nya källor, hvarvid under redogörelsen för gällande inhemsk och utländsk rätt det särskildt hafts i sigte att gifva en bild af rättssatsernas beskaffenhet i närvarande ögonblick.
Lund den 27 Mars 1889.
A. Winroth.
- ↑ Det finska förslaget antaget och stadfäst, men ännu ej publiceradt.