Arfvingen till Redclyffe/Kapitel 39
| ← Kapitel 38 |
|
Kapitel 40 → |
TRETTIONIONDE KAPITLET.
Det hade länge varit sagdt, att herr Edmonstone skulle ta Charlotte med sig till Irland för att hälsa på farmor; redan förra hösten hade resan varit påtänkt men blef då om intet till följd af Guys sjukdom. Nu skref faster Charlotte och påminde om det gamla löftet samt tillade, att lady Mabel längtade mycket efter sina barn och barnbarn; hon hade blifvit allt bräckligare och tänkte sig, att detta återseende skulle komma att bli det sista.
Laura var en stor favorit hos alla släktingarne, både yngre och äldre, vid Kilcoran, och hon kände sig tvungen att erbjuda sig att följa med. Philip hade ingenting alls däremot och sade till och med, att han kanske skulle kunna följa efter längre fram, då parlamentets sessioner slutat och han besökt Redclyffe för ordnandet af en del angelägenheter, hvilka redan alltför länge blifvit uppskjutna.
Nu kom det fram, att herr Edmonstone länge hade önskat att få sin hustru med sig till Irland och hon erkände, att hon under andra omständigheter gärna skulle ha velat resa; det var femton år sedan hon senast var där, och det gjorde henne ondt, att hon så litet råkat sin svärmor. Nu, när det blifvit pröfvadt, att Charlie kunde lefva utan henne, skulle hon icke ha hyst någon tvekan alls, om hon inte tyckt Amabel vara så klen, att hon icke gärna reste ifrån henne.
Men Charles och Amabel tyckte, att detta var ett stort misstag. När farmor önskade att få råka mamma, borde man väl icke säga nej utan verkligt nödtvång; och dessutom kunde det icke skada mamma själf att få ett ombyte. Hon hade af all den sorg, oro och ansträngning, som hon genomgått, blifvit så pass medtagen, att det riktigt syntes på henne, och hon såg flera år äldre ut på det sista året.
Amabel var icke alls rädd för att ensam ta hand om Charles och sin lilla Mary; om hon inte var så erfaren i allt, så hade hon ju sin gamla sköterska i huset och doktor Mayerne så pass nära, att hon kunde få alla möjliga goda råd.
Charles tyckte som hon. Han hade dessutom märkt, att det blef tryckande för Amy att ständigt uppmärksammas och att därför få lof att alltid försöka se glad och modig ut. Det var detta, som mer än något annat tröttade henne. Om mamma nu vore borta en tid, finge Amy tillfälle att mera vara sig själf, hvilket skulle kännas som en lättnad, och mamma själf, som blifvit helt melankolisk, skulle genom resan återvinna sin forna friskhet i lynnet. Kort sagdt, såsom Charles sade till doktor Mayerne, »vi komma allesammans att börja på nytt sedan».
Och det blef till slut, såsom de ville. I sinom tid var allt inpackadt, och fru Edmonstone reste med, icke utan många tårar och oändliga förmaningar som afsked.
De båda hemmavarande skötte sig och hvarandra på bästa sätt. De hade alltid trifts så väl tillsammans och sympatiserat så mycket, icke minst i den gemensamma tillgifvenheten för Guy; och det hade ju förr alltid varit Charles' dröm, att Amy skulle hushålla för honom. Han plågade henne aldrig med att ängsligt iakttaga henne, ifall hon var nedstämd och trött, utan lät henne tiga eller tala, allteftersom hon själf kände sig hågad. De åkte ofta ut tillsammans i ponnyvagnen, och Charles brukade då köra på utan att säga ett ord, medan Amy satt tillbakalutad och stirrade ut i fjärran eller upp mot himmeln.
Hon blef synbart kryare af detta lugn. Då och då kunde han få se henne le riktigt hjärtligt åt några af lillans små lustiga fasoner, ty denna började nu bli så vaken och rolig, skrattade ofta och såg sig om i världen med ett par ögon; som lofvade att bli mycket lika faderns. Amabel var rädd, att hon alldeles skulle trötta ut Charles med den lilla damens sällskap, men han var helt förtjust i henne och iakttog henne med en blandning af undran och beundran samt kände sig högst smickrad, när han lyckades ådraga sig hennes uppmärksamhet.
På kvällarna, i synnerhet söndagsaftnarna, kunde Amy nu berätta för honom om förra sommarens resa, såsom hon hittills aldrig kunnat, och om tiden i Recoara; och hans sätt att höra på och svara var sådant, att detta gjorde henne riktig glädje. Han å sin sida tyckte, att hvart ord af Guy var en dyrbarhet, för hvilken han var henne tacksam.
De hade verkligen så trefligt tillsammans, att de vänliga människor, som kommo för att förströ dem litet, nästan voro öfverflödiga, och Charles skref till de sina i Irland, att de alls icke behöfde ha brådt hem för deras skull; Amy skulle sannolikt komma bättre öfver de sorgliga septemberdagarna, medan det var lugnt och stilla i huset.
Han blef glad öfver att ha skrifvit detta, då han härnäst fick bref, ty det befanns då, att lady Mabel var mycket klenare, än de hade tänkt sig, och inte ville släppa af dem så snart, emedan hon fruktade att aldrig få återse dem, och Laura och Charlotte hade blifvit så välkomna vid Kilcoran, att det såg ut, som om de aldrig skulle komma därifrån mer. Charlotte skref de lustigaste bref till sin bror om de tokroliga irländska sederna och talesätten, hvarmed Charles sedan roade Mary Ross, när hon kom på besök. Charlotte berättade, att herr Fielder, informatorn, verkligen ganska bra motsvarade Eveleens beskrifning men att han var utmärkt treflig och rolig, ja, verkligen den ende herre vid hela Kilcoran, som kunde tala om något af intresse, såsom hon uttryckte sig.
»Måtte säga», sade Charles, »det där lilla pyret begär, att man skall underhålla henne med något af intresse.»
»Ser du, så där går det, när man är bortskämd hemma», sade Mary.
De båda syskonen åkte ofta in till Broadstone för att själfva hämta aftonposten.
»Bref från Charlotte, som vanligt», sade Charles en dag och tog sin andel. »Från hvem är ditt?»
»Bara från herr Markham», sade Amy. »Det gäller troligen utredandet af våra gemensamma angelägenheter. Nå, hvad säger Charlotte?»
