Arfvingen till Redclyffe/Kapitel 40
| ← Kapitel 39 |
|
FYRTIONDE KAPITLET.
En kväll i slutet af april öppnade Charles dörren till arbetsrummet och stannade ett ögonblick småleende på tröskeln. Där satt Amabel på golfvet framför brasan och höll med ena handen lekfullt ifrån sig den lilla, som skrattande och jublande försökte rifva ned mammas hår under mössan.
»Det var rätt!» ropade Charles. »Fram med lockarna igen!»
»Nej, nej», sade Amy så sorgset, att han kände sig ledsen öfver att ha vidrört ämnet; hon märkte det genast och smålog strax vänligt igen.
»Är fru Henley kommen?» sade hon.
»I all sin storhet, och det vill inte säga litet», svarade Charles. »Hon kunde räcka till två upplagor af Philip, för hon är lika så lång och dubbelt så bred. Jag trodde det var Juno själf, som kom skridande emot mig från stationen.»
»Hur redde du dig med henne?»
»Utmärkt; jag berättade henne allt möjligt och bland annat, att det verkligen skall bli ett mycket litet bröllop, hvilket hon icke hade velat tro förut. Hon trodde nu, att detta var för din skull, och jag upplyste henne inte om att det var för brudparets egen. Tur var det, att Kilcorans gjorde pappa så led på stora bröllop, för Philip skulle aldrig ha uthärdat med ett sådant.»
»Å, du lilla odygdspåse, är nu håret nere igen! Ja, du vet, Charlie, att Philip är mycket ledsen för herr Fielders skull; lord Kilcoran har skrifvit och bedt Philip skaffa honom någon plats.»
»Det är något, som de komma att få hålla på med, så länge de lefva», sade Charles. »Det är ett fördärf för en karl, när han börjar höra sig om efter någon plats. Ja, de där Fielders komma att hänga på Philip och Laura för beständigt; de kunna ju inte heller riktigt stöta dem ifrån sig, när de båda två känna sig på sätt och vis som medskyldiga till dårskapen.»
»Jag önskar, att Eva finge vistas någon annanstädes än hemma», sade Amy. »Faster Charlottes skildringar af henne göra Laura så ledsen.»
»Ja visst, hon vill vara både fru och fröken, herr Fielders hustru och lord Kilcorans dotter på samma gång. Stackars liten! Den dagen, då han får någon anställning, blir en ledsam dag för henne. Hon vet inte, hvad fattigdom vill säga.»
»Stackars Eva, hon blir kanske så mycket bättre och snällare genom pröfningen», sade Amy. »Men god natt nu, morbror Charles! Nu måste Mary gå.»
Just som Amabel hade gått med sin lilla flicka, kommo fru Edmonstone och Charlotte in.
»Hvar är Amy?»
»Hon har nyss gått till barnkammaren med lillan. Hon var sig så lik nyss, då Mary rifvit ned allt hennes hår, så ni borde ha sett henne.»
»Hvad hon är lugn och glad nu! Hela dagen har hon sprungit upp och ned för trapporna och hjälpt till med allt möjligt. Ja, vi kunde aldrig ana, hur det skulle vända sig.»
»Och att Amy skulle bli den, som stannade i hemmet», sade Charles. »Det kan väl inte vara orätt att känna sig glad öfver att ha henne kvar med detta milda, blida lugn, som hvilar öfver henne nu.»
»Vet du, om hon ämnar komma med till kyrkan i morgon? Jag har inte velat fråga henne.»
»Inte jag heller.»
»Jag vet, att hon ämnar det», sade Charlotte.» Hon sade det åt mig.»
»Bara det inte blir henne för svårt!»
»Hon skulle själf säga, att det är orätt att tänka mer på henne än på bruden», sade Charles.
»Stackars Laura!» sade fru Edmonstone. »Jag är glad, att allt nu är, som det bör vara. De ha båda genomgått mycket.»
»Och inte förgäfves», sade Charles. »Philip är —
»Å, jag säger inte ett ord emot honom», sade fru Edmonstone. »Han är utmärkt; han kommer att utmärka sig ännu mer, han kommer att göra henne mycket lycklig. Ja visst.»
