Baskervilles hund (1912)/Kapitel 2

←  Herr Sherlock Holmes

Baskervilles hund av Arthur Conan Doyle Översättare: Hanny Flygare Familjen Baskervilles plågoande

Problemet  →

ANDRA KAPITLET.
FAMILJEN BASKERVILLES PLÅGOANDE.

— Jag har ett manuskript i fickan, sade doktor James Mortimer.

— Ja, jag såg det, då ni kom in, sade Holmes.

— Det är ett gammalt manuskript.

— Från förra hälften av sjuttonhundratalet, så vida det inte är förfalskat.

— Hur kan ni veta det, herr Holmes?

— Under hela tiden ni talat, har ni satt mig i till­fälle att se ett par tum av papperet. Jag skulle vara en fuskare i yrket, om jag inte på ett eller annat tiotal år när kunde bestämma ett dokuments ålder. Möjligen har ni läst min lilla avhandling i ämnet? Det där förskriver sig väl från 1730?

— Det är daterat 1742, sade herr Mortimer och drog upp papperet ur bröstfickan. Denna familjehand­ling anförtroddes i min vård av sir Charles Baskerville, vars oväntade och högst tragiska död för om­kring tre månader sedan väckte en sådan uppståndelse i Devonshire. Jag vågar säga, att jag var hans per­sonliga vän såväl som hans läkare. Han var en ener­gisk man, skarpsinnig, praktisk och lika fantasilös som jag själv. Han uppfattade dock detta dokument mycket allvarligt och var beredd på att han komme att sluta sitt liv på sätt som skedde.

Holmes räckte ut handen efter manuskriptet, öpp­nade det och lade det på knäet.

— Se hit, Watson! Giv akt på hur långt och kort s här begagnas ömsevis. Bland andra tecken är detta ett, som satte mig i stånd att bestämma skrif­tens ålder.

Jag böjde mig över hans axel och betraktade det gulnade papperet och den bleknade skriften. Överst läs­tes: »Baskerville Hall» och underst med stora spritiga siffror »1742».

— Det tycks vara en redogörelse för något som hänt.

— Ja, här redogöres för en sägen, som rör familjen Baskerville.

— Men nog måtte det väl vara någonting mera praktiskt och aktuellt, som ni vill rådgöra med mig om?

— Ja, om något rör det den innevarande stunden. Frågan är så pass överhängande, att den måste av­göras inom tjugufyra timmar. Manuskriptet är emeller­tid helt kort och står i nära sammanhang med saken. Med er tillåtelse skall jag läsa upp det.

Holmes lutade sig tillbaka i stolen, satte finger­spetsarna mot varandra och tillslöt med resignerad min ögonen. Doktor Mortimer vände manuskriptet åt da­gern och läste med hög, skarp röst följande besynner­liga, gammaldags berättelse:

»Mycket har varit att säga om familjen Baskervilles hund, och om det tillfälle då han först visade sig, men som jag i rakt nedstigande linje härstammar från Hugo Baskerville och hört historien av min far, vilken i sin ordning hört den av sin, så har jag an­tecknat den med full övertygelse, att det så förhåller sig, som jag nu går att förtälja. Jag skulle dock gärna vilja förmå eder, mina söner, att tro, att samma Rätt­visa, som straffar synden, är också mäktig att förlåta den, och att intet domslut väger så tungt, att det icke genom bön och ånger kan upphävas. Lären alltså av denna berättelse icke att frukta det förflutnas följder utan snarare att avvärja dem från framtiden, på det att de nesliga passioner, som ådragit vår familj lidanden, icke åter måtte till vårt fördärv varda lössläppta.

