Anteckningar efter professor Winroths rättshistoriska föreläsningar i straffrätt/Ärekränkning

←  Envig.

Anteckningar efter professor Winroths rättshistoriska föreläsningar i straffrätt.

Falsk anklagelse.  →

Ärekränkning.
Hammarskjöld, Om falsk angifvelse och ärekränkning.Egentligen innebar enligt germanskt åskådningssätt hvarje förbrytelse mot enskild person i sin allmänna egenskap af oförrätt en kränkning af äran. Derför utgingo vid vissa gerningar, som i hufvudsak bestraffades såsom helt andra brott än ärekränkningar, dock jemväl böter till godtgörelse för den genom gerningen tillfogade skymfen (särskildt i norsk rätt den s. k. öfundarbót). Af sådan beskaffenhet var i den svenska rätten äfven den þukka bot, som vid gröfre misshandel eller dråp å träl eller tjenare skulle erläggas till husbonden (ÖGL, SmL). Med denna uppfattning kom i allt fall helt naturligt att, under begreppet ärekränkning inrymmas all sådan oförrätt, som var af mindre svår art och ej lämpligen kunde föras under öfriga då gängse kategorier af brott. Och det är på sådant sätt, som man redan i den äldsta rätten kan urskilja en klass af förbrytelser, hvilka hufvudsakligen uppfattades och bestraffades såsom ärekränkningar. Begreppet är dock på grund af här skildrade förhållanden mera omfattande och sväfvande, än som nu är händelsen. Och särskildt gäller detta i förhållande till begreppet misshandel.

Realinjurier.Der det ej kommit till kroppslig skada, utan allt stannat vid hot, eller i allt fall det våld, som skett, ej lemnat spår efter sig, synes man dock i gerningen närmast hafva sett en yttring af missaktning och i denna dess egenskap bestraffat densamma. Visserligen finnes det äfven exempel att man redan i äldre rättsböcker lät det bero af uppsåtet, om handlingen skulle räknas såsom misshandel eller ärekränkning (Lex Salica, Gragas). Men enligt regel iakttogs ej en sådan åtskilnad, utan angåfvo lagarne hvilka slags kroppsliga förgripelser, som vore att hänföra till ärekränkningar. Full öfverensstämmelse rådde för öfrigt icke i detta afseende. Men i allt fall finnas på sådant sätt hafva såsom ärekränkningar bestraffats: dragande af vapen, knuffande, sönderrifvande af kläder, hårdragning, omkullkastande eller nedstötande i vatten, öfverspolande, afspärrande af väg för annan, slag å häst som någon red, samt egenmäktigt inträngande i annans hemvist, om dertill ej komme sådana omständigheter, som gjorde det till hemfridsbrott. I fråga om alla dessa gerningar gällde det för öfrigt, att, om större skada uppstod, de ansågos såsom misshandelsbrott och i enlighet dermed bestraffades, t. ex. vid nedkastande i vatten eller slående å häst. En och samma gerning kunde äfven eljest medföra ett större eller mindre ansvar allt efter de olika omständigheter, hvarunder den föröfvats (enligt somliga lagar större ansvar för slående å häst bakom sadeln, för skållande eller öfvergjutande med urin, för egenmäktigt inträngande längre in på någons mark, in på gården eller i sjelfva huset). Och sålunda lände det bland annat mångenstädes till förhöjning af straffet, om ärekränkningen vederfarits qvinna (salisk, alamannisk och longobardisk rätt). Särskilda ansvarsbestämmelser förekommo äfven till skydd för den qvinliga äran och blygsamheten, nemligen för tagande å eller blottande af hennes kropp. Och äfven här voro straffsatserna högst olika, beroende deraf å hvilken del af kroppen, man tagit, eller huru mycket af kroppen, som blottats (jfr. GottlL 1, 23). Men äfven det minsta vidrörande lände dock till bestraffning (gripande om handleden, afslående af hufvudbonaden).