»Charlotte är impertinent och borde tuktas», sade Charles, utan att dock kunna hålla sig fullt allvarsam. Hör på: “Det sista roliga, som har händt här, är ett besök af den trogne Akates, herr James Thorndale, hvilken efter hvad det tycks icke står ut med att irra omkring på Medelhafvet utan sin fromme Eneas. Han har nu också tagit afsked och har fått en diplomatisk befattning någonstädes i Tyskland. Nu har lord Kilcoran bjudit honom att komma tillbaka på ett längre besök, och Mabel och jag äro alldeles säkra på att han kommer i särskild afsikt. Naturligtvis har han valt sin tid, så att han skall ha rådgifvaren för unge män för sina ögon, när han skall bli fästman själf. Men Philip dröjer, och det är ingen, som vet när han kommer, för han har inte skrifvit på nära tre veckor, inte ens till Laura, som börjar bli mycket orolig för honom. Då han senast skref, var parlamentssessionen just slut och han stod färdig att resa till Redclyffe”.»
»Jag undrar, om Markham säger något om honom», sade Amabel och öppnade skyndsamt sitt bref, hvilket, såsom hon tänkt sig, gällde deras gemensamma penningangelägenheter. Hon flög öfver innehållet och utropade, när hon kom till slutet: »Aha! Här ha vi det: “Herr Morville har varit här öfver fjorton dagar och är mycket dålig, fruktar jag. Han har nästan hela tiden haft så svår hufvudvärk, att han icke kunnat gå ut eller sysselsätta sig med något arbete, men han vill inte tillkalla någon läkare. Jag går dit upp för att besöka honom hvar dag, fast jag inte alls tror, att han önskar min närvaro, men jag tycker att det är orätt, att han i sitt nuvarande hälso- och sinnestillstånd skall vara helt öfverlämnad åt tjänstefolket.” Stackars Philip! Redclyffe har blifvit honom för tungt.»
»Sannolikt har han också öfveransträngt sig», sade Charles. »De sista veckorna tyckte jag allt det lät, som om han hade haft alltför mycket om sig.»
»Och han har inte ens skrifvit till Laura. Hvad det då måtte vara illa med honom! Jag skall genast skrifva till Markham och be om närmare underrättelser.»
Hon gjorde så, och de åkte på tredje dagen in till Broadstone för att hämta svaret. Nu var det ändå mycket värre. Herr Morville var enligt Markhams uppgift nästan redlös af hufvudvärken, låg på soffan hela dagen utan att kunna tala eller röra sig men var fast besluten att inte tillkalla läkarhjälp, oaktadt de botemedel han användt icke gaf honom den ringaste lindring. Hans lynne var ytterligt nedstämdt, och han nekade att taga emot någon människa. Hvarken lord Thorndale eller pastor Ashford hade fått komma in, och att Markham kom in berodde mest på att han så godt som tvingade sig till det för sitt samvetes skull, ehuru han skulle känna sig mycket lättad, om någon af herr Morvilles anhöriga befriade honom från ansvaret.
»Det låter verkligen inte uppmuntrande», sade Charles.
»Det är just hvad jag var rädd för», sade Amy. »Hur var det doktor Mayerne sade: både hjärna och nerver mycket känsliga. Tänk, om han skulle få hjärnfeber igen! Den arma Laura! Hvad skall man göra?»
Charles teg.
»Ingen har han att språka med», fortfor Amabel. Jag vet, hur han rufvar öfver sina sorgliga minnen, och det blir naturligtvis mycket värre vid Redclyffe. Om bara mamma och Laura kunde resa dit, så kunde det kanske rädda honom. Om han vore här!»
»Men han kan nog inte resa», sade Charles, »annars vore han väl i Irland.»
»Ja. Guy visste nog, hur det skulle bli, när han sade, att det var mycket värre för Philip än för mig. Om jag kunde göra något nu för att godtgöra min försumlighet i Italien, då vi reste vår väg så brådstörtadt. Om jag bara vore vid Redclyffe!»
»Skulle du verkligen vilja det?» frågade Charles häpen.
»Ja, om jag kunde göra Philip någon nytta.»
»Skulle du vilja resa dit?»
»Om pappa eller mamma vore med.»
»Kanske jag kunde följa dig?»
»Du, Charlie?»
»Om du tror, att det skulle vara till någon nytta och om du ville ha besvär att dras med mig, så vet jag inte, hvad som skulle hindra.»
»Å, Charlie, hvad du är snäll! Hvad Laura skall bli dig tacksam! Jag tror fullt och fast, att det blir hans räddning.»
»Men Amy» — han afbröt sig — »Amy, skall det inte bli svårt för dig att komma till Redclyffe?»
»Å, det gör mig ingenting», sade hon hastigt. »Jag vill hellre hjälpa Philip än något annat. Du vet ju, att han är mig anförtrodd. Men kanske du blir för trött?»
Charles förnekade detta, och Amy ansåg, att resan icke skulle kunna göra lillan någon skada heller, om de ställde den förståndigt. De rådfrågade för säkerhets skull doktor Mayerne, hvilken höll med dem om att ingenting ondt gärna kunde hända dem, fast han nog såg litet förvånad ut vid tanken på att den ofärdige Charles, den klena Amabel och det späda barnet skulle ge sig ut på en längre resa för att vårda en sjuk.
För Philip ansåg äfven han, att det skulle bli till största nytta, ty just att gå ensam och grubbla var det allra farligaste för honom.
Enskildt till Charles yttrade doktorn, att han länge tänkt, att Amabel behöfde ett ombyte och att han funderat på att skicka henne till en badort, ifall det tjänat något till.
»Där hade hon bara gått och längtat», förklarade Charles. »Men om Philip skulle vara värre än att hon kan sköta honom? Gubben Markham tycks vara förskräckligt orolig.»
»Hm! Å, så illa tror jag inte, att det kan vara ännu.»
»Nå, huru därmed än må vara, så har jag åtminstone tankarna rediga, om jag inte har något annat, och jag kan skrifva till er om hur vi finna honom.»
Det blef mycket brådt att ordna allt i huset och för resan, och så begåfvo de sig af, åtföljda af Anne och den trogne Arnaud.
Just som aftonrodnadens sista glöd höll på att förblekna, åkte Charles Edmonstone och hans syster ned i Redclyffes bördiga och löfrika dal.
