Baskervilles hund (1912)/Kapitel 1

Baskervilles hund av Arthur Conan Doyle Översättare: Hanny Flygare Herr Sherlock Holmes

Familjen Baskervilles plågoande  →

BASKERVILLES HUND

FÖRSTA KAPITLET.
HERR SHERLOCK HOLMES.

Herr Sherlock Holmes, som vanligen var mycket sen om morgnarna, utom vid de ej så sällsynta till­fällen då han varit uppe hela natten, satt vid frukost­bordet. Jag stod på mattan framför eldstaden och hade i mina händer en käpp, som blivit kvarglömd av en herre, som sökt oss aftonen förut. Den var ganska vacker, stadig, hade lökformigt handtag och såg ut som en riktig »lagmanskäpp». »Till James Mortimer, M. R. C. S.^[1] från hans vänner vid C. C. H.», stod det på den tumsbreda silverringen nedanför handtaget och så årtalet 1884. Det var just en sådan käpp som en gammal husläkare brukar begagna — den såg värdig, solid och förtroendeingivande ut.

— Nåå, Watson, vad drar du för slutsatser av den där?

Holmes satt med ryggen vänd åt mig, och jag hade ej sagt ett ord om vad jag sysslade med.

— Hur visste du vad jag gjorde? Jag tror du har ögon i nacken.

— Jag har åtminstone en blankpolerad silverkanna på bordet, sade han. Men säg mig, Watson, vad lär du av den där käppen? Efter vi hade oturen att icke träffa ägaren och ej ha en aning om hans ärende, så blir det lilla minne han lämnat oss av sitt besök ganska viktigt. Låt se att du konstruerar upp mannen efter din grundliga undersökning av denna hans till­hörighet.

— Jag tror, sade jag, och försökte så gott jag kunde följa min kamrats metod, att doktor Mortimer, är en äldre läkare med god praktik, och förmodligen är han ganska omtyckt, enär hans bekanta funnit för gott att giva honom detta bevis på sin erkänsla.

— Det är bra, sade Holmes, alldeles förträffligt.

— Jag anser vidare, att han sannolikt övar sitt kall på landet och ofta besöker sina patienter till fots.

— Varför det?

— Jo, för att den här käppen, som ursprungligen varit rätt vacker, blivit så illa åtgången, att jag knap­past kan tro, att den tillhör en stadsbo. Den tjocka doppskon av järn är så nött, att det syns, att den gjort tjänst under långa vandringar.

— Det låter nog riktigt det där, sade Holmes.

— Och så står det »hans vänner vid C. C. H.». Jag antar, att H betyder Hetsjakten. Troligen hade han väl som kirurg biträtt medlemmarna av det lokala jakt­sällskapet, och de ha i gengäld velat visa sin erkänsla med denna lilla gåva.

— Nej, vet du Watson, nu överträffar du dig själv, sade Holmes i det han sköt tillbaka stolen och tände en cigarrett. Jag är lika villig som skyldig att er­känna, det du alltid ställt dig i skuggan, när du varit vänlig nog att redogöra för mina bedrifter. Möjligt­vis är du inte självlysande, men du är en god ljusledare. Det gives personer, som ehuru de icke själva äga snille, dock äga en förvånande gåva att egga and­ras, och jag tillstår, min hedersbror, att jag är dig myc­ket förbunden.

Så pass mycket hade han aldrig sagt förr, och jag erkänner, att hans ord gjorde mig nöje, ty jag hade ofta blivit förargad över hans likgiltighet för min beundran och för mina bemödanden, att bringa hans tillvägagåenden till allmänhetens kännedom. Jag var stolt över att få tro, att jag så fullkomligt satt mig in i hans system, att jag kunde tillämpa det på ett sätt, som vann hans bifall. Han tog nu käppen från mig och undersökte den några minuter med blotta ögat. Synbart intresserad lade han därefter ifrån sig cigarretten, gick fram till fönstret och granskade före­målet med ett förstoringsglas.

— Onekligen av intresse, ehuru man ej får veta sär­deles mycket, sade han. För visso antyder denna käpp ett och annat. Den ger grunden till åtskilliga deduktioner.

— Är det något som undgått mig? frågade jag med ett visst självförtroende. Jag hoppas, att det ej är nå­gonting av vikt, som jag förbisett?

— Jag är rädd, bäste Watson, att flertalet av dina slutsatser varit oriktiga. Då jag sade, att du eggade mig, menade jag för att tala uppriktigt, att iakttagel­sen av dina misstag en och annan gång för mig in på rätta spåret. Inte för att du har alldeles orätt i nu föreliggande fall. Mannen har onekligen sin prak­tik på landet och han går mycket.

— Alltså hade jag rätt.

— Ja, i det avseendet.

— Och något vidare är ej att säga om saken.

— Jo för all del, det är det visst. Jag skulle till exempel vilja anmärka, att om en läkare får en minnes­gåva, är det mera antagligt att gåvan kommer från ett hospital eller sjukhus än från medlemmarna av en hetsjakt, och när bokstäverna C. C. stå framför H. så ledes tanken helt naturligt på Charing Cross Hos­pital.