»Saken är», sade Charles, »att han är skapad att bli en af de främsta här i världen och att vara höjd öfver sin yttre ställning, och det enda skälet att vi ändå inte äro nöjda är nog, att vi jämföra honom med en, som var för god för denna världen.»
»Det är inte bara det.»
»Ja, mamma såg honom inte vid Redclyffe, annars skulle mamma göra mer än blott som kristen förlåta honom.»
»Jag beklagar honom mycket.»
»Det är inte riktigt nog med det heller», sade Charles med ett skalkaktigt leende, fast han menade fullkomligt allvarsamt. »Eller hur, Charlotte? Mamma måste innesluta honom i sitt moderliga hjärta.»
»Du begär för mycket, Charlie. Det har funnits bara en enda, som — — —. Aldrig kan jag tänka på Philip såsom förr.»
»Jag tycker mycket mer om honom nu», sade Charlotte.
»För min del», sade Charles, »tyckte jag aldrig om honom förr — ja, det är för litet sagdt, för jag tålde honom inte; hela min natur uppreste sig emot honom. Om inte Guy hade kommit hit, så skulle Philips förträfflighet haft den verkan på mig, att jag blifvit ett extrakt af idel bitterhet och galla, allt medan ni andra beundrade honom — och ändå var han ju inte någon humbug heller. Men först nu har jag kommit att tycka om honom. Jag ser upp till honom, jag tycker, att han är ädel och god, och när jag ser, att han af hjärtat ångrar sig, tycker jag också, att han är verkligt stor. Om jag icke hade känt en ännu ädlare, så kanske jag hade följt hans unge väns exempel och tagit honom till min mönsterhjälte.»
»Ja», sade fru Edmonstone tankfullt, »om det inte hade funnits mycken sinnets ädelhet, hade han aldrig tagit det så djupt. Jag skulle inte ha trott honom om så djup ånger, till och med då han var mig som kärast.»
Så uppgick då ändtligen Philips och Lauras bröllopsdag.
Hur olika var nu icke allt mot för knappa två år sedan, då Amys och Guys bröllop firades! Det var, som om ingen hade kunnat se riktigt glad ut utom herr Edmonstone, som var i sitt vanliga muntra lynne och till och med vågade sig på att prata förtroligt med den respektingifvande fru Henley.
Amy hade lofvat de andra att lägga bort den djupaste sorgdräkten på bröllopsdagen, och hon var sitt löfte trogen, ehuru det kändes litet underligt. Men hon sade till sig själf, att Guy den dagen skulle ha varit gladare än någon annan och att hon också borde visa sin glädje. Och så klädde hon sig i svart siden med Guys silfverbrosch och Charles' armband, hvilka prydnader hon senast burit i Recoara, sista söndagen Guy lefde. Därpå skyndade hon in till Laura för att hjälpa henne med bruddräkten, som var mycket enklare än Amys — ty både Philip och Laura hade särskildt utbedt sig att få ha allt så stilla och olikt förra bröllopet som möjligt —, och försöka uppmuntra och lugna henne. Så ned i matsalen för att se öfver frukostbordet och med Charlottes tillhjälp binda små buketter och lägga vid hvarje kuvert, så att det skulle se litet gladare ut, när bordsgästerna komme in.
Fru Henley uppträdde i tjockt siden, ståtlig att skåda; fru Edmonstone hade tårar i ögonen och skötte sina värdinneplikter uppmärksamt och vänligt men utan ett enda onödigt ord; Charlotte var stilla och påpasslig; Charles gaf noga akt på allt och alla och gjorde sitt bästa att hålla samtalet vid makt. Laura satt där, stum och stel i den tvungna fattning, som hon under åratal inöfvat, och Philip — länge dröjde det, innan han kom ner, och då stod ingenting annat så tydligt att läsa i hans ansiktsuttryck som »hufvudvärk».
Hufvudvärken var så pass svår, att det barmhärtigaste var att låta honom gå och lägga sig på soffan i arbetsrummet. Amabel sade, att hon skulle skaffa honom ett pulver mot hufvudvärk, hvarpå hon försvann, medan Laura satt kvar med samma stela uppsyn. Herr Edmonstone vred på sig och höll nästan på att säga, att nu blef det väl intet bröllop af heller för hufvudvärkens skull — men lyckligtvis lät han afhålla sig därifrån af Lauras närvaro. Charles sade däremot i frimodig ton, att Philip i allmänhet var så mycket bättre, att man nästan kunde kalla honom bra; detta var något alldeles tillfälligt.