Alltsedan de lämnade Moorworth, hade de icke utbytt ett ord. Charles satt och iakttog allvarsamt sin syster, men den stora krusflorsslöjan skymde bort hennes ansikte, och hon satt stilla som en bild, så att det enda han kunde se var de hårdt sammanknäppta händerna, som hvilade på barnets hvita kappa. Allt återkallade i hans minne Guys beskrifningar: kyrktornet, skolhuset med dess två stora nya fönster, parkmuren och den skarpa sluttningen innanför. Hvad månne hon kände? Han vågade emellertid inte tilltala henne förrän vid grinden, då han utropade: »Där ha vi Markham.»
Amy lutade sig ut och vinkade med handen. Markham kom fram till vagnsfönstret, och sedan man hälsat, började han gå uppför backen bredvid vagnen med ena handen på dörren, under det han besvarade Amabels frågor.
»Hur är det med honom?»
»Det är just inte bättre. Han har satt blodiglar på sig och blifvit så yr i hufvudet af blodförlusten, att han knappast har kunnat stå.»
»Är han klädd?»
»Ja, han ligger på bibliotekssoffan.»
»Har ni gifvit honom mitt bref? Väntar han oss?»
»Nej; jag gick hit i dag för att se, om jag skulle våga tala om för honom, att ni skulle komma, men han var så matt och tystlåten, att jag tyckte det var bäst att låta bli. Han har inte öppnat ett bref på hela veckan, och det kunde ha händt, att han helt enkelt hade nekat att ta emot er, såsom han gjorde med lord Thorndale. Dessutom visste jag inte, hur han skulle ta det, att jag hade skrifvit till er, fast jag, om ni inte hade kommit, skulle ha känt mig tvungen att underrätta fru Henley vid det här laget.»
»Tur för honom, att han åtminstone slapp henne», mumlade Charles till Amy.
»Vi ha gjort vårt bästa för att ställa det bra för er», fortfor Markham; »jag vill hoppas, att lady Morville inte kommer att finna det alltför obekvämt, men — — —.»
»Tack», sade Amy småleende, »jag är inte alls rädd iför det.»
Markhams blick dröjde vid det lilla hvita knytet i hennes knä, men han talade icke om något annat än fru Drew och Bolton och hvardagsrummet och teet, som var i ordning.
Charles såg den stora, massiva röda byggnaden höja sig framför dem — Guys eget älskade hem — hur skulle Amabel kunna bära detta? Men hon tycktes endast tänka på Philip och på hur man skulle kunna delgifva honom deras ankomst. Markham såg fundersam ut och sade, att det alltid dundrade så, då en vagn for genom porthvalfvet; månne herr Charles Edmonstone skulle orka gå till fots öfver stengården? Charles förklarade sig villig därtill; vagnen stannade, Amabel gaf lillan åt Anne, såg till, att Arnaud hjälpte Charles stiga ur, och vände sig därpå till Markham, i det hon sade:
»Det är bäst, att jag genast går till honom. Arnaud kan följa min bror.»
»Till hvardagsrummet, Arnaud», sade Markham och gick raskare framåt med henne, medan Charles tänkte på hur underligt det var, att hon för första gången skulle gå öfver sin makes tröskel för att trösta och vårda hans ovän.
Nu voro de i den mörka ekpanelade förstugan. På ena sidan lyste det gladt från dörren till hvardagsrummet; de andra dörrarna voro alla stängda. Märkham stannade och såg tveksam ut.
»Ja», sade Amy med det tonfall, som ägde så mycken beslutsamhet i all sin mildhet, »det är bäst att genast säga åt honom, att jag är här.»
Markham knackade på en af de höga, tunga dörrarna och öppnade den därpå sakta. Amabel stod kvar utanför och såg in i rummet, som var halfmörkt, stort och dystert; den höstliga halfdagern tillät henne nätt och jämt att urskilja de hvita kuddarna på soffan och Philips långa gestalt, som låg utsträckt på den. Markham gick framåt golfvet, stannade ett ögonblick liksom tvekande och beslöt sig ändtligen helt förtviflad att säga:
»Hm! Lady Morville har kommit hit och — —.»
Hon steg utan vidare dröjsmål in och gick fram, 1 det hon sade:
»Hur står det till, Philip?»
Han hvarken rörde sig eller såg förvånad ut; han bara sade:
»Så, du har kommit för att samla ännu flera glödande kol på mitt hufvud.»
Hon genomfors af en rysning, men hon visade inte sin förskräckelse utan sade:
»Så ledsamt, att du är så klen.»
Det såg ut, som om han först hade tagit hennes närvaro för en dröm, ty nu var det, som om han vaknade upp, och han utropade i en ton af den högsta öfverraskning:
»Amy, är det du? Men hur i all världen — när kom du?»
»Just nyss. Vi voro rädda, att du var sjuk, och hade hört, att det inte var bra med dig, och därför ha vi kommit hit objudna, Charles, din lilla guddotter och jag.»
»Charles! Är Charles här?» utbrast Philip och for upp. »Hvar är han då?»
»På väg in», sade Amy, och Philip, som nu blott tänkte på sina skyldigheter såsom värd, skyndade ut i förstugan, mötte Charles i dörren, erbjöd honom sin arm och förde honom in i det upplysta hvardagsrummet. I lampskenet såg man nu, hur gråblek Philip var; håret, tillrufsadt mot kudden, hade blifvit starkt gråsprängdt vid tinningarna; hela ansiktet bar spår af djupt lidande, och Amabel tyckte, att hon icke ens i Recoara hade sett honom se så sjuk ut.
»Hur ha ni kommit hit?» frågade han. »Det var bra snällt. Måtte ni bara inte få det för obekvämt.»
Efter att ha redogjort för resan bad Amabel honom lägga sig på soffan; bon såg, att hans hufvud värkte förskräckligt, sade hon, och hon hämtade själf in kuddarna från biblioteket samt lade dem till rätta åt honom.
»Se nu efter, att han lägger sig, Charlie, medan jag går och tar reda på, hvar de ha gjort af lillan», sade hon. »Jag kommer strax ner igen, bara jag får ta af mig ytterkläderna, och fru Drew bjuder oss visst sedan på te.»
Philips hufvudvärk hade blifvit ännu värre af rörelsen, och han nödgades hålla till godo med att göra som hon sagt, hvarpå han låg tyst med slutna ögon och Charles likaledes tyst satt och såg sig omkring i det rum, som Guy ordnat åt Amy. Där var pianot, som han utvalt, taflorna, en mängd små minnen från Hollywell. Och här skulle de aldrig få se hans klara blick, höra hans klangfulla röst, hans lätta steg! Charles tyckte, att han kunde ha hatat Philip — men det gick heller inte, då han såg de härjade dragen, det grånande håret och de djupa fåror, som redan vid tjugusju års ålder af sorgen plöjts på hans panna.
