Anteckningar efter professor Winroths rättshistoriska föreläsningar i straffrätt/Falsk anklagelse
| ← Ärekränkning. |
|
Brott mot en persons frihet. → |
Falsk anklagelse.
Hammarskjöld, Om falsk
angifvelse och ärekränkning.Går en beskyllning för brott ut på att ett
rättsligt förfarande må inledas mot den, som
beskyllningen afser, innebär den icke allenast ett
förtal, utan faller in under begreppet falsk anklagelse.
Gerningen ställer sig då straffbar icke blott såsom
ärekränkning, utan äfven från den synpunkten, att
den tjenar till medel för åstadkommandet af en
persons bestraffning och således utgör ett angrepp på
dennes rätt till lif, kroppslig integritet, frihet eller
gods. Detta uppfattningssätt har tydligen äfven
gjort sig gällande i den äldre germanska rätten.
Särskilda straffbestämmelser voro gifna med
afseende å falskt åtal, och för detta fall funnos ej
sådana inskränkningar och förbehåll, som uppställts
i fråga om straffbarheten af vanlig ärekränkning.
Redan den omständighet, att någon, efter att hafva
anlagt en sak mot annan, låt vara af fullkomligt
civil beskaffenhet, ändrade sitt käromål eller eljest
ej var i stånd att lagligen styrka sina från början
framställda påståenden, medförde för honom
bötesansvar (s. k. tvætala och offtala i de svenska
rättsböckerna, svealagarne, LL:ne och Allm. St.L.) Gick
talan ut på lif och ära, stego böterna ansenligen
(från 3 till 40 mark enligt ChLL TgmB 20,1; jfr.
Allm. St.L. TB 2 i fråga om tilltal för tjufnad). Och för den händelse att anklagelsen ledde till
fängslande eller urbota bestraffning för den
tilltalade, synas ursprungligen, derest denne sedermera
befunnes saklös, alla de, som bidragit härtill, hafva
straffats på samma sätt, som om de omedelbart hade
lagstridigt föröfvat våld af ifrågavarande
beskaffenhet (ÖGL EB 38). Med falskt åtal likställdes
angifvelse mot annan hos konung eller annan
magtegande person, från hvars sida åtgärder till sakens
beifrande tänktes kunna vidtagas eller ock blefvo
vidtagna (salisk samt isländsk och norsk rätt).
Enligt regel var det ej af någon verkan, om den, som
framställt anklagelsen, härvid varit i god tro. Men
i vissa fall finnes dock straffrihet hafva medgifvits
åt den, som haft särskilda skäl till sitt uppträdande
(ChLL HgB 13: skada, som lidits efter föregående
hot från den tilltalades sida; enligt norska lagar
först fridlöshet, då målsegande i dråpsak fruktlöst
åtalat den tredje i ordningen).
Efterhand framträdde i den svenska rätten en benägenhet att tillämpa talionsgrundsatsen vid bestraffandet af falsk anklagelse, särskildt om det på grund af densamma kommit till en straffexekution (redan MELL EB 36, ChLL EB 38) men senare äfven derförutan (Res. på städ. besv. 1675, Regl. ang. proc. vid krigsr. 1683). Häraf tog i öfrigt äfven lagstiftningen rörande förtal inverkan. För den händelse att derigenom viss förbrytelse af svårare beskaffenhet lades någon till last, finnes stadgadt, att lögnaren skulle lida samma straff, som den oskyldiga bort undergå, om beskyllningen varit i öfverensstämmelse med sanningen (K. Reskr. 15⁄12 1698; K. Påbud 22⁄6 1727). Hvad beträffar talionsprincipens användning vid falsk anklagelse, är detta förfarande dock icke något egendomligt för den svenska rätten (redan i Lex Bajuv. och äldre norsk rätt) och ej heller för den germanska. Det har tvärtom tydligen införts efter föredömet af hvad, som egde rum enligt åtskilliga antika rättsystem. Äfven i den gamla tidens samhällen bestraffades nemligen falsk anklagelse strängt, och i några af dem (grekisk och romersk rätt) finnas härvid exempel på en tillämpning af talionsprincipen. På inflytande från främmande rätt torde väl ock närmast hafva berott, att man mera började se till det uppsåt, hvari anklagelsen framställts, och de skäl, som talade för sannolikheten af de påstådda förhållandena (jfr. Abrahamsson p. 688).
I enlighet med den historiska utvecklingen lemnas i 1734 års lag bestämmelserna om falsk anklagelse (MB 60, 1—3) i sammanhang med föreskrifterna rörande ärekränkning. Detta senare begrepp hade ju till stor del återvunnit sin plats i straffsystemet hufvudsakligen under skydd och med stöd af hvad, som funnits förordnadt om falsk anklagelse. Allenast i fråga om falsk anklagelse finnes dock talionsprincipen fastställd. För förtal gällde särskilda, i det hela mildare straffbestämmelser. Hade anklagelsen ej skett af arghet, kunde den dock försenas med afbön och ett ringa belopp böter (20 daler). Och hade man halfva bevis å sin sida, gick man fri från straff. Det var äfven i full enlighet med den äldre rätten, som nämnda strängare straffbestämmelser rörande falsk anklagelse endast afsåge beskyllning å lif eller ära. I öfriga fall kunde straff blott ega rum jemlikt de lagrum, som handlade om förfallolöst uteblifvande af käranden vid sakens handläggning inför domstolen (RB 12) och om rättegångs missbruk (RB 29).