Vare det eder veterligt, att under det stora upproret (vars historia den lärde Lord Clarendon skildrat och som jag anbefaller eder att läsa) innehades Baskervilles herresäte av Hugo av samma namn, och det kan av ingen förnekas, att han var en vild, utsvävande och gudlös man. Detta skulle visserligen hans grannar hava förlåtit honom, ty helgon växte aldrig på träd i dessa trakter, men han kännetecknades av ett grymt och tygellöst sinnelag, som gjorde honom ökänd i hela västra delen av landet. Det hände sig att denna Hugo fattade kärlek — om en så mörk passion kan få ett så ljust namn — för dottern till en lantman som arrenderade jord nära Baskervilles gods. Men den unga flickan, som var dygdig och hade gott rykte gjorde allt för att undvika honom, ty hon fruktade hans onda namn. En Mikaelsmässa hände det likväl att Hugo, åtföljd av fem eller sex av sina lättfärdiga och ondskefulla kamrater, smög sig ned till arrende­gården och rövade bort flickan, vars far och bröder voro resta från hemmet, vilket godsherren hade sig nogsamt bekant. Sedan de fört henne till herregården hölls flickan instängd i ett rum i övre våningen, under det att Hugo och hans vänner slogo sig ned till ett dryckeslag, såsom det varje afton var deras sed att göra det. Den stackars tösen uppe i kammaren hade så när gått från vettet, då ljudet av sånger, skrän och vilda svordomar nådde hennes öra nedifrån salen, ty det påstås, att de ord Hugo Baskerville begagnade när han var drucken, kunnat komma hans egen tunga att förtvina. Till sist blev hon så utom sig av fasa, att hon gjorde vad den vigaste man skulle ryggat tillbaka för, hon halade sig med tillhjälp av den murgröna, som fordom täckte och än täcker husets södra vägg ned från takfoten och begav sig ut över heden mot det nio eng. mil därifrån belägna hemmet.

En liten stund efteråt lämnade Hugo sina gäster för att bära upp mat och vin till fången — kanhända hade han ock annat i tankarna — men han fann buren tom och fågeln utflugen. Då ville det synas att en ond ande farit i honom, ty han rusade ned för trappan och in i matsalen, sprang upp på det stora bordet med en sådan fart att tallrikar och flaskor yrde om honom och skrek så att hela sällskapet hörde det, att han gärna redan i denna natt gåve sig med både kropp och själ den Onde i våld, om han blott lyckades upphinna slynan. Under det att dryckeskämparna stodo där häpnande över hans vilda raseri, var det en, tro­ligen mera ondskefull eller mera drucken än de övriga, som höjde sin röst och sade, att det vore bäst att hetsa hundarna efter henne. Då Hugo hörde detta, sprang han ut ur huset, ropade åt stallknektarna, att sadla hans sto och släppa lös kopplen, och sedan detta var gjort, lät han hundarna nosa på en halsduk, som flickan tappat, visade dem in på den riktning hon tagit, och så bar det under livligt skall av över heden i det klara månljuset.

En stund stodo de muntra kamraterna och gapade utan att rätt begripa vad som skett i en sådan hast. Men så småningom dagades det i deras förmörkade sinnen, och de började inse beskaffenheten av den hand­ling, som troligen komme att utspelas på heden. Nu uppstod en allmän villervalla, några ropade att de ville ha sina pistoler, andra sina hästar, åter andra begärde en flaska vin. Efter hand återvände dock en smula förnuft till deras förvirrade hjärnor, och allesammans, tretton till antalet, stego till häst och jagade ut över heden.

De hade väl tillryggalagt en eller annan mil, då de redo förbi en av de herdar, som om natten vaktade boskapen. De ropade honom an och frågade, om han sett jakten. Karlen, så förmäler historien, var så utom sig av förfäran, att han knappt kunde tala, men till sist sade han, att han verkligen sett den olyckliga flic­kan, eftersatt av hundarna. ’Men jag har sett mer än det’, sade han, ’ty Hugo Baskerville red mig förbi på sitt svarta sto, och efter honom sprang helt tyst en sådan helveteshund, att jag ber Gud bevara mig ifrån att någonsin bli följd av dess like’. De druckna herre­männen foro ut i förbannelser över herden och redo vidare. Men snart isades de genom märg och ben, ty ljudet av galopperande hovslag hördes på avstånd, och så kom det svarta stoet fläckat av vit fradga, i vilt sträck sättande förbi dem med släpande tyglar och tom sadel. Ehuru gripna av fruktan fortsatte de sin ritt; var och en av dem skulle dock, om han varit ensam, helst vänt om. I långsam skritt upphunno de äntligen hun­darna, vilka voro kända för sin oförskräckthet och sin utmärkta ras. Nu hade de emellertid gnällande trängt sig tillsammans strax ovanför en djup sänka på heden. Ett par av djuren smögo sig sakta bort och några stodo med slokade svansar och stirrade ned i den trånga dalen framför dem.

