Lejonhufvud
| ← Morgenstjerne |
|
Beppo-Sommelius → |
LEJONHUFVUD.
Lejonhufvud.
”Sluten eder tätt tillsamman; krafter af hvarann vi få.
”Hvilken fröjd, när tusen hjertan, som ett enda hjerta slå.
”Midt i rörlig sköldborg, bröder! midt i vapnens blanka krans
”Stolta Dannebrogen svajar med en morgonrodnads glans.
”Blicken dristigt dit mot höjden! Hören fiendernas rop!
”Döden spänner blodigt bälte kring vår lilla, tappra hop.
”Huru flammar icke bröstet, klappar hjertat ej deri!
”Dannebrogen fladdrar kring oss, som en sky med blixtrar i!
”Icke jag, som J, för egen fosterjord min klinga drar,
”Men en fosterbror er ära i min ära likväl har.
”Manlig strid är mannen värdig; låt oss pröfva nu derpå!
”Svensk och Dansk om hjelte-lagren skola täfla båda två! —
”Sämst vill ingen af oss vara, sämst ej någon blifva kan;
”Låt oss blott . . . i stridens hetta . . . stundom blicka på hvarann.
”Fordom mot hvarann vi stridde; med hvarann nu striden går.
”Modet växer, då en pröfvad man bredvid vår sida står.
”Framåt, sen J, der är målet, fiendernas slutna led!
”Framåt, framåt och vi hugga dem med blanka vapnet ned!
”Dödens svarta ögon rulla rundt omkring oss, hvart jag ser:
”Endast för den manligt tappre döden slår sitt öga ner.
”Hurtig handling, manlig vilja, hjertat friskt och sinnet gladt, —
”Striden då är ett: god morgon! döden då blott ett: god natt!
”Äran manar, hoppet vinkar, pligten visar oss vår väg,
”Och vårt ödes klara stjerna går bredvid oss steg för steg.
”Faran dunstar bort, kamrater, möta vi den oförskräckt:
”Faran är en luftig hägring, af vår egen fruktan väckt.
”Framåt, Bröder! om en stormil Dannebrogen från oss tog,
”Blodrödt svärd i våra händer blefve då vår Dannebrog.
”Framåt, framåt! striden väntar, längre den ej vänta bör!
”Hör, hur tusen eldgap dåna vildt och vida kring oss, hör!
”Framtidstankar sammanknutit nordens riken alla tre:
”Skandinaviens folk omfamnas af en enda stor idé.
”Måste brödraskapet helgas med ett offer, rent och fritt,
”Tag det ur mitt Svenska hjerla, tag det, Herre! det är ditt.
”Framåt, Bröder! De, som vända åter nu från blodig dans,
”Knyta må omkring dc fallnes bleka tinning lagrens krans.
”Alla fallne må som bröder samma grift omsluta se’n,
”En gång skall historien resa deruppå en bautasten.
”Bautastenen blifve foten, piedestallen, bvaruppå
”Skandinavisk brödra-enhet genom sekler throna må!
”Striden ropar, segren kallar! Strid och seger följas åt;
”Och för nordisk tro och kärlek, tappre bröder, nu framåt!
”Bär, o, vind! min varma helsning hem till Sverges kära strand,
”Helsa dit och säg att Danmark var min äras fosterland.”
Så han talte och han störtar modig uti striden fram;
Dödligt sårad i detsamma i sitt blod den tappre samm.
Trenne snabba stjernskott sände stridens svarta genius ut;
Döden följde dem i spåren, med en högröd blixt förut.
Ena lodet med sitt budskap trängde in i öppen barm,
. . . Ville röfva bort ur hjertat hvarje känsla, skön och varm.
Andra lodet, likt en svartalf, midt i öppen panna flög,
. . . Ville plundra själens rike på hvar tanke, stolt och hög.
Tredje lodet krossar handen, samma hand, som svärdet höll,
. . . Ville stjäla det från honom i det ögonblick han föll.
Hvad är lifvet? blott en enda hastig suck och slut det är.
Hvad är döden? endast trenne öppna, röda rosor här.
Med en krans af sköna rosor i sin grift han hvilar ock,
Svärdet ligger vid hans sida, lagrar gunga i hans lock.
Frid och frihet med hans ande! kort hans hjeltebana var;
Men hvad mer? all dö som hjelte . . . är att evigt lefva qvar.
Hvad än Sverige honom skänkte, bättre gåfva Danmark gaf,
Hjeltenamn och hjelterygte och en aldrig bortglömd graf.
Förste Svenske yngling var han, som för Danmarks frihet blödt,
Förste Svenske yngling var han, som för Skandinavien dött.
Tvisten icke mer, J kloke, om hvad stunda skall en tid:
Tvisten icke, ty J stören med er tvist de dödes frid.
Ynglingsblod och ynglingstankar, o, se der de källors lopp,
Hvarur nya dagars morgon stiger öfver verlden opp.
Vill du se ett sekel för dig, gamle vise gråhårsman,
Blicka i ett ynglingshjerta, och du der det skåda kan.
Ur de drömmar, som der sväfva, ur de känslor, som der bo,
Tiders vishet upp skall vexa, med föryngrad kraft och tro.
Ynglingssinnet är så öppet: Öppet som en spegel är:
Verldens framtids-bilder spegla sig som dröm och aning der.
Ej i grafven, men i vaggan ligger verldens morgondag,
Med en nyfödd stjernas skimmer i sitt friska anletsdrag.
Ej om hösten, men om våren upp den sol sitt öga slår,
Som med nya blomster-riken ännu öfver jorden går.
Hopp och minne! minnet flyglar, hoppet . . . födes ständigt nytt,
Och sitt ankar jemt det kastar i en tid, som än ej grytt.
