Lövenskjold
| ← Beppo-Sommelius |
|
Sönderborg → |
LÖVENSKJOLD.
Lövenskjold.
Stolta fjällar, med en krona utaf åskor på hvar topp,
Amma starka, friska sinnen, amma höga krafter opp.
Forssens dystra gång i dalen, med en harpa på sin arm,
Väcker underbara känslor opp i fria männers barm.
Stormen ropar, forssen bjuder: ”Yngling, följ oss härifrån:
Ära skola vi i verlden hafva af vår fosterson!”
Ännu strålar i hans tankar polens stjerna med sin glans,
Ännu leker i hans drömmar sagan med sin riddarlans.
Och en fager ros han bryter vid den blåa elfvens strand,
Och han sänder upp åt fjället ett farväl med blick och hand.
Forssen bär den krumma kölen, seglet blir af vindar fyldt.
Och han hastar öfver hafvet, utaf morgonsol’n förgyldt.
Hoppets stolta bild i fören klyfver böljorna i tu,
Och en vinkande S:t Elms-eld framför honom fladdrar nu.
”Högt jag älskar häfdens minnen, ej jag älskar dem likväl
”Mer än hoppets sköna löften: hoppet fostrat upp min själ.
”Minnets rike är hegränsadt, hoppets — dess oändlighet —
"Endast stjernan, som i rymden stakar ut dess rågång, vet.
”Grekland fallit, Rom gått under: grafvar, med två verldar i;
”Ingen magt på jorden störtar hoppet och dess monarki.
”Minnet räknar blott förluster, hoppet blott af segrar vet:
”Kring hvar ädel ynglings midja starkhetsbältet spänner det.
”Ett palats är modigt sinne: hoppets genius thronar der;
”När palatset en gång störtar, minnet dess ruiner är.
”Hoppet med triumf och seger stiger öfver allt i land,
”Hoppet far kring hela verlden med en lager i sin hand.
”Termopyhlens hjeltar föllo: monumentet blef en verld,
”Men vid hoppets sida blixtrar ännu Leonidas svärd.
”Jag vill strida; kom, O Genius! följ mig du i stridens gny!
”Flyg framför mig som en sköldmö, gungande på purpursky!
”Lifva upp hvar hjeltesaga, som jag drömt bland höga fjäll,
”Och som manande gestalter dem framför mitt öga ställ;
”Tag en blixt från Fanarauken och uti mitt svärd den lägg:
”Eld i själen, eld i hjertat älskar eld i klingans egg.
”Visa mig ett land, der männer kämpa nu för härd och hem,
"För sin frihet, för sin ära, och jag kämpa vill med dem.
”Visa mig ett land, der anden lefver opp ännu en gång,
”Riddarslagen af bedrifter, klädd i segrar, krönt af sång.
”Visa mig ett folk, som heldre faller, än det oket bär,
"Och vid ättestupans branter än en lagerkrona skär.
”Danmark strider, Danmark blöder: våldet har gjort hemgång der.
”Granne måste granne hjelpa — om han redlig granne är!”
Så han tänkte, ståtlig yngling, och sin plats i ledet tar;
Frisk var anden, fritt var valet: friheten blott hjeltar har.
Oförskräckt han möter faran; O, hur häftigt hjertat slår!
Värde först får lifvet, bröder, när om det man kämpa får.
Har en fara väl försvunnit, hurtigt spanar han en ny;
Yngling leker om i striden, såsom blixten i sin sky.
Ögat glänser, bröstet häfver sig af mod och fröjd och lust;
Kommer äfven sjelfva döden, han är färdig till en dust.
Intet mäter — utom äran — hänförd ynglings hjeltemod;
Höga krafter honom lifva, vet han, att hans sak är god.
God är saken; på hans öppna, fria panna man det ser:
Rättvis sak åt mannens panna — ock en kungakrona ger.