De ridande hade gjort halt, som man lätt kan före­ställa sig, något nyktrare än då de anträdde sin färd. De flesta ville på inga villkor rida längre, men tre, an­tingen de voro de modigaste eller de mest druckna begåvo sig på sina hästar ned i sänkan. Denna vid­gade sig framför dem och de fingo syn på tre väldiga stenar, vilka stå där än i dag som minnesmärken efter vissa längesedan förgätna folk. Månens ljus föll klart över sänkans botten, och i dess medelpunkt låg den arma flickan, som dignat till marken och dött av fasa och maktlöshet. Men det var icke åsynen av hennes eller av den icke långt ifrån henne utsträckte Baskervilles kropp, som kom håret att resa sig på de gudsförgätna sällarnas huvud. Vad som åstad­kom detta var någonting ändå hemskare, det var ett skräckingivande föremål, som stod över Hugo och slet i hans hals, ett stort, svart djur, till skapnad likt en hund men mycket större än någon hund som blivit sedd av människoöga. Under det att de betraktade hunden, slet han ut strupen ur halsen på Hugo Baskerville, och då han sedan med flammande ögon och bloddrypande käkar vände sig emot dem, skreko de alla tre av förskräckelse och redo, alltjämt utstötande höga skrik för brinnande livet tillbaka över heden. En av dem, så berättas det, dog samma natt till följd av vad han sett och de tvenne andra voro för sin återstående livstid brutna män.

Så lyder berättelsen, mina söner, om huru den hund, som sedan blivit vår familjs plågoande, första gången visade sig för en dess medlem. Skälet varför jag upptecknat denna berättelse är det, att vad man har fullt reda på alltid inger mindre förskräckelse än det blott antydda, som man gissar sig till. Det kan icke heller nekas, att många medlemmar av vår familj råkat ut för en olycklig död — plötslig, blodig eller hemlighetsfull. Vi kunna dock med tillförsikt innesluta oss i Försynens beskydd, ty Försynen straffar icke alltid den oskyldige intill tredje och fjärde led, ehuru denna hotelse står att läsa i skriften. Åt denna För­synens vård anförtror jag eder, mina söner, men jag råder eder tillika att av försiktighet avstå från att färdas över heden under dessa mörka timmar, då ondskans makt når höjdpunkten.

(Detta dokument överlämnas av Hugo Baskerville d. y. till hans söner Rodger och John, med villkor att de icke säga någonting härom till sin syster Elisabeth.)»

Då doktor Mortimer slutat läsningen av denna be­synnerliga historia, sköt han upp glasögonen i pannan och såg skarpt på herr Sherlock Holmes. Denne gäs­pade och kastade den nästan utrökta cigarren i elden.

— Nå? sade Holmes.

— Var det inte ganska intressant?

—Jo, för den som samlar spökhistorier.

Doktor Mortimer tog upp en hopviken tidning ur fickan.

Nu, herr Holmes, har jag någonting av senare datum att bjuda på. Det här är Devon County Cronicle för den 14:de mars i år. Det är en kort redogörelse för sir Charles Baskervilles död, som hade inträffat några dagar förut.