Ändtligen såg Philip upp.
»Charles», sade han, »du måtte väl inte ha låtit henne öfveranstränga sig.»
»Nej då; vi fingo lof af vår doktor.»
»Det är likt allt det andra», sade Philip och slöt ånyo ögonen. Om en stund frågade han: »Hur visste ni, att jag inte var bra?»
»Markham nämnde något i ett affärsbref, som gjorde Amy orolig. Hon skref och frågade, och när vi fått svaret, tyckte vi det var bäst att komma och själfva se om dig.»
Intet mera sades, förrän Amabel kom tillbaka. Hon hade stannat en stund där uppe och språkat med fru Drew, som knappast visste till sig af öfverraskning, glädje och sörg i förening; hon hade tittat in i Charles' rum och sett efter, att där var i ordning åt honom, hon hade ordnat litet äfven för lillan och hade slutligen användt en liten stund i ensamhet för att tänka på hvar hon var och hviska till sin lilla ficka, att detta var fars eget kära hem. Hon visste, att hon befann sig i det rum han ämnat åt henne, och hon försökte att oaktadt mörkret se en skymt af utsikten, som han hade talat om, och af den bild af aposteln Johannes, som hon visste skulle hänga öfver spisen. Det var kanhända den mest pröfvande stunden under hela hennes sorgetid, och hon kände det, som om hon utan barnet i sina armar aldrig skulle ha förmått att hålla sig uppe under den känsla af tomhet och öfvergifvenhet, som nu kom öfver henne — hon, som var lämnad ensam kvar, medan han var i sitt rätta hem. Men hon var ju kvarlämnad just för att fullgöra det värf han begynt, påminde hon sig själf, och för att bli beredd att följa honom efter. Hörde det icke till hans sista uppdrag att taga vård om Philip? Här gick det icke an att gifva vika, och här var hans eget lilla barn, som med sömniga blickar ville påminna henne därom. Hon måste gå ned nu och uppskjuta de tankar, som skulle återkalla den inre glädjen, tills hvilans tid kom; och snart inträdde hon åter helt sakta i hvardagsrummet, medförande medels sin blotta närvaro till de två där inne mera tröst, än hon någonsin kunde ana, i sin enkla, uppriktiga önskan att vara Philip till hjälp och se till att Charles icke fick det för obekvämt.
Det slottslika huset hade sannolikt aldrig, ända från sin grundläggning, hyst något så trefligt och hemlikt som Amabel, där hon lagade till te och serverade de båda herrarne, medan både Charles och hon gladde hvarandra med att säga, att det smakade dem, och Philip begärde mer, undrande hvarför den ena människans te kunde vara så mycket bättre än den andras.
Han orkade inte tala mycket, och Charles och Amabel voro båda trötta, så att man skildes åt nästan strax efteråt.
Kort efter klockan nio andra morgonen var Amabel nere igen och fann frukosten framdukad, medan Charles satt och skref på ett bref.
»Nå», sade han, då hon kom och hälsade på honom, »hur står det till med dig och lilla fröken?»
Mycket bra, tack. Hur har du sofvit?»
»Utmärkt; än du?»
»Rätt bra, och lillan har varit mycket snäll. Har du hört något om Philip?»
»Bolton tycker, att han är något bättre, och säger att han håller på att klä sig.»
»Har du varit uppe länge?»
»Ja då. Jag sade åt Arnaud att passa på Markham, då han tittade in, såsom han alltid lär göra om mornarna för att se till Philip, och jag har haft en konferens med honom och Bolton, så att jag kan framlägga saken på ett vetenskapligt sätt för doktor Mayerne.»
»Nå, hvad tror du?»
»Jag tror, att vi kommo i rättan tid. Han hade kommit in i så mycket arbete i London och inte tagit någon motion, att han redan var förbi, när han kom hit, och här blef det riktigt för galet. Han försökte sysselsätta sig med egendomens angelägenheter, men det slutade alltid med att hans hufvudvärk blef så svår, att han fick lämna alltihop åt Markham, hvilken i förbigående sagdt af sin oro har blifvit mycket blidare stämd mot honom. Så tappade han all motståndskraft, har inte varit utom dörren, inte skrifvit ett bref eller tagit emot en människa på fjorton dagars tid, bara legat för sig själf i biblioteket och låtit de dystra tankarna obebindradt behärska sig.»
»Så förfärligt!» sade Amabel med tårar i ögonen. »Han tog inte ens emot pastor Ashford? Det tycker jag annars skulle ha gjort honom godt.»
»Jag skall säga dig en sak», fortfor Charles med sänkt röst. »Af hvad Bolton säger kan jag förstå, att han var rädd för något värre än hjärnfeber» » Hon ryste och bleknade men sade ingenting.
»Jag tror», sade Charles, »att det var dels nervositet och det tryck, som det här stället utöfvade på hans sinne, dels öfveransträngning af en hjärna, som redan förut var öfverdrifvet känslig. Jag tror knappast, att det var fara för något annat än en likadan sjukdom som den senaste, hvilken dock troligen skulle ha gjort slut på honom, men han själf måtte ha fruktat något ännu värre, och hans fasa för att träffa någon eller skrifva till Laura kom af fruktan att icke kunna uttrycka sig redigt.»
»Å, så väl att vi reste», sade Amabel gång på gång och knäppte ihop sina händer.
»Så har han skött sig med hästkurer», fortfor Charles, »som kanske hållit febern nere men som nedsatt hans krafter och gifvit ytterligare spelrum för hans tungsinthet. Hur det skulle ha slutat, kan jag knappt tänka mig, men jag anser det sannolikt, att sedan han nu blifvit väckt ur sin hypokondri, blir han nog bra igen.»
Han hade just slutat tala, då Philip kom-in, blek och medtagen, men mycket lugnare och med samma fullständiga förtroende för Amabel, som han i Recoara hade lärt sig hysa till henne.
Hon ville inte låta honom gå tillbaka till det dystra biblioteket utan förmådde honom att lägga sig på soffan i hvardagsrummet och slog sig själf ned i samma rum, i den tro att litet stillsamt samspråk mellan henne och Charles skulle vara nyttigt för honom. Hon skref till Laura, och han skickade en hälsning, ty han kunde ännu icke bjuda till att skrifva, och Charles skref till sin mor och doktor Mayerne, medan man litet emellan utbytte några ord om familjeangelägenheter.