Med ett folk, som tappert kämpar för sin frihet, strider han;
Genljud också hvarje handling uti allas hjertan fann.
Ridderligt hans känsla talar: mera vis är ofta den,
Än den visdom, hvilken yxas till af våra vise män.
I förståndets rådsal sitter jordisk blindhet ofta nog;
Del i höga känslors rådslag alltid gudars visdom tog.
Hoppet bredde ut sin äras ljusa karta för hans blick,
Och från seger och till seger dristig tanke vingad gick.
Ack, så herrlig är ej solens bana öfver skog och slätt,
Som den väg en yngling vandrar, stridande för likars rätt.
I de unges krafter lefver verldens ungdom evig än;
Solen sjunker . . . i de gamle; i de unge . . . stiger den.
Vår och vinter: o han älskat vintern väl med lock af snö,
Men med vårens fria vindar helst han lefde . . . för att dö.
Ålderdomen bort må blekna uti lugn vid sotad härd;
Men om strid och segrar drömmer ännu hvarje ynglings svärd.
Lik en annan hjeltesaga, lik en hurtig kämpasång,
Oss en aftonstund berättad, var din korta lefnads gång.
Men fast sagan re’n är slutad, ej dess intryck slutat har,
Och i månget troget hjerta skall den evigt lefva qvar.
Stolta saga, ynglingssaga, nu, som förr, vi dig förstå:
Strida . . . strida . . . för att stupa, utan att till målet nå.
Dock, till målet har du hunnit, och hvem hann väl dit, som du?
På en sky af egna segrar gungar du deruppe nu.
Föll du ej bland Norges fjällar, du till Norge hör ändå:
Öfver Fanaraukens hjessa du skall plats som stjerna få.
Om din lefnads saga stormen sjunga skall bland blåa fjäll,
Och från högrödt moln din stjerna hälsa så i rosig qväll.
Och i natten dystra forssen nog din drapa länge slår:
I dess mörka öga glänsa skall din stjerna, som en tår.
Du har stridt och du har fallit: evig ära åt en hvar,
Hvilken mod att dö och lefva för en herrlig tanke har.
O, hur varmt hvart ynglingshjerta klappar i den höga nord
För vår frihet, för vår framtid, för en älskad fosterjord!
Hotar våldet Nores klippor, Sveas dalar, Danas land:
Vi ha sett att mod och krafter nu dem möta från hvar strand.
Ej oss lyster riken plundra, såsom fordom, med vårt svärd,
Men med endrägt vi försvara, hvad vi ega, mot en verld.
Söderns folk, som bröder, manligt för hvarann i döden gå;
Skandinaviens riken kunna kämpa för hvarann också.
Gifven akt båd’ när och fjerran på det fosterbrödraband,
Brödrakärleken har knutit mellan nordens trenne land.
Östern länge oss har hotat: Östern mer ej farlig är:
Fria, tappra folk den finner redo att sig möta här.
Södern ville Danmark gripa. Danmark var en munsbit blott;
Men med trenne kungariken har den nu att göra fått.
Vestern är vår vän, ej någon vet likväl hvad som kan ske;
Men förr'n ett af nordens riken faller . . . falla alla tre.
Gerna en och ann må klandra värdet af förbundets kraft:
Verldens skönaste idéer . . . alltid någon Judas haft.