Min vän lutade sig framåt och beredde sig att upp­märksamt höra på. Vår gäst satte glasögonen till rätta och började läsa:

»Sir Charles Baskervilles plötsliga död har fördystrat hela grevskapet. Hans namn nämndes allmänt, när det var fråga om en frisinnad kandidat för mellersta Devonshire vid det stundande valet. Ehuru sir Charles endast under en jämförelsevis kort tid bott på Baskerville Hall, ha dock hans personliga älskvärdhet och stora frikostighet tillvunnit honom aktning och tillgi­venhet av alla dem, som kommit i beröring med honom. I denna parvenyernas tid är det en verklig tillfreds­ställelse att träffa på en ättling av en gammal, av olyckor och förluster prövad grevskapsfamilj, som lyckats skapa egen förmögenhet och föra den till hemlandet i avsikt att där återupprätta sin släkts fallna storhet. Sir Char­les har, som bekant, förvärvat stora summor på sina spekulationer i Sydafrika. Klokare än de som icke veta att hejda sig, förrän lyckans hjul svängt tillbaka, reali­serade han sina vinster och for hem till England med dem. Det är ej mera än två år sedan han bosatte sig på Baskerville Hall, och det talas allmänt om de stora planer till ombyggnader och förbättringar, som avbrötos av hans död. Själv barnlös, gav han öppet till känna, att han önskade, det hela orten skulle under hans livs­tid draga fördel av hans medgång, och många äro de, som ha personliga skäl att beklaga hans förtidiga död. Hans storartade gåvor till den närmaste traktens och hela grevskapets välgörenhetsinrättningar ha ofta blivit omtalade i denna tidnings spalter.

»De omständigheter, som stodo i samband med sir Charles’ död ha icke blivit fullt utredda genom den rättsliga undersökningen, men så mycket är dock visst, att grundlösheten av de rykten, som den folkliga vid­skepelsen satt i omlopp, blivit ådagalagd. Det finnes alls ingen anledning att misstänka elakt spel eller att tro det döden framkallats av annat än naturliga orsa­ker. Sir Charles var änkling, och det kan icke nekas, att hans vanor voro något excentriska. Ehuru ägare till en betydlig förmögenhet, var hans smak mycket enkel, och hans tjänstepersonal inomhus på Baskerville Hall utgjordes av ett gift par vid namn Barrymore — mannen var hans hovmästare och hustrun hans hushållerska. Deras vittnesmål, bekräftade av åtskilliga vänner till sir Charles, tyder på, att dennes hälsa på senare tiden varit något angripen och att särskilt hjärt­verksamheten varit störd. Han hade ofta skiftat färg samt lidit av andnöd och stundom påkommande nervös beklämning. Doktor James Mortimer, den hädangångnes läkare och personlige vän, har även intygat att så var.

»Med saken förhåller det sig i korthet så: Sir Char­les Baskerville plägade varje afton, innan han lade sig, företaga en promenad i den beryktade idegransallén på Baskerville Hall. Makarna Barrymores vittnesmål åda­galägger detta. Den fjärde mars hade sir Charles sagt, att han dagen därpå ämnade resa till London och befallt Barrymore att packa hans saker. På kvällen gick han ut som vanligt och tände, som han brukade, sin cigarr för den nattliga promenaden. Han kom aldrig tillbaka. Då Barrymore vid tolvtiden fann, att dörren till hallen ännu stod öppen, blev han orolig, tände en lykta och gick att söka sin herre. Det hade regnat på dagen, så att marken var fuktig, och det var icke svårt att urskilja spåren av sir Charles’ steg i allén. Halv­vägs på gången finns en grind, som leder till heden. Av alla tecken att döma hade sir Charles stått där en liten stund. Sedan hade han gått vidare framåt allén, och nära dess ände var det, som hans döda kropp fanns liggande. Ett faktum, som icke genom Barrymores vitt­nesmål kunnat förklaras, är att hans herres spår antogo en annan art sedan han passerat grinden, och att det ser ut som om han därifrån börjat att gå på tå. En tattare vid namn Murphy, hästhandlare till yrket, befann sig på heden, icke långt från olycksstället, men enligt egen bekännelse vill det synas, att karlen varit överlastad. Han säger sig ha hört rop och skrik, men han vet inte från vilket håll de kommit. Inga tecken till våld kunna upptäckas på sir Charles’ kropp, och ehuru enligt läkareintyget den dödes ansikte blivit till den grad förvridet, att doktor Mortimer i början icke ens kunde tro, att det verkligen var hans vän och forne patient som låg utsträckt framför honom, så för­klarades detta förhållande alls icke vara ovanligt när döden framkallats av andtäppa och hjärtförlamning. Denna förklaring bestyrktes av likbesiktningen, och krononämndens intyg stämde överens med läkarens. Det är lyckligt att så var förhållandet, ty det är uppen­barligen av största vikt, att sir Charles’ arvinge bo­sätter sig på godset och fortsätter det goda verk, som blivit på ett så sorgligt sätt avbrutet. Om icke kronobetjäntens prosaiska intyg gjort slut på de överspända historier, som viskats man och man emellan i samman­hang med denna tilldragelse, så hade det varit svårt att finna någon som velat bo på Baskerville Hall. När­maste släktinge till den avlidne lär vara herr Henry Baskerville, så vida han är i livet, och denne Henry är son till sir Charles Baskervilles yngre bror. När den unge mannen sist lät höra av sig var han i Amerika, och åtgärder äro vidtagna för att underrätta ho­nom om det skedda.»