I allmänhet synes ett öfvervåld af ärekränkande beskaffenhet hafva räknats såsom bötesgildt (Gragas dock fridlöshet för svårare realinjurier, nedstötande i vatten eller annan vätska eller ock öfvergjutande dermed). Och så fortfor äfven förhållandet att vara, sedan man alltmera börjat att betrakta dylikt öfvervåld hufvudsakligen såsom misshandel (jfr. 1734 lag MB 35, 3 och 4). För närvarande kan dock härå äfven frihetsstraff följa. Och så är äfven förhållandet i de rättsystem, som fortfarande behandla öfvervåld af ifrågavarande art såsom misshandel (fransk rätt i fullkomlig motsats till österrikisk och ungersk). Mest allmänt lär väl dock nu vara att låta den afsigt, hvari ett öfvervåld skett, afgöra, huruvida handlingen skall vara att betrakta såsom misshandel eller ärekränkning (tysk, holländsk och nordisk rätt).

Verbalinjurier.Allt slags förakt, som gaf sig till känna i ord, medförde äfven straff enligt den äldre germanska rätten. I sådant hänseende synes särskildt nordbon hafva varit ytterst känslig. Lagstiftningen är i denna del lika rikhaltig, som beteckningarne af förbrytelserna äro mångtaliga (oquæþins orþ, firnar orþ, sæktar orþ i de svenska rättskällorna). Ej blott beskyllning för straffbar gerning eller nesligt handlingssätt ledde till ansvar, utan så var äfven förhållandet med hvarje skymford och med blotta uraktlåtenheten att låta någon komma i åtnjutande af den aktning, som rätteligen tillhörde honom (friborenhet, äkta börd, mod för man och kyskhet för qvinna). Att upprättelse kunde kräfvas för nidvisor, låg under sådana förhållanden i sakens natur. Men om en person gjordes till föremål för en annans verskonst, och hans namn derigenom mot hans vilja bragtes i hvar mans mun, kunde sjelfva dikten, äfven om den icke innehölle något förklenande, räknas upphofsmannen till förbrytelse (isländsk rätt). Och ehuru i den nordiska rätten ej särskildt framhållas s. k. symboliska injurier (dock uppresande af nidstång; i frankisk rätt kastande af sten öfver hus), var dock missaktning tydligen straffbar, äfven om den tog form i annat än nedsättande tillmälen eller beskyllningar. Till ärekränkningens straffbarhet synes ej hafva fordrats den förorättades närvaro vid ärekränkningens begående.

Straffbarheten var i öfrigt ej lika vid all ärekränkning, fastän enligt regel jemväl verbalinjurierna i de nordiska rättsböckerna samtligen kunde försonas med ett mindre bötesbelopp. Man skilde i nordisk rätt (särskildt i isländsk och norsk) mellan fullrettis ord och halfrettis ord, alltefter ett skymfligt tillmäles mera eller mindre svåra beskaffenhet (enligt Gragas voro de förra sådana, som blott hade en ond mening, medan de senare åter jemväl kunde gifvas en god tydning; i salisk rätt vida flera åtskilnader). Särskildt synes hvarje förebråelse för feghet eller förliknande med qvinna hafva ansetts såsom den gröfsta skymf (här enligt Gragas fridlöshet, då eljest för svårare tillmälen endast landsförvisning å viss tid). Hänsyn togs för öfrigt till den större och mindre offentlighet, som gifvits åt ärekränkningen (i Gragas dubbla böter; enligt GottlL. höjdes åter boten från 3 öre till 3 mark, om ärekränkningen skett i en samling af folk, vid kyrkan eller på tinget), och till uraktlåtenhet att återkalla smädelsen (Visby St.L., ChLL.; här i norsk rätt fridlöshet för svårare tillmäle). Ja i viss mån synes till ärekränkningens natur hafva ansetts höra, att deråt gafs offentlighet och att återkallelse ej omedelbart egde rum (GottlL, VmL I; SmL och ChLL tala blott om oqvädinsord i folksamling, ChLL med undantag för smädelse mot konung och konungs råd; Gragas förutsätter för inträdande af rättsligt ansvar annan persons närvaro). Åtminstone synes så allmänt hafva varit förhållandet enligt svensk och dansk rätt, om tillmälet var af mindre svår beskaffenhet (blott vissa svårare tillmälen uppräknas såsom i allmänhet straffbara; äfven i Gragas voro halfrettis ord endast straffbara, om de rigtades af tjenare eller träl till husbonde). Och likaledes förutsättes för straffbarhet ofta, att det genast gjordes rättslig sak af gerningen (enligt VGL I skulle vittnen vid tillfället tagas å hvad, som skett; så äfven norsk rätt). Det torde likväl vara allt skäl att antaga, det alla eller största delen af dessa inskränkningar i rätten att beifra ärekränkning tillhöra en senare tid och bero på inflytande från kyrkans sida. De förekomma mestadels i senare rättsböcker, i synnerhet i den svenska rätten. Och derstädes finner man äfven en hänvisning till vederbörande att i första hand taga råd af sin kyrkoherde i saker af ifrågavarande art (VGL:ne).