Amabel frågade Philip, om han visste, att herr Thorndale var vid Kileoran.
»Ja», sade han. »Jag tror visst jag har ett bref från honom, men mina ögon ha varit för klena de sista dagarna för att läsa något.»
Fru Ashford lät fråga, om lady Morville tog emot. Amabel rodnade och föreslog att ta emot henne i biblioteket, men Philip, som tyckte Amys frånvaro vara värre än en främmandes närvaro, sade, att man skulle be henne stiga in i hvardagsrummet.
Ashfords hade blifvit öfvermåttan förvånade öfver underrättelsen, att lady Morville i egen person kommit till Redclyffe, och de kunde knappt tro det, förrän Markham själf bekräftade nyheten. Fru Ashfords första tanke var nu att gå upp och erbjuda sin hjälp, ifall den skulle behöfvas. Då hon kom hem, sade hon till sin man, att herr Morville visserligen såg klen ut men att lady Morville sagt, att de trodde det snart skulle bli bättre, blott han fick hvila; lady Morville själf var en liten söt, vek varelse, som inte tycktes ha någon mera utpräglad karaktär och som nog var mycket älskvärd och fin men ändå inte alls den hustru, som man skulle ha trott sir Guy om att välja.
Mary Ross hade rätt, då hon sade, att näst sir Guy var det ingen, som var så svår att lära känna som Amy.
På eftermiddagen påyrkade Charles, att Amabel skulle gå ut och få sig litet frisk luft, och hon gick villigt in därpå, glad åt tanken att få ströfva omkring ensam; men Philip erbjöd sig att gå med, och hon blef alltför angenämt öfverraskad af denna vaknande lifaktighet för att vara ledsen öfver att bli störd i sin ensamhet. Charles skulle under tiden motionera sig litet med att se sig om i rummen på nedre botten, sade han.
»Vi få lof att hitta på något sätt för honom att komma ut», sade Philip. »Här finns inga promenader utan backar.»
Uppför backen gingo de också — uppför samma gröna sluttning, där Guy så många gånger hade sprungit, och stannade öfverst på klippan, där man såg ut öfver viken. Amabels hjärta slog hårdt. Hon hade hört honom tala om detta så ofta, så ofta: vågorna med sina skum krönta kammar, som bröto sig mot klipporna, den mörka Måsklippan och allt det andra, som föresväfvat honom på dödsbädden och varit målet för hans sista dröjande längtan. Detta haf, som han så älskat, låg framför henne som en gammal kär vän — hafvet, på hvilket han vågat sitt lif för att rädda andras. Detta var en stund, hvarunder hon förstod många af hans ord och satte sig in i hans tankar och känslor såsom aldrig förr; det var nästan som att träffa honom än en gång.
Philip började tala om att det blåste kallt där uppe, och utan tvekan vände hon om med honom och försökte höra på hvad han sade om hästar och vagnar.
Vid återkomsten fingo de se Markham, som stod och höll lilla Mary i sina armar, såsom han så många gånger hållit hennes far. Han blef helt förlägen, när han märkte, att man sett honom, men måste stryka en tår ur de grå ögonhåren, innan han kunde besvara Amabels hälsning.
Markham tycktes knappt kunna tro sina ögon, då han nu såg herr Morville, som ännu i går varit så klen, uppe och ute och hörde honom tala så redigt och lifligt. Det gladde honom hjärtligt, ty han hade under dessa oroliga dagar riktigt fäst sig vid Philip och började förstå, att arfvet var en börda och icke en glädje för honom.
Philip blef mycket trött af sin korta promenad. Han somnade på soffan, sof ända till middagen och förklarade sedan, att det var den första lugna sömn han njutit på länge. Också hade han litet bättre matlust sedan.
Under dagens lopp förbättrades Philip synbart, och på samma sätt fortgick det under de följande dagarna. Han blef dag för dag starkare och sig själf alltmer lik. Att börja med skref han blott några rader till Laura i Amabels bref, men snart var det han, som fyllde hela arket; först fick Charles läsa honom i sömn, men så småningom blef det Philip, som läste högt hela kvällen. Ponnyvagnen ställdes i ordning, och då Philip och Charles dagligen åkte ut tillsammans, fick Amabel frihet att ströfva omkring på egen hand inom- och utomhus, i parken och på klipporna, hvilka hon så väl kände till genom Guys beskrifningar.
Mycket snart hittade hon vägen till Guys eget rum, där hon brukade gå fram och tillbaka med lillan i sina armar och visa henne alla hans skatter, hvilka hushållerskan med största noggrannhet vårdat.
En dag, då hon var ensam i hvardagsrummet, föll det henne in att försöka pianot, som han anskaffat åt henne. Det var läst, men hon hade själf nyckeln på sin nyckelring, dit han satt den, när han kom tillbaka från London. Hon slog upp instrumentet, och det föll sig så, att den första ton hon slog an påminde henne om Guys underbart klangfulla och mjuka röst. Det var, som om hon väckt upp ett eko af den, och när det dog bort, gömde hon ansiktet i händerna och grät. Men ifrån den stunden var alltid det första hon gjorde, när herrarne åkte ut, att hämta sin lilla flicka och spela för henne samt ge akt på hur hon «gladde sig åt musiken.
Lilla Mary mådde bra i hafsluften, fick färg och började skratta och hoppa; och hennes lifliga, kloka sätt att se sig omkring gjorde henne alltmer lik fadern. Amabel själf var inte längre så nedslagen och tynande. Hennes gång blef lätt och spänstig, hennes kinder fingo en svag anstrykning af färg, och de promenader hon orkade göra voro märkvärdiga, när man tänkte på, hur klen hon varit på sommaren. Hvar dag besökte hon klippan och såg ut öfver hafvet, innan hon gick ned till byn, där hon fick höra så många okonstlade berättelser från sir Guys barndom och ungdom, eller ströfvade ut i skogen eller på heden. En dag, då Philip och Charles kommo hem från sin åktur, mötte de henne på stengården med en kappa öfver armen och krusfloret vått af saltvattensstänk; hennes kinder voro riktigt röda, och hon log, då hon hviskade till Charles: »James och Ben Robinson ha rott mig ut till Måsklippan.»