Leopold Lövenskjold föddes på Fossums jernverk den 31 Mars 1813. Hans föräldrar voro dåvarande Amtmannen i Bratsberg amt, Severin Lövenskjold och Grefvinnan Hedvig Knuth. Hans helsa var ifrån barndomen mycket svag. Vid 12 års ålder sattes han i sjökadett-institutet i Fredriksvärn, hvarest han i början gjorde raska framsteg; men hans bräckliga helsa och olust för sjön nödsakade honom att 1831 lemna institutet. Han hade ett lifligt och muntert sinne samt egde redan, då han lemnade sjökadett-institutet, en vidsträckt beläsenhet; men jemna bokliga studier i samma rigtning voro icke hans sak. De följande åren använde han på att förbereda sig för universitetet, som han dock slutligen slog ur hågen, och sysselsatte sig sednare med agronomi, för hvilket ändamål han tillbragte flera år vid landtbruks-skolorna i Schlesheim och Möglin. Efter att återigen hafva vistats ett par år i sitt fädernesland, begaf han sig om hösten 1845 till Danmark. Vintern 1847—48 tillbragte han i Köpenhamn, och då det Schleswig-Holsteinska partiet i Mars månad innevarande år, efter Ministèrforändringen i Köpenhamn, bildade en provisorisk regering för de begge hertigdömena, uppfattade han med den honom egendomliga liflighet den enthusiasm, som hos Danska folket väcktes genom den fara, hvarmed detta uppror hotade Danska nationaliteten och den Danska statens tillvaro. Då en Dansk armé utrustades, för att undertrycka upproret, fattade han straxt det beslut att inträda i arméen. Som Danska regeringen då icke upptog utländningar i hären, blef hans anhållan i början afslagen. Men Lövenskjold var icke den man, som lät hejda sig genom ett dylikt hinder. Han köpte sig ett hus i Köpenhamn, och nu stod ingenting i vägen för uppfyllandet af hans önskan. Han ingick som soldat vid 2:dra kompagniet af 10:de bataljonen, hvars Chef var Norrmannen Major Ræder. Den 30 Mars svor Lövenskjold fanan och skref samma dag till en bror i Norrige, att han aldrig känt sig så tillfreds, som nu — en sinnesstämning, hvilken han bibehöll till sitt sista ögonblick. Den 2 April afgick han med sin bataljon öfver Fyen till Als, hvarifrån han med Danska armén gick öfver till hertigdömet Schleswig. Allaredan i den för de Danska vapnen hedrande träffningen vid Bau kom han i elden, men beklagade sig i ett bref till sin far deröfver, att omständigheterne icke tillåtit lians bataljon att taga en mera verksam del i striden. Men i slaget vid Schleswig den 23 April, hvarest 10:de bataljonen gjorde hårdnackadt motstånd emot den öfverlägsna fienden, kom Lövenskjold i den hetaste striden. Då kampen begynte, var han sjuk och under läkarevård, men lät icke derigenom afhålla sig från att följa sitt kompagni. Hans sidokamrat blef skjuten straxt i början af affären. Bataljonschefen och Kompagnibefälhafvaren blefvo begge sårade, och då flere officerare blifvit urståndsatte att längre göra tjenst, förde Lövenskjold, enligt order frän Divisionschefen, Öfverste Schleppegrell, tvänne gånger 20 à 30 man fram i främsta linien. Då 10:de bataljonen omsider måste draga sig tillbaka för fiendens öfvermakt, var Lövenskjold den siste, som vände tillbaka till kompagniet, hvadan han redan ansågs såsom förlorad. Han undgick blott fångenskap derigenom, alt han med den sista kula, han hade i behåll, sköt eller sårade en fiendtlig officer, som i spetsen för ett detachement uppfordrade honom att gifva sig. Lövenskjold blef till hämnd härföre helsad med ett kulregn, som han, efter egen berättelse, blott liksom genom ett underverk oskadd slapp undan. Då Danska armén sednare blef nödsakad att draga sig tillbaka till Als, begagnade Lövenskjold vapenhvilan, för att göra ett besök i Norrige, hvarest han för sista gången återsåg sin familj. Efter tvänne dagars uppehåll i Christiania, under hvilka han såg så mänga bevis på den värma, hvarmed den för hans hjerta så kära saken omfattades af den studerande ungdomen, gick han i de Norrska frivilliges sällskap tillbaka till Köpenhamn och derifrån till sin bataljon. Den 24 Maj blef han utnämnd till Underlöjtnant. I den för Danska vapnen lyckliga affären vid Düppel den 28 Maj förde Lövenskjold såsom officer ett halft kompagni och visade mycken käckhet genom att i spetsen för sina soldater storma de lefvande häckarne, bakom hvilka de fiendtliga jägarne sökte en betäckning.