Deremot torde det ursprungligen hafva stått den, som lagt annan något till last, öppet att leda sanningen af sin utsago i bevis och såmedelst undgå ansvar. Och härtill torde just enviget hafva varit det yttersta, men äfven naturliga medlet (jfr. UL pag. 275). Men vanliga bevismedel voro väl ej heller uteslutna. Och med uppkomsten af ett mera ordnadt rättsskick kommo dessa alltmera i bruk. Men samtidigt uppstod äfven en motvilja mot tillåtandet af dylik bevisning och en benägenhet att bestraffa sjelfva tillmälet och blott det osanna, som kunde ligga deri. I den äldre sydgermanska rätten medgafs ännu en bevisning af ifrågavarande art. Och så är äfven förhållandet i en del af den nordiska rätten (norsk och dansk rätt; hos oss SmL, GottlL, ChLL). Men i en annan del af den nordiska rätten synes åter den motsatta grundsatsen råda (otvifvelaktigt i Gragas, men antagligen äfven enligt de flesta svenska rättsböckerna). Endast rätter målsegande hade att framställa beskyllning, och detta borde ske efter stämning i laga rättegång (ÖGL). Men äfven en beskyllning i denna form kunde medföra straff, nemligen så snart den tilltalade kunde värja sig från beskyllningen eller tillräcklig bevisning ej kunde förebringas mot honom. Och i öfverensstämmelse med då rådande uppfattning om straffets ändamål synes ansvaret ej hafva bortfallit, allenast på den grund att käranden haft sannolika skäl för sin talan (Gragas, norsk rätt och äfven svensk; jfr. ChLL TgmB 20). Ärekränkning synes äfven hafva förutsatts böra åtföljas af en äreförklaring från den brottsliges sida. Och mångenstädes synes denna äreförklaring hafva haft karakteren af en särskild med straffet förenad påföljd, eller ock till och med tjenat såsom ett subsidiärt straffmedel (sålunda skulle enligt Allm. St. L. en smädare, som ej orkade böta, slå sig sjelf för munnen och förklara sig hafva ljugit, hvarefter han slogs vid stocken och förvisades ur staden; enligt Visby St.L. var i brist af böter återkallelse af skymford tillräcklig för att undgå det subsidiära straffet, fängelse vid vatten och bröd).

Den allmänna gången af rättsutvecklingen.Under en längre tid hafva rättsbegreppen på detta område tagit ett starkt intryck af den romerska lagstiftningen i ämnet. Och till ej ringa del torde här ofvan skildrade rättssatser i de nordiska rättsböckerna hafva tillkommit under en sådan påverkan. Men, huru än härmed må vara, blefvo med tiden de romerska rättsprinciperna i allt större måtto förherrskande.