Hon träffade pastor Wellwood och fick höra glädjande redogörelser för hans verksamhet vid Coombe Prior. Med Ashfords blef hon också snart mera bekant och fäste sig mycket vid barnen, i synnerhet de små, af hvilka den sistfödde var uppkallad efter Guy. Charles undrade hvar dag, hvart all hennes tunga nedslagenhet hade tagit vägen. Det var, som om den rätta glädjen och hoppet om återseende kommit till henne först i Guys eget gamla hem. Årsdagen af hans död var visserligen en sorgedag, men hennes tårar hade ingen bitterhet med sig, och hon kände nu mera af den kraft, som den morgonen uppehållit henne, än under hela året förut.
Charles och Philip kommo under tiden förträffligt öfverens. De voro båda två angelägna att skona och hjälpa hvarandra, och då Philip att börja med var så öfverhopad af göromål, att han, ännu klen som han var, lätt kunde tagit skada på nytt, kom Charles honom till hjälp med så mycket skarpsinne och godt omdöme, att Philip blef riktigt förvånad. Charles blef helt stolt öfver att kunna vara till nytta och bad Philip betrakta honom som sin hjälpreda för framtiden samt roade sig i tysthet med att föreställa sig, hur han på sin soffa vid Hollywell skulle samla ihop material till Philips stora tal i underhuset.
Det lät icke, som om de andra skulle komma ifrån Irland så snart, och Charles och Amabel tyckte sig då lika gärna kunna stanna vid Redclyffe, efter Philip hade så mycket att göra där; till Kilcoran kunde han nu af flera skäl icke gärna resa.
Vid ett besök, som båda herrarne gjorde vid Thorndale, fick Charles under ett samtal med lady Thorndale klart för sig, att sonen James verkligen rest till Irland »i särskild afsikt», såsom Charlotte uttryckt sig. På hemvägen frågade han Philip, om han vetat af detta.
Philip svarade ja; han hade hört det af James själf 1 förtroende.
Charles log i tysthet åt den alltid hängifne unge mannen, som inte ville fria, förrän han frågat sin rådgifvare; men han gjorde samtidigt den reflektionen, att det icke var värdt att tala om annat folks kärleks affärer med Philip, samt teg visligen.
Ett par dagar senare kom bref från Charlotte med de senaste underrättelserna, och vid dess genomläsande blef Charles så häpen, att han icke kunde låta bli att ropa till:
»Å! Eveleen vill inte ha honom!»
»Hvad?» utropade de båda andra.
»Du menar väl inte, att hon har giftvit Thorndale korgen?» sade Philip.
»Just det», sade Charles. »Charlotte säger, att han har rest. Den stackars herr Thorndale lämnade Kilcoran i dag efter en följd af enskilda samtal, hvilkas resultat icke tycks ha varit rätt tillfredsställande, ty hans stilla värdighet och hans bemödanden att vara angenäm mot alla under hela eftermiddagen voro — — hm — mycket stora. Mabel kan icke få ur Eveleen, hvad hon haft för skäl att säga nej, men jag har mina aningar.»
»Det här ser konstigt ut», sade Charles, medan han vek ihop brefvet.
»Så ledsamt!» sade Philip. »Jag trodde verkligen, att lady Eveleen skulle ha kunnat uppskatta James "Thorndale. Det blir en stor missräkning, ty det är ett gammalt tycke.»
»Det skulle ha varit mycket bra för Eva», sade Amabel. »Herr Thorndale är så förståndig.»
»Och det var just hvad hon behöfde», instämde Philip.
»Det måtte ha varit något i vägen», sade Charles. »Annars hade Eva aldrig kunnat säga nej. Ni skall få se, att det är den där informatorn.»
Philip spratt till.
»George Fielder? Omöjligt! Du har aldrig sett honom».
»Kommer du inte ihåg, hur hon beskref honom?» sade Amabel sakta.
»Just därför, Amy», sade Charles. »Det visade, att han hade slagit an på henne.»
Philip smålog.
»Ja», sade Charles, »skratta du, men ni vackra karlar kunna inte det minsta sätta er in i, hur tilldragande en intressant fulhet är. En sådan ser man allra längst på. Kom ihåg mina ord, det är informatorn.»
»Det vill jag väl inte tro», sade Philip, som icke längre såg så säker ut och tog det så allvarsamt å sin väns vägnar, att han fick hufvudvärk och måste lämna sitt skrifarbete åt Charles, medan han själf gick ut en stund.
»Det var tråkigt, att du sade det där om informatorn, Charlie», sade Amy. »Kommer du inte ihåg, hvem som rekommenderade honom?»
»Det var ju sant!» sade Charles. »Jag minns nu, att det var ett verk af Philips lust att motarbeta allt, hvad Guy gjorde. Pojkarne skulle ju ha skickats till Coombe Prior?»
»Ja», sade Amy, »och det är visst det, som grämer Philip nu. Jag hoppas det inte är sant, för du skall veta att Guy inte tyckte om den där Fielder.»
»Säger du det? sade Charles och såg allvarsam ut.
»Men det var bara ett löst intryck och ingenting, som han kunde säga åt lord Kilcoran; han hade sett honom litet i Oxford och tyckte, att det var mycket prat och åtskilligt som lyste men icke något riktigt allvar.»
»Det låter inte bra, det där», sade Charles.
De väntade med otålighet på vidare underrättelser, men brefven blefvo allt sparsammare, och till och med Charlotte skref så förbehållsamt till sin bror, att han väl kunde märka, att allt inte stod rätt till.
Så förgick vecka efter vecka, och syskonen undrade, om de andra aldrig tänkte resa hem. Oktober hade förgått, och november hade börjat, och ännu voro de kvar. Slutligen kom ett bref från fru Edmonstone, dateradt den sjätte november, hvilket Amy började läsa med ett utrop af häpnad och sedan hade ganska svårt att meddela Philip.
- »Käraste Amy!
Du kommer att bli både förvånad och ledsen öfver det, som jag har att berätta. Det har varit en ytterst ledsam historia från början till slut, och den enda trösten har varit Charlottes karaktärsfasta och taktfulla uppförande. Men jag måste börja från början och berätta dig alltihop, eller så mycket som jag själf har reda på.
Du vet, att herr James Thorndale har varit här, och du har kanske också hört, att det var för att fria till Eveleen. Alla blefvo mycket öfverraskade af att hon sade nej och ännu mer öfver hvad som slutligen efter många undflykter kom fram, nämligen att orsaken var, att hon var fäst vid gossarnes informator, herr Fielder. Man fick nu veta, att de hade varit hemligt förlofvade alltsedan de börjat ana herr Thorndales ärende — ja, riktigt ordentligt förlofvade och inte, såsom med vår stackars Laura, blott ett tyst ömsesidigt förtroende. Och ändå försvarade sig Eva med Lauras exempel.