Doktor Mortimer vek ihop tidningen och stack den tillbaka i fickan.

— Dessa äro de fakta angående sir Charles Baskervilles död, som kommit till allmänhetens kännedom, herr Holmes, sade han.

— Jag får så mycket tacka er, sade Sherlock Holmes, för att ni tagit min uppmärksamhet i anspråk rörande ett fall, som visserligen erbjuder åtskilligt av intresse. Jag läste nog kort efter tilldragelsen ett och annat därom i tidningarna, men jag var just då så upptagen av den där lilla affären med de vatikanska kaméerna, att jag i min iver att gagna påven förlorade åtskilliga intressanta fall i England ur sikte. Denna artikel in­nehåller, säger ni ju, alla av allmänheten kända fakta?

— Ja, det gör den.

— Meddela mig då de enskilda. Han lutade sig tillbaka, satte ihop fingerspetsarna och påtog sig sin mest orubbliga domaremin.

— När jag det gör, sade doktor Mortimer, som börjat visa tecken till stark sinnesrörelse, så berättar jag er vad jag icke anförtrott någon. Anledningen till att jag icke talade om det vid krononämndens under­sökning var den, att en vetenskapsman drar sig för att offentligt synas dela en gängse vidskepelse. Jag hade ännu ett skäl, nämligen det som antydes i tidningen. Baskerville Hall skulle säkert få stå obebott om någon­ting gjordes för att stadfästa dess redan ganska hemska rykte. Båda dessa bevekelsegrunder berättigade mig, enligt mitt förmenande, att säga något mindre än jag visste, enär intet gott kunnat följa av ett mera uttöm­mande vittnesmål. Då jag talar med er, har jag där­ emot ingen anledning att icke vara fullt uppriktig.

— Heden är mycket litet befolkad, och de som där bo i varandras grannskap vistas ständigt tillsammans. Av detta skäl träffade jag ofta sir Charles Baskerville. Med undantag av herr Frankland på Lafter Hall och herr Stapleton, den kände naturforskaren, finnas inga män av uppfostran på många mils omkrets. Sir Char­les älskade ensamheten, men hans sjuklighet samman­förde oss, och våra gemensamma vetenskapliga intressen utgjorde även ett föreningsband mellan oss. Han hade samlat icke så obetydliga vetenskapliga insikter i Syd­afrika och vi tillbragte många förtjusande aftnar med varandra under avhandlande av skiljaktigheterna mellan bushmannens och hottentottens anatomi.