I dessa olika strider hade icke Lövenskjold erhållit någon blessyr, ehuru hans oförvägenhet ofta blottställde honom för den yttersta fara.
Men i den träffning, som den 5 Juni egde rum emellan Gravensten och Düppel, blef Lövenskjold, som vid fiendens första anfall på Danska linien, såsom anförare för en afdelning skarpskyttar, låg i första kedjan och fortfor att försvara sin ställning, efter att den öfriga delen af kedjan dragit sig tillbaka, träffad af en gevärskula på nära håll. Han vacklade ännu 50 steg, innan han neddignade. Hans soldater ville bära honom med sig, men han ville icke tillåta dem det, utan uppmanade dem att rappa på fienden. Han blef således liggande på valplatsen. Om morgonen före bataljen hade han drömt, att han blef sårad och fången; och hans dröm blef uppfylld. Då de fiendtliga trupperne ryckte fram öfver platsen, fann Hr de Vaux, Kapten vid 5:te Hannoveranska infanteri-regementet, Lövenskjold liggande bakom en häck, träffad af en gevärskula, som slagit in i venstra sidan och gått genom underlifvet. (Enligt en annan berättelse hade kulan genom venstra sidan gått in i ryggen.) Lövenskjold förklarade då, att han trodde sig icke kunna lefva länge, men att han med lugn och fullkomligt tillfreds med sitt öde emotsåg sitt nära slut och nu blott närde den önskan, att Hr de Vaux ville bringa hans far och bröder en hjertlig helsning och ett sista farväl. Sedan Hr de Vaux emottagit detta uppdrag, hvilket han på det värdigaste utfört, tillät stridens gång honom icke längre att draga försorg om den sårade; men han lagade dock, innan han lemnade stället, att en läkare kom tillstädes, af hvilken Lövenskjold blef förbunden. En Schleswigsk godsegare, som tidigare i Danmark varit bekant med Lövenskjold, meddelar i ett bref, att han, den 5 Juni, då han på landsvägen i närheten af Gravensten mötte en transport af sårade, observerade, att en af dem icke kunde stå ut med att köras. Då godsegaren närmade sig vagnen, igenkände han i den sårade Lövenskjold, som yttrade, att han kände döden nalkas, men bad godsegaren skaffa honom lindring under hans plågor och besvor honom att bedja en af Lövenskjolds bröder, som nyss förut besökt honom på Als, att komma till hans sjuksäng. Schleswigaren erbjöd sig att skaffa Lövenskjold vård i sitt hus, och utverkade, då detta icke kunde tillstädjas af vakten, en säng för den sårade på Gravensten. Men då läkarne förklarade för nödvändigt, att den sårade fördes till ett lazarett, skaffade han en beqvämare vagn, hvarpå den sårade fördes till Flensborg. Lövenskjolds önskan att blifva vårdad af sin bror, hvarom äfven en Braunschweigisk artilleri-officer underrättat denne, kunde, på grund af hans kort derefter inträffade död, icke uppfyllas.
Å en lista, som öfversändes från fienden öfver de i hans våld varande Danska särade från den 28 Maj och 5 Juni samt från affären om natten emellan den 6 och 7 Juni, står alldra först den tappre Lövenskjold, om hvilken uppgiften lyder sålunda: ”von Lövenskjold, Norrsk frivillig, Dansk Löjtnant vid 10:de bataljonen, skottsår i underlifvet, död den 11 Juni.”