Det blef naturligtvis stor uppståndelse. Lord Kilcoran blef ursinnig, lady Kilcoran fick nervskakningar, informatorn afskedades — det sades, att han rest till England —, Eva grät floder af tårar men tycktes efter några dagar lugna sig och underkasta sig föräldrarnes vilja. Vi beklagade henne allesammans, ty unge Fielder hade mycket, som kunde fängsla henne, och hon har alltid varit mycket mer intelligent än sin omgifning. Det föreföll, som om hon hade slutit sig till Laura, och lady Kilcoran bad oss att stanna så länge vi kunde. Detta var för omkring tre veckor sedan; Eva började se gladare ut, och jag hade just börjat ett bref för att säga åt dig, att vi hoppades få fara hem i veckan, då Charlotte kom inrusande i mitt rum i yttersta ängslan och berättade, att Eveleen och herr Fielder stodo i begrepp att rymma tillsammans. Charlotte hade varit på väg hem från ett besök hos farmor och hade kommit att gå en omväg för att ropa på en af hundarna, som var med, då hon till sin stora häpnad hade kommit rakt på Eveleen, som promenerade arm i arm med herr Fielder. Charlie kan tänka sig, med hvilka ögon Charlotte såg på dem! De försökte förklara bort saken, men Charlotte var dem för klok, eller rättare, hon höll fast vid att “huru därmed än må vara, så måste lord Kilcoran få veta det.” De försökte skrämma henne med att det var nedrigt och uselt att förråda andras hemligheter, men hon sade, att ingen hade anförtrott henne något, och mamma kunde bäst råda henne. Så försökte de intala henne, att så där handlade alla älskande, och vädjade till Lauras föredöme; men här kunde de mindre än någonsin rubba lilla Charlotte. “Jag ansåg dem inte värda att höra Guy och Amy nämnas”, sade hon till mig, “men jag sade åt dem, att jag hade sett den allra trognaste och djupaste kärlek sky själfva skuggan af något orätt, och hvad Philip och Laura beträffar, så visste de litet hvad de stackarne hade fått lida och ångra sig; dessutom var det ju inte hälften så illa.” Säkert hade hon begagnat just de orden. Slutligen hade Eva vädjat till hennes barmhärtighet och så ifrigt bedt henne att bara vänta en enda dag, att hon drog misstankar och med ett skarpsinne, som var värdigt Charles, tvang Eva att erkänna, att de ämnade låta viga sig dagen därpå. Då sade hon, att det var bättre, att de voro onda på henne och kallade henne skvallerbytta, än att de skulle göra hvad de skulle få ångra lifvet igenom; hon bad Eva om förlåtelse och grät så bittert, att Eva hoppades hon skulle ge med sig, hvarpå hon kom raka vägen till mig, mycket förtviflad och icke det minsta stolt öfver sin upptäckt.
Du kan tänka dig, hvilken obehaglig afton vi fingo, och ingen var väl så ledsen som stackars Charlotte, hvilken stängde in sig i sitt rum i sin fasa för att råka någon människa och inbillade sig, att alla skulle sky henne som en förräderska.
Slutet blef, att lord Kilcoran efter många föreställningar fann Eveleen lika fast besluten och därför måste bekväma sig till att rädda henne från skammen att rymma; herr Fielder fick komma tillbaka, och de skola gifta sig här den sjätte december, fast ingen kan begripa hvad de skola lefva på. Kilcorans äro mycket angelägna att skyla öfver saken så mycket som möjligt inför andra och ha öfvertalat oss att stanna öfver bröllopet för familjens skull; ja, stackars lady Kilcoran är verkligen så medtagen och uppskakad, att jag skulle vara rädd att lämna henne just: nu. Hur otrefligt här är på alla sätt kan ingen föreställa sig, och det blir en stor, stor glädje, när vi få resa hem till vårt Hollywell och våra kära Amy och Charlie.
- Din innerligt tillgifna mor
Amy lyckades så småningom komma fram med saken, och Philip satt att börja med som slagen af blixten, då han fick höra denna nya följd af hans själfgodhet och afvoghet mot Guy. Det såg ut, som om detta slag skulle omintetgöra allt hvad han vunnit genom Charles' och Amys besök, och om de icke hade varit hos honom, hade han säkert återfallit i sin förra melankoli.
»Ja», sade Charles till Amy, när de samspråkade om saken, »det ser verkligen ut, som om bra människor, när de handla orätt, göra mer skada än andra. Lättsinniga människor se väl felsteget men icke ångern, och så ta de efter det förra utan att vara i stånd till den senare.»
»Världen ser aldrig under ytan», sade Amy. »Hvad Laura skall vara ledsen! Mamma säger inte alls något om hur hon tar det.»
Fru Edmonstone var hädanefter så godt som ensam om att uppehålla brefväxlingen med Redclyffe, ty ingen af de båda systrarna tycktes vara hågad att skrifva. Hon skildrade, hur tråkigt de alltjämt hade, hur sträng och stel äldste brodern var och hur häftig fadern, som dock snart lugnade sig — lady Kilcorans sorg och de yngre flickornas nyfikna intresse, samt tillade, att hon hoppades, det Charlottes allvarsamma sätt att ta saken skulle inverka godt på de unga sysslingarna. Men det var att befara, att lord Kilcoran skulle komma att låta de nygifta stanna i hemmet, tills herr Fielder kunde få någon anställning; ja, det var inte godt att veta, hvad de annars skulle ta sig till.
Ändtligen stod bröllopet, och fru Edmonstone skref sedan med mycket blandade känslor för att dels ge luft åt sin afsmak för det dåraktiga prål och öfverdåd, som visats, dels underrätta de sina, hur glad hon var att kunna bestämma dagen för hemresan. Ingen kunde ana, hur hon längtade efter att få komma hem och råka barnen igen.
Charles och Amabel voro också glada, fast de verkligen haft godt af sin vistelse vid Redclyffe. Philip skulle följa med dem, och det underförstods, att han icke skulle återvända till Redclyffe, förrän han finge Laura med sig. Amabel hade talat med fru Ashford om sin syster och gjort mycket för att jämna vägen för henne; de sista dagarna rådplägade till och med hon och Philip om en del anordningar, som hon trodde Laura skulle tycka om.