I allmänhet var det endast under vissa förbehåll, som ärekränkning bestraffades enligt de antika rättssystemen. Antingen medförde afbön straffrihet (mosaisk rätt), eller var det i allt fall endast under förutsättning att de skymfliga tillmälena uttalats i offentlig församling eller eljest voro af svårare art, som de kunde göras till föremål för en rättslig talan (grekisk rätt). Och äfven enligt romersk rätt bestraffades, förutom realinjurier, ärekränkningar endast för den händelse att de tillfogats någon offentligen i tal eller skrift. Särskildt rigtade sig ansvarsbestämmelserna mot smädeskrifter (libelli famosi). I öfverensstämmelse härmed kom strafflagsstiftningen beträffande ärekränkning hos de germanska folken att jemte realinjurier hufvudsakligen röra smädelser i skrift (paskiller). Hvad angick öfriga injurier, ansåg man, att saken i första hand borde biläggas genom de från dels äldre germansk och dels mosaisk rätt lånade formerna för lemnande af upprättelse i dylika mål: äreförklaring, återkallelse af tillmälet och afbön (Carolina och i öfrigt redan kanonisk rätt). Härtill blef det jemväl dömdt. Och derigenom fingo dessa former af upprättelse karakteren af verkliga straff. De högre klasserna funno sig dock icke tillfredsställda med denna lagstiftning, utan ordnade sina mellanhafvanden i äretvister genom vapenskifte. I den milda och bristfälliga lagstiftningen rörande ärekränkning låg således en af de förnämsta orsakerna till den allmänna förekomsten af envig under den första delen af den s. k. nyare tiden. Och i sammanhang med åtgärderna mot enviget började man derför också att skärpa ansvarsbestämmelserna mot ärekränkning och gifva dem en större utsträckning, än förut varit fallet. Hvarje skymf bestraffades och bestraffades strängt. Till en början inflöto dessa nya bestämmelser dock i likhet med dem, hvilka afsågo enviget, ej i den allmänna lagen, utan kommo endast att gälla såsom speciallagstiftning för adeln och dess vederlikar. Men efterhand tog likväl den allmänna lagstiftningen intryck af dem, och långt innan straffbuden beträffande envig upptogos i den allmänna lagen, vunno de nyare principerna i fråga om ärekränkning inträde deri. Till någon del har denna utveckling i öfrigt försiggått under tillbakagående till och med användande af äldre germansk rätt. Men i mycket är detta åter icke förhållandet. Dels hafva nemligen romerska rättsgrundsatser kommit att bestå, och dels förekomma äfven sådana stadganden och begreppsbestämningar, som äro egendomliga för det moderna rätts- och samfundslifvet.

Modern rätt.Mest i öfverensstämmelse med den romerska rätten är den engelska. Enligt densamma kan nemligen en kriminell talan ej anställas annat än på grund af ˮpublication of a libelˮ, d. v. s. en i skrift, tryck eller målning framställd ärekränkning. Eljest gifva injurier (slander) allenast anledning till ett kraf på skadestånd, hvarvid för dess bifallande fordras bevis, att skada verkligen uppstått eller i allt fall att all sannolikhet finnes derför. Annorstädes än i England bestraffar man åter hvarje förgripelse å en persons ära. Härtill är hennes närvaro af nöden. Den större offentlighet, som gifves åt skymfen, det må nu ske i skrift eller på annat sätt, verkar blott till straffets höjande. I öfrigt är det likgiltigt, med hvad medel skymfen tillfogas. Det kan vara öfvervåld (ej i fransk rätt, som bestraffar sådan gerning endast såsom misshandel), yttranden eller åtbörder. Men såsom i högre måtto straffbar utmärker man, att någon om annan utsprider rykte om gerning eller last, som äro menliga för dennes goda namn och anseende. Här ingår således ett offentliggörande såsom ett nödvändigt moment i sjelfva gerningen. Men i öfrigt kan straffet för beskyllning af ifrågavarande art än vidare ökas, allteftersom den går ut på att lägga någon till last en straffbar handling (häraf har gjorts ett särskildt brott med särskild strafflatitud i svensk och norsk rätt samt delvis i fransk rätt) eller sker mot bättre vetande (särskildt brott i norsk och tysk rätt — ˮverleumdungˮ i tysk rätt till skilnad från ˮüble nachredeˮ, då verleumdung i österrikisk rätt betecknar falsk anklagelse och i fransk rätt ˮcalomnieˮ utmärker beskyllning i allmänhet, såväl förtal som falsk anklagelse; i svensk rätt ˮobetänksamhetˮ i motsats till ˮarghetˮ straffminskningsgrund vid beskyllning för brott, hvaremot eljest arghet synes förutsättas vara ett beskyllningen tillhörande moment). Vid vanlig ärekränkning är det enligt regel ej tillåtet för den tilltalade att anföra skäl för det berättigade i tillmälet. Men deremot kan han på sådant sätt freda sig från ansvar, i mån som ärekränkningen innebär en beskyllning. Hans bevisrätt är dock i åtskilliga rättssystem underkastad vissa inskränkningar (i tysk, dansk och norsk rätt inga sådana och ej heller i engelsk rätt, ehuru vid en kriminell talan på grund af ˮpublication of a libelˮ en sådan bevisning ej utesluter straff utan tvärtom kan förhöja straffet, om det ej visas, att beskyllningen och framläggandet af sakförhållandena varit ˮfor the public benefitˮ; i holländsk och ungersk rätt samt finsk enligt KF 26⁄11 1866 bland annat hänskjutet till domstolen att afgöra, huruvida bevisning må tillåtas eller icke; i svensk rätt bevisning blott medelst dom eller till sådan dom utförd talan af vederbörande, i fransk och belgisk derjemte genom ˮautre acte authentique;ˮ i holländsk, österrikisk och ungersk rätt ej bevisrätt beträffande brott, då tredje man ensam har initiativrätt i fråga om dess åtalande).