1734 års lags stadganden i ämnet upphörde först att gälla med 1864 års strafflags trädande i kraft. Och i det hela äro vår strafflags bestämmelser (Str.L. 16, 1—6) affattade i öfverensstämmelse med förut gängse uppfattning i saken. Hvad som kan sägas vara nytt, är att det uttryckligen framhålles, att med falskt åtal och angifvelse skall räknas lika ett sådant förfarande, som föranleder, att åtal anställes mot saklös, eller eljest går ut på att sådan person må fällas till straff. Men i öfrigt behandlas falsk anklagelse i sammanhang med ärekränkning, samt stadgas det, att, då anklagelsen ej skett af arghet utan af obetänksamhet, straffet skall på visst föreskrifvet sätt nedsättas och, i händelse af sannolika skäl för densamma, alldeles bortfalla. Talionsprincipen är dock visserligen ej utan vidare upprätthållen. Enligt regel ställer sig straffet för den falska anklagelsen lägre än det, som kunnat ådömas eller blifvit ådömdt den person, mot hvilken anklagelsen rigtats. Men straffen för falsk anklagelse äro dock bestämda med hänsyn till straffen för de brott, som såmedelst tillvitas annan, hvarförutom straffsatserna höjts för de fall, att angifvelse föranledt åtal, att häktning tillkommit och att efter dom straffet bragts till verkställighet mot den saklöse. Och beträffande förtal, som innebär tillvitelse för brott, hafva de grundsatser, som följts i fråga om falsk anklagelse, jemväl bragts i användning så till vida, som straffsatser fastställts för sådant förtal under hänsyn till svårheten i det tillvitade brottet.
Ehuru i vår rätt falsk anklagelse fortfarande framställes såsom en form af ärekränkning (äfven i norsk, fransk, holländsk och belgisk rätt samt finsk enligt KF 26⁄11 1866), så angifver dock den hänsyn, som tages till följderna af det rättsliga förfarande, hvars inledande åsyftats med anklagelsen (mest i öfverensstämmelse härmed norsk rätt), att förbrytelsen i hufvudsak betraktas såsom ett angrepp å den rätt till person eller egendom, som en straffdom i öfverensstämmelse med anklagelsens innehåll må kunna beröfva den anklagade. Från en liknande synpunkt har falsk anklagelse äfven sammanställts med mened (i mosaisk rätt ej åtskilnad dem emellan) och hvarje annan åtgärd af processuell beskaffenhet, hvarigenom oskyldig person utsättes för straff. Och på sådant sätt finnes jemväl i vår rätt i sammanhang med straff för falsk anklagelse ansvar hafva varit stadgadt för falskt vittnesmål och orätt dom i kriminell sak (ÖGL EB 28), eller ock en allmän föreskrift i sådant hänseende hafva varit lemnad om dem, som bidrogo till bestraffande af saklös (MELL EB 36, ChLL EB 38; jfr. Abrahamson p. 715). I 1734 års lag (MB 60,1) är fortfarande falskt vittnesmål behandladt i sammanhang med falsk anklagelse och till straffbarheten likställdt dermed (ansvar för orätt straffdom i RB 1,12 och rörande exekutiv myndighets åtgärd i UB 9,5 och RB 29,3). I vår nu gällande lag förekommer ej längre en sammanställning af nämnda art. Men i kapitlen rörande mened och brott af embetsmän är dock i fråga om straffbarheten hänvisadt till bestämmelserna om falsk anklagelse, för den händelse att genom mened oskyldig kommit att straffas eller ock embetsman uppsåtligen fällt saklös till straff eller mot honom anställt åtal (Str.L. 13 2; 25,2 och 3).
I åtskilliga länder, hvarest den offentliga åtalsrätten utesluter den privata och i fråga om svårare förbrytelser enskild person således ej kan anställa åtal utan endast göra angifvelse för åtals anställande, uppfattas falsk anklagelse hufvudsakligen såsom ett försök att vilseleda offentlig myndighet och behandlas följaktligen såsom en förbrytelse mot det allmänna (i tysk och ungersk rätt omedelbart efter mened och i österrikisk strax före bistånd åt förbrytare). Och i öfverensstämmelse härmed har den danska rätten, som dock låter stadgandena om falsk angifvelse följa närmast efter kapitlet om ärekränkning, dels sammanfört falska eller ohöfviska klagomål eller framställningar med falsk angifvelse och dels till straffbarheten af denna senare ej fordrat, att viss person angåfves, utan blott att på grund deraf åtgärder blifva vidtagna från myndighets sida.