— Åh ja, däri har du kanske rätt.

— Så alldeles otroligt är det väl inte. Bygga vi tills vidare på denna hypotes, så få vi ett nytt fäste för våra antaganden rörande mannen, som sökte oss i går.

— Vad skulle vi då kunna sluta oss till av det förhållandet, att C. C. H. betyder Charing Cross Hospital.

— Faller dig ingenting särskilt in? Du känner mina metoder. Tillämpa dem!

— Jag inser ingenting mer än att mannen prakti­serat i staden innan han flyttade till landet.

— Litet längre än så skulle vi kanske kunna komma. Vi skola söka tänka oss in i, vid vilket tillfälle en sådan gåva efter all sannolikhet blivit överlämnad. När skulle väl hans vänner ha kommit på den idéen att tilldela honom ett bevis på sin välvilja? Förmodligen just då han stod i begrepp att lämna sin plats vid sjukhuset för att börja praktisera på egen hand. Vi veta, att han fått en gåva. Vi tro, att han utbytt sin verksamhet vid sjukhuset i staden mot enskild prak­tik på landet. Skulle det då vara alltför förhastat att antaga, det överlämnandet av gåvan ägt rum strax före flyttningen?

— Nej, nog förefaller det ganska troligt.

— Nu är att märka, att han omöjligt kunnat ha fast anställning vid sjukhuset, ty en sådan plats intar blott den, som på allvar är bosatt i London och icke, när det så faller honom in, flyttar till landet. Vad var han då? Om han hade sin verksamhet vid sjuk­huset och dock ej ägde fast anställning där, så måste han ha varit en läkare av andra ordningen, kanhända en medicinare, som aldrig avlagt fullständig examen. För fem år sedan lämnade han London, det kan man se av årtalet på käppen. Din allvarlige, medelålders husläkare, min käre Watson, dunstar alldeles bort i luften, och i hans ställe framträder en ung man un­der trettio år, av vänligt sinnelag, i saknad av äre­lystnad, tankspridd och ägare av en hund, som jag på en höft kan beskriva såsom varande större än en råtthund, och mindre än en dogg.

Jag skrattade utan att känna mig övertygad. Sherlock Holmes lutade sig tillbaka mot ryggstödet och blåste ut små rökvirvlar, som stego mot taket.

— Vad ditt senare påstående angår, så kan jag inte kontrollera det, sade jag, men så synnerligt svårt blir det inte att taga reda på mannens ålder och examensförhållanden. Från den lilla hyllan, där jag hade mina böcker i medicin uppställda, tog jag ned läkare­förteckningen och slog upp namnet. Flera doktorer buro namnet Mortimer, men blott en meritlista pas­sade in på personen i fråga. Jag läste upp den.

»Mortimer, James, M. R. C. S. 1882 Grimpen, Dartmoor, Devon. Anställd som läkarebiträde vid Charing Cross Hospital från 1882 till 1884. Erhöll Jackson­-stipendiet i komparativ patologi med anledning av en avhandling med titel: ’Om sjukdomars uppkomst’. Korresponderande medlem av det svenska läkaresällska­pet. Författare av: ’Några hugskott rörande atavism’ (Lancet, 1882). ’Gå vi framåt?’ (Journal of Psychology, mars 1883). Praktiserar i socknarna Grimpen, Thorsley och High Barrow.»

— Det sägs ingenting om hetsjakter eller hans tjänstgöring vid något jägareförbund, Watson, inföll Holmes med ett odygdigt leende, men, som du mycket riktigt anmärkte, han praktiserar som läkare på landet. Om jag inte missminner mig, sade jag att han var av ett vänligt sinnelag, i saknad av ärelystnad och tankspridd. Jag har gjort den erfarenheten, att det endast är vänliga och välvilliga människor som få minnesgåvor, att man måste sakna ärelystnad för att övergiva London och söka sin utkomst på landet och att blott en tankspridd man lämnar käppen kvar i stället för visitkortet sedan han förgäves suttit och väntat på någon en timme i ett rum.

— Och hunden?

— Har varit van att gå efter sin herre och bära hans käpp. Som käppen är tämligen tung har hun­den burit den på mitten, och man kan tydligt se märkena efter hans tänder. Hundens käke är, enligt vad avståndet mellan märkena utvisa, i min tanke för bred för att tillhöra en råtthund och ej nog bred för en dogg. Möjligen är det — ja, sannerligen är det inte en lockhårig vaktelhund.

Han hade rest sig upp under det att han talat och börjat gå fram och tillbaka i rummet. De sista orden vittnade om så mycken övertygelse, att jag lyfte upp huvudet och såg på honom.

— Min bästa bror, hur är det möjligt, att du kan vara så säker på det?