Såsom föremål för injurier betraktas den medborgerliga äran, d. v. s. anseende och godt namn samt hvad dertill hörer efter gängse föreställningar i det samfund, hvari man lefver. Till ärekränkning räknas dock icke förklenande omdömen om andra, derest man har en särskildt pligt att yttra sig (orlofssedel, embetsintyg, vittnesmål etc.) eller behöfver det för tillvaratagandet af sin rätt (utförande af process etc.) eller ock fråga är om sådant, som erbjuder sig till en pröfning från allmänhetens sida (vetenskapliga och konstnärliga alster etc.), allt väl dock endast under förutsättning att man håller sig inom behöriga gränser. Till all ärekränkning hörer i öfrigt en afsigt att förnärma annan. Vållande är allenast straffbart så till vida, som öfvertygelse om sanningsenligheten i ett rykte ej befriar den, som bär det vidare, från ansvar (dock undantag i anledning af författareansvaret för utgifvare af periodisk skrift såväl hos oss som annorstädes). Mot juridiska personer anses ej brott af ifrågavarande art kunna begås, men väl genom dem mot de fysiska personer, som bilda eller representera de juridiska. Och likaledes kan äfven eljest ärekränkning medelbart ega rum i en annans person (i tysk rätt särskildt stadgadt, att beträffande ärekränkning äkta man har åtalsrätt för hustrun, föräldrar för barn och förman i tjensten för underordnad; i dansk rätt tillkommer sådan åtalsrätt den, som enligt lag är berättigad att handla på den förnärmades vägnar; jfr. för Sverige Str.L. 6,8). I åtskilliga straffsystem hafva sålunda äfven vissa anförvandter till död person bemyndigats att väcka talan rörande ärekränkning mot denna (så i enlighet med romersk rätt i dansk, norsk, holländsk, ungersk och österrikisk rätt samt i fråga om beskyllning allena i belgisk, tysk och finsk rätt; för vår rätt förslag af LagKommitteen i öfverensstämmelse med förstnämnda rättssystem, men förkastadt).

Under ärekränkning föras i vissa rättssystem dels bekantgörande af andras privata angelägenheter (dansk rätt), särskildt förrådande af sådana hemligheter, hvarom man mottagit förtroende på grund af sitt embete eller kall (fransk och österrikisk rätt), och dels obehörigt intrång i annans hemvist samt underlåtenhet att respektera brefhemligheten (dansk rätt). Annorstädes har man åter stadgat att hvad, som förordnats om beskyllning, menlig för äran, äfven skall vara tillämpligt för det fall att någons ekonomiska intresse lider af ett utspridt rykte (svensk, norsk och tysk rätt). Här gör sig dock företrädesvis ett kraf på skadestånd gällande. Men äfven egentliga ärekränkningar medföra en skyldighet att utgifva en dylik godtgörelse (jfr. för svensk rätt Str.L. 6,3).