Fru Henley satt helt dum och förstod ingenting. Då frukosten var slut, hörde hon Amabel säga till Laura i yttre rummet:
»Det blir snart bättre. Här har du en kopp starkt kaffe att ge honom. Jag säger till er, när det blir tid att bege sig af.»
Amabel och Charlotte hjälptes sedan åt att lägga ihop Lauras saker och packa in i resvagnen hvad som behöfdes genast, ty brudparet skulle afresa direkt från kyrkan. I sista minuten gick Amy för att säga till Philip, att det var tid att gå, ifall han ämnade promenera till kyrkan ensam, hvilket var det bästa för hans hufvud.
»Det är bättre nu», sade Laura och såg litet tröstad ut.
»Mycket bättre, sedan ni skött om mig», sade Philip tacksamt. »Skall jag säga farväl till dig nu, Amy?»
»Nej, jag kommer med till kyrkan, ifall du inte har något emot att se mig där i min svarta klädning.»
»Skulle vi inte vilja ha vår skyddsängel med oss, Laura?» sade Philip.
»Du vet, att han skulle ha velat vara med», sade Amy. »Ingen skulle ha varit gladare än han, så jag får tacka er för att ni vilja ha mig med.»
»Tack för att du vill vara med», sade Laura varmt. »Det är en glädje för oss.»
De lämnade henne, och hon stod ett par minuter kvar för att njuta af ensamheten och genom fönstret se ut på sin lilla flicka, som var i trädgården med Anne. Så fick hon se Philip komma ut genom verandadörren och gå öfver gräsplanen. Mary var mycket förtjust i honom och smickrad af en så lång herres uppmärksamhet, och äfven nu räckte hon ut armarna och ropade på honom. Amabel såg, hur han genast vände sig åt det hållet, hur han tog henne ifrån jungfrun och höll henne hårdt omfamnad, medan hon slog sina små armar om hans hals. Hon släppte honom ogärna för att gå tillbaka till Anne, och när han skulle gå, räckte hon honom en bukett af violer och gullvifvor, som hon höll i handen.
De blommorna sutto i hans knapphål, när Amabel återsåg honom i kyrkan, och hon förstod, att detta lilla bevis på tillgifvenhet från Guys barn var honom mera dyrbart än all den välvilja hon själf kunde visa honom. Där stodo nu Philip Morville och Laura Edmonstone inför altaret. Det var icke ett sådant par som Guy och Amy. Här fanns mera skönhet, men icke samma friskhet, ungdomlighet och lugna lycka. För en ytlig betraktare, såsom Philips syster, såg ju allt bra ut, men för de andra syntes alltför väl spåren af oro och sorg i bådas uttryck.
Ceremonien var slut, och Laura höll sin mor hårdt sluten till sig.
»Förlåt mig, mamma — mamma! Jag inser nu alltsammans.»
Stackars flicka, hon hade alltför mycket felat i sin dotterliga plikt för att lämna hemmet med systerns förhoppningsfulla lugn. Fru Edmonstone besvarade hennes ord med en hjärtligare kyss, än hon med bästa vilja kunnat gifva under många månader.
»Amy, bed att det inte måtte hemsökas på oss!» var det sista Laura hviskade till sin syster, då de slötos i hvarandras armar.
Philip sade knappast ett enda ord; han tog blott emot deras lyckönskningar med tacksamma blickar och åtbörder, och skilsmässans stund påskyndades för att skona honom.
Det enda frivilliga ord han yttrade var till Amabel:
»Nu är du min syster.»
»Och hans bror», svarade hon.
Då Amabel väl satt i vagnen ensam med Charlie, lutade hon sig tillbaka och brast i gråt.
»Amy, har det varit för svårt?»
»Nej», sade hon och försökte hämta sig, »men jag är så glad. Detta var hans förnämsta önskan. Nu är ju allt så, som han hade velat ha det.»
»Och du är befriad från ditt ansvar. Omsorgen om Philip har legat tungt på dig, men nu har Laura tagit hand om honom, och dessutom är han mycket kryare, så nu har du bara att tänka på din dotters uppfostran, och vi få börja vårt stilla hemlif.»
Amabel smålog.