— Av det enkla skäl att hunden själv står där utanför på trappan och dess ägare ringer för att bli insläppt. Gå för all del inte, Watson. Han som du är ju läkare, och din närvaro kan bli mig till hjälp. Nu är det drastiska ögonblicket för handen, Watson; vi höra i trappan stegen av en man, som snart trä­der in i vårt liv och kommer att påverka det — om till ondo eller till godo veta vi ej. Vad månne dok­tor James Mortimer, vetenskapsmannen, har att säga till eller begära av Sherlock Holmes, specialisten i brott­mål? Stig in!

Den inträdandes yttre överraskade mig, som väntat att få se en vanlig lantdoktor. Han var en mycket lång och mager man med en krokig näsa, som stack fram som en näbb mellan två skarpa grå ögon, som sutto tätt ihop och glänste av liv bakom ett par guldbågade glasögon. Hans dräkt vittnade visserligen om hans yrke, men var tämligen vårdslös. Bonjouren var fläckig, benkläderna nötta. Ehuru mannen var ung, var hans rygg böjd, han gick något framåtlutad och hans apparition gjorde intryck av någonting på samma gång snokande och välvilligt. Knappt hade han kommit in förrän hans blick föll på käppen, som Holmes höll i handen, och med ett utrop av glädje sprang han fram och tog den.

— Det var bra roligt, sade han. Jag visste inte, om jag glömt den på ångbåtskontoret eller här. Den käppen vill jag inte förlora för mycket gott.

— Jag ser att det är en minnesgåva, sade Holmes.

— Ja, det har sin riktighet,

— Från Charing Cross Hospital?

— Jag fick den av ett par vänner där, då jag gifte mig.

— Aj, aj, det var inte bra, sade Holmes och run­kade på huvudet.

— Varför var det inte bra?

— Jo, för att det rubbade våra slutledningar. Då ni gifte er, sade ni?

— Ja, min herre. Jag gifte mig och lämnade sjuk­huset. I och med detsamma lämnade jag varje till­fälle till konsultation med andra medicinare. Jag måste skaffa mig eget hem.

— Jaså. Då hade vi likvisst inte så orätt. Och nu, doktor James Mortimer — —

— Säg herr Mortimer — jag har ej avlagt högsta examen.

— Ni är troligen lika exakt i era iakttagelser som i era uppgifter.

— Åh, jag är en klåpare i vetenskapen, herr Hol­mes, en snäcksamlare på stranden av det vida, okända havet. Det är väl med herr Sherlock Holmes, som jag har den äran att tala, och inte med — —

— Nej, den där herrn är min vän doktor Watson.

— Fägnar mig att göra er bekantskap. Jag har hört ert namn nämnas i sammanhang med er väns. Ni, herr Holmes, intresserar mig på det högsta. Jag hade knappast väntat mig en så dolicocefalisk huvud­skål eller en så stark utveckling över ögonhålan. Tillåter ni, att jag för handen över hjässbenets för­djupning? En avgjutning av er huvudskål skulle un­der avvaktan på originalet vara en prydnad för ett antropologiskt museum. Jag vill för ingen del vara när­gången, men ert huvud lockar mig.

Sherlock Holmes gav den sällsamme mannen ett tecken att taga plats.

— Ni är entusiast i ert yrke, kan jag märka, liksom jag är det i mitt, sade han. Att döma av ert pek­finger tillverkar ni själv era cigarretter. Var god och tänd en.

Mannen tog fram papper och tobak och snodde med förvånande hastighet in något av den senare i ett blad av det förra. Han hade långa, mycket rör­liga fingrar, snabba och oroliga som en insekts kän­selspröt.

Holmes teg, men de korta, genomborrande blickar han kastade på främlingen vittnade om hans intresse för den egendomliga figuren.

— Jag antar, sade han till sist, att det inte ute­slutande var för att undersöka min huvudskål som ni gjorde mig den äran att komma hit i går kväll och så återigen i dag?

— Nej, det var det visst inte, ehuru det var mig ett sant nöje att även få göra detta. Jag har upp­sökt er, herr Holmes, emedan jag vet med mig, att jag är opraktisk, och emedan jag plötsligt befinner mig inför ett allvarligt och högst ovanligt problem. Då det är mig bekant, att ni i ert fack är den andre i ordningen i Europa —

— Jaså, är jag det? Törs jag fråga vem som har äran att vara den förste? inföll Holmes icke utan skärpa.

— För den som strängt håller på den exakta, veten­skapen måste monsieur Bertillons arbete synas mycket tilltalande.

— Varför rådfrågar ni då inte honom?

— Märk väl, jag nämnde den exakta vetenskapen. Då det gäller att tillämpa teorien i det praktiska är ni enastående. Jag måtte väl inte helt ofrivilligt ha —

— Åh jo, det kan jag inte neka till, sade Holmes. Jag tror, doktor Mortimer, att ni gjorde klokt, om ni utan vidare förberedelser helt enkelt meddelade mig beskaffenheten av det problem, med avseende varpå ni tänker begära min hjälp.

---

1. M. R. C. S. Member of the Royal College of Surgeons = med­lem af kungliga kirurg-kollegiet.