Fortfarande betraktas beifrandet af ifrågavarande förbrytelser principielt böra bero på målsegandens iniativ, antingen i form af angifvelse eller åtal. Hvad beträffar straffen, hafva de, i likhet med hvad som skett vid misshandel, höjts i följd af den större användningen af frihetsstraff. Men i allmänhet har dock domaren, med undantag för de svårare arterna af ärekränkning, satts i tillfälle att låta straffet stanna vid böter. Latituderna äro i öfrigt genomgående temligen vida. En anledning till straffets höjande utgör särskildt lydnads- och respektförhållande, hvari gerningsmannen står till den förolämpade (jfr. för svensk rätt Str. L.16, 12). Dennes person kan för öfrigt lätt göra, att mindre vigt lägges å ärekränkningen och att gerningen från en helt annan synpunkt belägges med ett skärpt ansvar (jfr. för svensk rätt Str.L. 8,28; 9,5, 8 och 9; 10, 2, 3, 4 och 5).

Det är i öfrigt vid ärekränkning och misshandel af lindrigaste beskaffenhet, som begreppen retorsion och qvittning jemväl i modern rätt understundom bringas i tillämpning (i tysk rätt äfven sålunda att föregående ärekränkning kan medföra straffrihet för i följd deraf omedelbart föröfvad misshandel och tvärtom). Afbön, återkallelse och äreförklaring äro satta ur bruk. Deremot lemnas den förolämpade i de fall, der så kan vara behöfligt eller lämpligt, rätt att på sin vederparts bekostnad offentliggöra domen i målet (svensk, tysk, österrikisk och ungersk rätt; enligt dansk rätt förklaras tillmälena genom dom för ˮdøde og magtesløseˮ).

Den svenska rättsutvecklingen.De i svensk rätt nu gällande bestämmelserna i ämnet (Str.L. 16,7—16) infördes först med 1864 års strafflag. Dessförinnan gällde bestämmelserna i 1734 års lags missgerningsbalk (60,4—6). Men till stor del hade vid 1734 års lags tillkomst redan uppfattningen ändrats till öfverensstämmelse med moderna begrepp.

I ChLL förekomma icke några mera allmänna straffbestämmelser för skymfligt behandlingssätt eller oqvädinsord annat än för det fall att tingsfriden derigenom stördes (TgmB 43). Äfven i Allm. St.L. lemnas straffbestämmelserna för oqvädingsord i sammanhang med redogörelsen för rättegångsordningen (RB 30—32). Men derstädes är dock ärekränkningens straffbarhet icke uttryckligen satt i beroende af sådant förbehåll som i ChLL. Deremot är det endast med afseende å vissa uppräknade skymford, som ansvar stadgas i Allm. St. L. (tjuf, mördare, ljugare, röfvare, mordbrännare etc.). Liknande stadganden återfinnas i Bjärköarätten 21 och Visby St.L. I 53. Men i stadslagarne urskiljes såsom en svårare ärekränkning, att någon ˮliughær äru manz af manniˮ (BjR 16, Allm. St.L. RB 30). Här föreligger således redan en åtskilnad mellan vanliga skymford och beskyllning eller utspridande af förklenande rykte om annan. Samma skilnad är äfven iakttagen i ChLL:s stadganden om lasteligt tal rörande konungen eller hans råd (KB 9) och motsvarande bestämmelser i Allm. St.L. beträffande sådant tal om stadens fogat, skrifvare, borgmästare och rådmän (KgB 12). I öfrigt blefvo Allm. St. L:ns principer jemväl iakttagna i landsrätten. Skymford bestraffades i allmänhet i enlighet med de bestämmelser, som lemnats om oqvädinsord och annan skymf å tinget (KB 21⁄3 1720, K.RådsB. 13⁄11 1718), och såsom en qvalificerad ärekränkning betraktades beskyllning å heder och ära. Härå tillämpades hvad, som blifvit stadgadt beträffande falsk anklagelse, som gick å lif eller ära (ChLL TgmB 20). Häraf framgår dock äfven, att fråga ej var om annat än beskyllning för förbrytelse. Och hvad angår oqvädinsord och annan skymf, synes till deras straffbarhet hafva hört, att den, som de afsågo, vid tillfället varit närvarande. Innebar ärekränkningen en tillvitelse om missgerning, var den, som gjort påståendet, behörig att, derest han egde åtalsrätt i saken, få styrka sitt påstående med bevis och såmedelst freda sig från ansvar. Efterhand utfärdades jemväl särskilda skärpta ansvarsbestämmelser för förolämpningar mot vissa personer (mot föräldrar enligt K. Konfirm. 20⁄11 1608, mot husbonde eller matmoder enligt KB 19⁄12 1699, mot förmän i tjensten samt embets- och tjenstemän enligt en mängd förordningar, mellan skeppsfolk enligt 1667 års sjölag, mellan konungens folk redan enligt de äldsta gårdsrätterna etc.). Särskildt märkliga äro i sådant hänseende duellplakaten. Genom 1682 års duellplakat blef det sålunda förordnadt, att samma straff som för envig skulle följa å förolämpning, som egt rum mellan adelsmän och deras vederlikar. Tillsist gåfvos jemväl särskilda föreskrifter i fråga om äreröriga skrifter (Plak. ang. pasquill. 1665 och 1721). Och såväl här som i 1682 års duellplakat framhålles såsom straffbart äfven ett utspridande af sådant, som väl icke fölle under strafflagen, men dock ginge å någons heder och ära.