»Men Philip», sade hon, »det här pianot måste du låta mig få.»
Han svarade blott med en blick och en åtbörd.
»Och en sak skulle jag vilja fråga dig om, Philip. Hvilket är sir Hugos porträtt?»
»Du har suttit midtemot det hvar dag, då vi ätit.»
»Det? Jag trodde jag skulle känna igen det vid första ögonkastet, och jag kan inte finna, att det här är mera likt Guy än alla de andra.»
Hon betraktade det noga och gick därpå efter Shenes porträtt af Guy för att jämföra dem. Det fanns verkligen mera likhet i själfva dragen, än man kunnat tänka sig, men uttrycket var så helt olika, fast sir Hugos porträtt var måladt i unga år, alltså innan han lefvat sig in i sitt dåliga lif.
Philip bad att för en stund få låna Guys porträtt, och hon lämnade det villigt hos honom, medan hon gick ut. Då hon kom tillbaka, lämnade han det åt henne med ett enkelt tack, men hon såg, att hans ögonlock voro svullna och röda, och hon var glad, att han fått lättnad genom tårar.
Alla sörjde, då de skulle resa, och alla gjorde sådant väsen af sir Guys lilla flicka, att hennes mor var riktigt glad, att hon var alltför liten för att förstå det.
De lågo öfver natten i London, och på förmiddagen tog Philip Charles med sig ut på en åktur för att bese alla de ställen, han hört talas om men nu för första gången fick se. Detta roade Charles mycket. På kvällen kommo de hem till Hollywell i godt behåll, och dagen därpå anlände alla de andra, så att familjekretsen var fulltalig igen.
Fru Edmonstone kunde knappt tro sina ögon, då hon fick se Charles med sitt friska utseende och Amabel med så mycket mera lif i alla rörelser, än då de skildes åt. Alla sågo krya ut utom Laura, som hade det gamla jäktade och oroliga uttrycket och icke klarnade upp ens i sällskap med Philip; ja, det såg nästan ut, som om hon hade varit rädd att bli ensam med honom. Hon var den enda, som var tystlåten vid middags- och tebordet elier då de sutto två och tre tillsammans, språkande om ämnen, som icke kunde behandlas i en större krets. Charlotte ville bara slippa tala om Eveleen, ty hon hade känt det så svårt att få spela en sådan roll gentemot henne; allt beröm gjorde henne ondt, och hennes mor nästan gladde sig däråt, ty Charlotte hade ju förr varit litet framfusig af sig och det skadade inte, att hon vid fyllda sexton år började bli mera kvinnlig och tillbakadraget.
Laura dröjde länge kvar i Amabels rum på kvällen, och då deras mor hade sagt god natt och lämnat dem ensamma, utbrast hon:
»Å Amy, jag är så glad åt att vara hemma hos dig. Jag har varit så förfärligt ledsen.»
»Men du ser ju, att han är riktigt kry», sade Amy, som trodde att hon syftade på sin oro för Philip. »Vi tycka, att han förefaller bättre än i somras.»
»Ja visst. Hvad allt har du inte uträttat, Amy! Om du kunde ana, hvilken lättnad det var att höra, att du var hos honom, efter all oro!» Men så fortfor hon som om hon, återgått till hufvudsaken: »Hvad tyckte han om mig?»
»Kära Laura», sade Amabel, »det är inte jag den rätta att tala om.»
»Du såg väl, hur han tog det, när han fick veta min andel.»
»Din? Den talade mamma aldrig om.»
»Alltid lika snäll och god!» sade Laura. »Å Amy, hvad skall du säga, när du får veta, att jag hela tiden hade stackars Evas förtroende? Hvad skulle jag göra, när Eva talade om min egen historia? Det var ju helt olika, men det ville hon inte inse, och jag kände, som om all skulden hade varit min. Å, så jag afundades Charlotte!»
»Kära Laura, det var inte underligt, att du var ledsen.»
»Ingenting annat har varit så svårt» försäkrade Laura. »Han skref inte, och jag var orolig för honom, ända tills du, käraste syster, befriade mig från det bekymret; och knappast var det öfver, förrän jag fick det här andra. Du kan tänka dig, hur jag kände det, när Eva påminde mig om ett resonemang om en bok, hvari jag tagit ett sådant förhållande som hennes i försvar. Nej, du kan aldrig ana hvad jag har genomgått, då jag visste, att han skulle tycka mig vara svag, klandervärd, ovärdig!»
»Nej, han klandrar sig själf för skarpt för att säga något om dig.»
»Det får han inte heller. Det var mitt fel från början. Hvarför talade jag inte genast vid mamma?»
»Å, hvad jag är glad!» utropade Amy plötsligt.
»Glad?»
»Jag menar», sade Amy och slog ned ögonen, »att när du nu tänker så, blir du bestämdt gladare själf.»
»Gladare nu, när jag inser, hur jag har förnedrat mig till och med inför hans ögon?» sade Laura och gömde ansiktet i händerna. »Jag vet nu så väl, hur det är; hvad han en gång har inneslutit i djupet af sitt hjärta, det måste han älska, alltså äfven mig; men han kan aldrig ha samma tillitsfulla kärlek och djupa aktning för mig, som du, Amy, fick och förtjänade att få och som jag också skulle ha ägt, om jag först och främst hade tänkt på hvad som var rätt. Om jag genast hade talat om det för mamma, skulle aldrig något klander ens ha drabbat honom; han skulle ha blifvit besparad allt detta lidande och dessa samvetskval — han skulle ha hållit mera af mig — den stackars Eva skulle inte ha fått ett dåligt exempel att stödja sig på — och jag skulle ha kunnat hålla mitt hufvud upprätt.»
»Käraste Laura», sade Amy och kysste den sänkta pannan, »du skall få se, att det blir bättre nu. Du kan bli honom till mera tröst nu, när du inser sanningen. Och det finns en högre kraft för oss alla att stödja oss vid, hur svaga vi än äro i oss själfva.»
Dagen därpå öppnade Laura sitt hjärta äfven för Philip. Han tog äfven nu skulden på sig, emedan han lärt henne att i allt så blindt tro på honom. På det viset hade han gifvit en sned riktning åt hennes goda anlag.
»Det har varit ett felsteg, Laura, hvaraf vi måste bära följderna så länge vi lefva», slutade han; »men vi få göra det med tålamod och ge hvarandra allt det inbördes stöd vi förmå.»