En man, som flera gånger besökt Lövenskjold på lazarettet, har meddelat, att han icke nog kunde prisa den behandling han der åtnjöt, och att han i början hade hopp om att blifva läkt. Han var mycket matt, men då den besökande berättade, att Danskarne hållit sig tappert och försvarat sin ställning i Sundeved, glänste hans ögon af den sista glädje han njöt i denna verlden. Lövenskjolds lik är bisatt i Flensborg, men torde sednare blifva fördt till Sönderborg, för att hvila vid sidan af de der jordfästade, den 5 Juni fallne Danske krigare.
Leopold Lövenskjold besatt många af de egenskaper, som bilda krigaren: ett eldigt, okufveligt mod, mycken ihärdighet och ett lätt humör samt oinskränkt hängifvenhet för den idé, han egnat sig åt; genom sitt jemna, anspråkslösa väsende intog han soldaten, hvars gunstling han var, och med sin sällsporda säkerhet som skytt gjorde han mera än en vanlig soldats tjenst. Att han icke var en hvardaglig karakter bevisar tillfyllest den omständigheten, att han var den förste Norrman, som gjorde mera, än uppsända önskningar för den idé, som nu har ett så innerligt rum i den nordiska ungdomens hjertan.
Han föll som en man, och hans minne skall vara bevaradt.
Om Lövenskjolds jordfästning innehåller Berlingske Tidende följande notis från Sönderborg den 5 Juli: ”Lövenskjolds vackert smyckade kista ankom hit i går. Under hans lidande har fienden behandlat honom med omsorg och vänlighet, och efter hans död hitfördes hans lik från Flensburg. Han hade i de sista ögonblicken yttrat den önskan, att han gerna ville hvila vid sidan af hans den 5 Juni fallna vapenbröder, som vi här jordfästade med stor högtidlighet. Klockan half 8 i dag på aftonen begrafde vi qvarlefvorna af vår Norrske, tillgifne vän. Den för fienden från Dyppel flyktade Danske prosten Carstens höll ett vackert liktal öfver honom. Stadens och dess omgifningars unga damer hade beklädt hans likkista med blommor. En lagerkrans slingrade sig kring buketter af röda och hvita törnrosor på kistlocket. Flere embetsmän och alla militärer, som voro tillstädes och tjenstlediga, slöto sig till processionen, hvaruti äfven en mängd personer af de lägre klasserna deltogo. De Norsk-Svenska frivillige buro den döde från kyrkan till grafven, der de vid den bortgångne landsmannens stoft utgjöto varma afskedstårar. Det var en vacker afton; solen kastade sitt rosenskimmer mellan trädens löfverk ned på den öppna grafven, samt öfver doftande kransar på de högar, som gömma våra fallna bröder, vid hvilkas sida Lövenskjold hade kämpat, vid hvilkas sida han äfven ville slumra grafvens fridfulla sömn. En stor mängd folk af alla klasser bildade en tätt sluten krets kring detta ställe, dessa dyrbara grafvar, som äro minnesvårdar öfver Dansk trohet, mod och hängifvenhet. Med stilla, högtidligt vemod blickade mängden på dessa friska högar, liksom om man hoppades att ett utsäde der blifvit nedlagdt, hvaraf en bättre framtid skulle uppspira och grundlägga Danmarks väl.”
Riks-Ståthållaren i Norrige, Lövenskjold, har i Berlingske Tidende i Köpenhamn låtit införa följande skrifvelse:
”Med glädje återsåg jag förliden Maj månad min nu sal. aflidne Son, Leopold Lövenskjold, genomträngd af erkänsla och hängifvenhet för det ädla Danska folkel, enthusiastisk för Danmarks, för Nordens stora sak, och fadren delade gerna sonens ädla känslor.
Han kämpade ridderligt, han offrade sitt lif för denna sak och, medan fadershjertat blöder öfver förlusten af denna älskade son, är det ett behof för detta hjerta, att bevittna dess djupa erkänsla till alla, som i lifvet hafva visat min nu sal. son bevågenhet och vänskap, som i döden hafva hedrat hans minne.
Christiania den 14 Juli 1848.
Riks-Ståthållare i Konungariket Norrige.”