— Under de sista månaderna av sir Charles’ livs­tid blev det mig allt mer och mer klart, att hans nerv­system var så spänt att man kunde befara, att allt­sammans skulle gå sönder. Den där familjesägnen, jag nyss läste upp för er, hade han till den grad lagt på sinnet, att ehuru han visserligen ofta promenerade i sin egen park, kunde ingenting förmå honom att gå ut på heden sedan det blivit mörkt. Hur orimligt det än må synas er, herr Holmes, så var han fullt över­tygad om att ett hemskt olycksöde vilade över hans familj, och säkert är, att vad han hade att berätta om sina förfäder inte var särdeles uppmuntrande. Fö­reställningen om en plågoandes närhet förföljde honom beständigt, och mer än en gång frågade han mig, om jag inte under mina resor och sjukbesök om nätterna sett någonting besynnerligt eller hört hundskall. Denna senare fråga upprepade han ofta, och hans röst darrade då alltid av undertryckt rörelse.

— Jag minnes mycket väl en afton omkring tre veckor före hans död, då jag kom åkande till Baskerville Hall. Händelsevis stod han i den öppna hal­ldörren. Jag hade stigit ur giggen och befann mig mitt framför honom, när jag fick se, att han stirrade över min axel med ett uttryck av den förfärligaste fasa. Jag vände mig hastigt om och hann nätt och jämt att skymta ett föremål liknande en stor svart kalv, som försvann borta vid uppfartsvägens början. Sir Charles var till den grad förskrämd och ängslig, att jag nödgades gå ned till det ställe där djuret visat sig och leta efter det. Det var emellertid borta, och händelsen efterläm­nade ett ytterst obehagligt intryck hos honom. Jag stannade kvar hela aftonen, och det var vid detta till­fälle, som han för att förklara anledningen till sin sin­nesrörelse i min vård anförtrodde det dokument, som jag läste upp för er för en stund sedan. Jag nämner denna lilla tilldragelse, emedan den får en viss bety­delse i sammanhang med den tragedi, som sedan utspelades. Då den ägde rum, ansåg jag den mycket obe­tydlig och fann sir Charles’ sinnesrörelse alldeles obe­rättigad.

— Det var på mitt råd, som han ämnade resa till London. Det var mig bekant, att han led av en hjärtåkomma, och den ständiga ångest han levde i, om än så ogrundad, inverkade mycket skadligt på hans hälsa. Jag trodde att några månaders förströelse i huvudsta­den skulle göra honom till en annan människa. Herr Stapleton, som var bådas vår vän och mycket bekymrad över hans hälsotillstånd, delade min mening. I sista minuten inträffade då den hemska katastrofen.

— Samma natt sir Charles dog, skickade Barrymore, som upptäckt olyckan, en stallknekt vid namn Perkins till häst efter mig, och som jag ännu icke gått till vila, befann jag mig på Baskerville Hall inom en timme efter den sorgliga händelsen. Jag var i till­fälle att kontrollera och bestyrka alla de fakta, som fördes till protokoll vid undersökningen. Jag följde fot­spåren i idegransallén, jag såg platsen vid grinden, där han stannat en stund, jag iakttog förändringen i fot­märkenas form, jag observerade att det på den mjuka sanden icke fanns några andra spår, förutom Barrymores, och till sist undersökte jag den dödes kropp, som icke blivit rörd före min ankomst. Sir Charles låg på sitt ansikte med utsträckta armar, och hans anlets­drag voro så förvridna av sinnesrörelse, att jag knap­past kunnat taga på min ed, att det var han. Något yttre våld hade han bestämt ej lidit. Men i ett enda fall avvek Barrymores vittnesmål vid undersökningen från verkliga förhållandet. Han sade att inga spår varit synliga på marken i den dödes närhet. Han hade näm­ligen icke sett några. Det hade däremot jag gjort — ett litet stycke därifrån, och de voro nytrampade och tydliga.

— Såg ni verkligen fotspår?

— Ja, det gjorde jag.

— En mans eller en kvinnas?

Doktor Mortimer fick ett underligt uttryck i ögo­nen och han sänkte rösten till en viskning, då han svarade:

— Herr Holmes, fotspåren voro en ofantlig hunds!

---