Beppo-Sommelius
| ← Lejonhufvud |
|
Lövenskjold → |
BEPPO-SOMMELIUS.
Beppo-Sommelius.
Endast tvänne trogna vänner skänkte dig den vida verld,
Första vännen var din lyra, andra vännen var ditt svärd.
Friden hvilade kring jorden; frid inom dig aldrig var:
Alla strängar på din lyra voro blixtar en och hvar.
Och fast ljufva vindar sucka, susande i stilla qväll,
Andar dansa från din lyra, burna af en askas skräll.
Tro och kärlek ständigt synas smekas här med liljeord,
Född med gisslen, dock din ande gisslade en trolös jord.
Bakom fagra ytors skimmer såg din blick, hur brottet satt,
Och din lyras vrede kastar ut sin blixt i kolsvart natt.
Lik Vesuven sjöd din tanke: häftig, full af flammors glöd,
Och ändock vid kratern vexte mången blomma, rosenröd.
Finns en eld, som ej kan nämnas, men som dock förtära kan,
Gudatänd som Vestas låga, denna eld inom dig brann.
Finns en kärlek uti hjertat, utan form, men sann ändå,
Sök den uti Beppos sånger, och du finner den också.
Menskohjertat är en bölja: högt, oroligt vräkes den;
Fåfäng möda, intet öga böljans djup har pejlat än.
Men hur djupt dess botten ligger, du en himmel der kan si,
Och hur mörkt dess yta rullar, spegla stjernor sig deri.
Allt fullkomnas ej på jorden; himlen blott fullkomnar allt;
I hvar anda finns en gudom, som ej ryms i hvar gestalt.
Ynglingsåren äro djerfva; man blir lugn och jemn och vis
Först se’n man har dristigt plundrat verldens alla paradis.
Kom så striden, vild och blodig, och du störtar dig deri.
Svärdet tappert ut vill föra lyrans varma poesi.
Mägtig sång blir mägtig handling: skalden är med krigarn slägt:
I allt stort, som skett, de alltid handen åt hvarandra räckt.
Ädla tankars skaldeådra böljar genom häfdens blad;
Mannamod och hjeltesinne äro svärdens Iliad.
Af din varma lyra fostradt, svärdet riddardygder fick.
Uti bättre skola aldrig — än i sångens — äran gick.
På en åsksky flög din ande dristigt omkring jorden ut,
Du har verkat, som du tänkte, än en ljungeld i ditt slut.
Tappert stred du, modigt föll du: skald och hjelte på en gång.
Du har stupat, som du lefde — handling, poesi och sång.
Gustaf Lorentz Sommelius var född 1817[1], blef Under-Löjtnant vid K:gl. Elfsborgs Reg:te d. 12 Juli 1834, samt började tjenstgöra derstädes, såsom Officer, samma år. Då det Dansk-Tyska kriget utbröt, hade han redan tagit afsked ur Svensk krigstjenst, och återkom då eller kort förut från en utrikes resa, under hvilken han hade besökt en aflägsen slägtinge i Frankrike.
Sommelius var skald och krigare, vulkanisk, lidelsefull, mjeltsjuk i lif och i sång. När höstvinden jagade de vissnade bladen i de aflöfvade lunderna och det blef mörkt och qvaft inom honom, var det hans lust att på en skummande springare ila i kapp med stormarne öfver obanade vägar och stigar. Först i elementernas uppror lugnade sig hans oroliga själ. Kända, under signaturen Beppo, äro hans poesier till större delen snillrika feberdrömmar, förfärliga dödskampsfantasier, blandade med vild humor och cyniska plattheter. Hindret för hans utveckling låg i bristande jemnvigt och harmoni; dessa, i förening med en half och fragmentarisk bildning, fostrade mången gång missljud, underliga, i vexten knutna skapelser, liknande hvad allmogen kallar ”trollträn.” Hans poetiska idéer vuxo, för att fortsätta bilden, fasta och starka som mazurbjörken, men äfven knotiga och nyckfulla, som den. Byroniska flammformationer funnos i hans inre lifs kärna, men sjelfva det yttre af själen kunde likt mazurbjörken ej i sitt naturliga skick slätpoleras. Hans ande måste derför, att vi så må säga, söndersågas i lifvet, för att sedan genom döden, i en annan verld måhända, utarbetas till ett konstrikt och fulländadt helt.
Utom en mängd lyriska stycken i Poetiska Kalendrar och i tidningar har han utgifvit: ”Silhouetter klippta i papp af Doktor Dulcamara” samt ”Wallmoknoppar plockade på steppen af Beppo.”
Löjtnant Sommelius dog först efter att hafva uthärdat de rysligaste plågor, fången, under vägen till ett Preussiskt fält-lazarett; begrofs den 15 Juni vid en liten vacker landtkyrka nära Lilla Belt; jag har sett hans nyskoflade graf; i lifvet var jag personligen bekant med honom; på hans graf skänkte jag honom hvad bäst jag egde: en krigares uppriktiga tår.
- ↑ Feltryck. Födelseåret skall vara 1811.