»"Amy, om jag bara visste, att du vore riktigt nöjd.»
»Ja, kära Charlie, det är jag. Ni äro alla så snälla mot mig, och det är en riktig lycka, att mitt eget gamla kära hem står öppet för mig och lillan. Du vet ju, att han var glad åt att få ge mig tillbaka åt dig.»
»Är du verkligen lycklig — är det inte bara så, att du tycker du bör vara det? Blif inte ledsen, Amy, och svara mig inte, om du inte själf vill.»
»Tack, Charlie, men jag är verkligen lycklig. Det måste jag vara, när jag tänker på, hur lycklig och glad han var och att nu ingenting kan förstöra det för honom. När jag ser, hur alla de plikter, som följa med den ställningen i lifvet, plåga och betunga Philip, blir jag glad öfver att de besparats Guy. Jag tänker mer och mer just på, hur ljust hans lif var i det sista; och det är en sådan heder och glädje att få kallas med hans namn — och så har jag lillan. Å Charlie, visst är jag lycklig; hur skulle jag kunna annat vara? Jag, som har dig och mamma och alla dessutom. Det var, som om han hade gjort er alla dubbelt dyrbara för mig genom att han också höll så innerligt af er och skickade mig tillbaka till er, särskildt till dig. Allt hvad jag äger har blifvit mig dubbelt kärt genom honom.»
»Ja», sade han och såg på hennes blida ansikte, där ett återsken af hennes mans vackraste uttryck strålade, »jag tror verkligen icke det finns något, som skulle kunna göra dig ledsen länge, Amy.»
»Ingenting, utom om jag skulle göra något orätt, ty ingenting annat kan skilja mig från honom», hviskade hon nästan ohörbart.
»Amy», fortfor Charles, »hvad skall jag då säga? Jag har nästan ännu mer att tacka honom för, än du har. Du var människa förut och dugde något till, men när jag nu ser tillbaka på hvad jag var, när han först kom, så förstår jag, att det var han, som helt omedvetet drog fram det förkväfda fröet till det goda hos mig. Hur eländig var och skulle jag icke ha blifvit, om han inte släppt in himmelens sol till mig, så att jag rent af har det bättre nu än andra, så omhuldad som jag är af alla. Och hvad det angår att vara till nytta, hvilket jag brukade misströsta om förr i världen, så tänker jag nu, att om parlamentsledamoten för Moorworth kommer att bli en stor man, som har något att säga i världen, kommer jag att ha mitt finger med i spelet.»
»Ja, både Philip och pappa behöfva dig ju så mycket», sade Amy. »Dessutom behöfver jag din hjälp, allt eftersom lillan växer till.»
»Alltså stannar du hos oss?»
»Ja, när nu pappa har klart för sig, att jag inte kan vara som en ung flicka, som kan fara ut med honom och roa sig, så går det ju så bra. Han har ju Charlotte, som nu börjar bli så förståndig och treflig — och så vacker sedan — så han har ju en dotter, som representerar, ändå. Jag får se till dig och lillan och hjälpa Mary Ross i skolan och hålla mig undan från bjudningar — då blir det, som Guy ville ha det.»
Sådant blef också Amabels lif på det stora hela.
Man kan tänka sig Philips och Lauras. Han blef en framstående man — en af de främsta i landet —, beundrad för sin förmåga och sin redbarhet, af alla betraktad som ett lyckans skötebarn. Men ändå var det ett lif af oro och jäktande, utan hvila och lugn, och Laura hade att dela sin tid mellan omsorgen om hans hälsa och uppfyllandet af de plikter deras ställning kräfde. För hemlif och stilla trefnad fanns det liten eller ingen tid öfrig, och sina barn kände hon bäst genom Amabel.
Deras inbördes tillgifvenhet förblef sig alltid lik, och de betraktades som ett beundransvärdt äkta par. Men många undrade, hvarför han, som så oväntadt kommit i besittning af allt hvad lyckan kunde skänka, skulle vara så allvarsam, nästan melankolisk till lynnet. En fanns dock, som aldrig fann honom sådan och som icke förstod, hvarför till och med hans egna barn nästan voro rädda för honom, oaktadt all beundran och kärlek — en fanns, mot hvilken han alltid visade sig solskensblid i sin djupa ömhet — och det var Mary Verena Morville.