1734 års lagstiftning godkände och stadfästade i det hela de resultat, hvartill man, efter hvad här skildrats, på förevarande område så småningom kommit. Till en stor del lemnades orörda de bestämmelser, som förefunnes i åtskilliga förordningar (Hofartikl. 1687, Sjölagen 1667 etc.). Särskildt blef så förhållandet med duellplakatets stadganden. I öfrigt straffades väl hvarje någon personligen tillfogad skymf, men ansvaret var för vanliga fall ringa (för ord å heder och ära 6 mark, eljest 1 daler). Det kunde dock stiga på grund af tillvitelsens art (MB 29,1: våldtagen qvinnas förevitande af våldtägten), platsen (MB 60,6: i stort samqväm eller å gata; UB 1,6; RB 14,7; 30,10: inför myndighet) eller föremålet derför (BB 28, 10: mellan gästgifvare eller hans hjon och gäst; MB 14,3: mot föräldrar; MB 15,3, 4, 7, 8 och 9: mot husbonde etc.). Beskyllning för brott eller, såsom det heter, ett lönligt beljugande å lif eller ära föranledde ett skärpt ansvar. Och så var äfven förhållandet med ett skriftligt utspridande af sådant, som rörde annans heder eller ära eller i allt fall vore för honom skymfligt och förklenligt. I fråga om bevisrätten rådde samma grundsatser som förut.

Af hvad, som varit gällande enligt äldre rätt, saknas i 1734 års lag egentligen intet annat än tillåtelsen för anhöriga till en afliden, mot hvilken ärekränkning begåtts, att på grund deraf fullfölja och utföra talan (KB 2⁄3 1687, K. Res. 17⁄10 1699, K.RådsB. 18⁄11 1726). I förhållande till den närvarande rätten företer 1734 års lag hufvudsakligen den olikhet, att den gjort straffbarheten af en vanlig ärekränkning afhängig af den skymfades närvaro. Och i följd häraf hade ej heller begreppet beskyllning vunnit sin fullständiga utbildning. Så vidt fråga ej var om tillvitelse för brott, egde det endast tillämpning med afseende å skriftliga injurier. I enlighet med hvad ofvan antydts, uppfattades härjemte såsom ärekränkning allenast verbalinjurier och symboliska injurier men i motsats till den äldre rätten icke realinjurier, hvarförutom åtskilliga ärestraff här särskildt ännu förekommo: afbön, återkallelse och smädeskrifts uppbrännande af bödeln (MB 5,2; 14,3; 15,9; 18,8; 60,4, 5 och 6; UB 9,4; RB 30,4). Genom KB 11⁄6 1740 förordnades redan uttryckligen, att förlikning kunde ega rum i fråga om oqvädinsord, som ej voro ˮaf någon synnerlig beskaffenhet eller skett i stort samqvämˮ (jfr. RB 20,4).

---