Tänk och kämpa, ynglingsskara! ingen strid så skön jag vet;
I er lösen . . . ordet ligger till vår framlids hemlighet.
Erik Lejonhufvud, son till Öfverste-Löjtnanten vid
Helsinge-reg:te, var till sitt yttre lång, smärt och vacker,
aktad som skicklig officer, afhållen af vänner och kamrater,
egde nordiskt krigarsinne, i förening med nordisk vekhet.
Om än hans tjugofemåriga, outvuxna tankar icke flögo, lika
Sommelii, oroligt och örnlikt kretsande kring himmel och
jord, så behöfdes det ej heller — han hittade med hjertat rakt
fram genom lifvet till döden. Förenad med sin familj
genom kära, innerliga band, om hvilka mycket skulle vara
att förtälja, så framt icke vördnaden för familjlifvets och
sorgens heliga tystnad afhölle oss derifrån, tillskref han
de sina aftonen före bataljen ett bref, till Wenersborg
anländande nästan samtidigt med underrättelsen om hans död.
Han beskrifver deri enkelt och hjertligt, efter hvad man
berättat oss, huru väl han befann sig bland Danskarne, sin längtan att ånyo komma i aktiv verksamhet, talte med
förtjusning om den vackra natur, af hvilken han omgafs,
under yttrande att han der önskade sig ett hem, och
berättade slutligen att den påföljande dagens och stridens lösen
skulle blifva Gravenstein. Dagen derpå gick han med ett
rent samvetes och ett ungt hjertas glada mod i striden,
utmärkte sig, som vanligt, och föll, träffad af trenne
ögonblickligt dödande kulor, den ena i halsen, den andra i
hjertat, den tredje i handen, just i det ögonblick, då han
uppmanade sina soldater, att storma fram och, för att gifva
uppmaningen eftertryck, sjelf föregick dem med exempel.
Friherre Lejonhufvud bar på sitt bröst en medaljong,
innehållande porträttet af en utaf honom djupt älskad
anförvandt. Kulan hade genomborrat de vackra dragen och
genom den sålunda krossade talismanen banat sig väg till
hans Svenska hjerta[1].
Den 25 Juni hölls vid Helsinge Regementets lägerplats Mohed tacksägelse efter Lejonhufvud. 1 salen å stora byggningen, der både öfver- och underbefäl till middagen spisade tillsammans, var anbragt en vacker dekoration: öfverst en sköld med den dödes namnchiffer, der nedanför draperier af fyra fanor samt en svartklädd katafalk, hvarpå voro korslagda värjor samt å framsidan dödsdagen den 5 Juni i förgylda bokstäfver. Under måltiden proponerade Regementets Chef med några hjertliga ord en skål till den aflidnes minne, hvarefter verser, författade utaf en af Regementets Officerare, afsjöngos af en utvald chör.
Den gamle, allmänt älskade, fadren till den aflidne var äfven närvarande vid det högtidliga och rörande tillfället. — På aftonen efter slutad exercis defilerade hela Regementets manskap genom salen, för att åskåda dekorationen.
Se här ett drag, som karakteriserar Lejonhufvud som krigare:
Ett Preussiskt detachement hade fattat posto uti en by ej långt från Sundeved. Dess ställning här var ointaglig för en ej större styrka än den Danska, derest icke byn kunde sättas i brand. Detta åter var nära omöjligt, emedan den alldeles flacka slätten gjorde att den styrka, som försökte alt rycka fram, skulle under vägen hafva blifvit helt och hållet nedskjuten af de Preussiske tiraljörerne, hvilka åt alla sidor underhöllo en liflig eld. Under villrådigheten härom märkte tvänne Svenske frivillige en lång, temligen djup och nästan vattentom dikesledning. De fästade vederbörandes uppmärksamhet på möjligheten att sålunda närma sig byen. Det ansågs emellertid ogörligt. Då erbjödo sig dessa två att utföra vågstycket. Sju Danska soldater följde dem. Löjtnant Silfverstolpe satte sig i spetsen för den lilla styrkan och kröp först uti diket med geväret uti ena handen och en brandraket i den andra. Efter honom följde Lejonhufvud, och sedan de Danske soldaterne. På detta sätt tillryggalades en sträcka af nära en Svensk fjerdingsväg uti längd. Sedan den lilla truppen framkommit på något afstånd från byen, antände Löjtnant Silfverstolpe med en friktionssticka den medhafda brandraketen, hvarefter detachementet började sitt återtåg på samma sätt, som det kommit fram. Brandraketen träffade ett halmtak, som snart stod i ljusan låga. Men en Preussisk utpost hade förmärkt, från hvilket håll raketen kommit. Han gjorde larm, och snart blef den lilla styrkan upptäckt. Då reste Svenskarne och Danskarne sig utur diket och drogo sig tillbaka under beständig fäktning mot ett öfverlägset antal Tyskar; Löjtnant Silfverstolpe fick en kula genom mössan; en Dansk soldat sårades; en annan stupade; Silfverstolpe nedlade en Preussare; Lejonhufvud nedsköt äfven en — innan de hunno de Danska förposterna. Elden spridde sig emellertid öfver hela byen; Danskarne stormade den och fördrefvo Tyskarne, hvarefter hela den Danska styrkan obehindradt forsatte sin marsch.
I anledning af de olika rygten, som rörande Lejonhufvuds död blifvit af de med kriget missnöjde satta i omlopp, innehåller Snällposten efterföljande förklaring.
”Bland de Svenskar, hvilka ingått som frivilliga i Danska arméen, befinner sig äfven Notarien A. J. Afzelius, som är känd som vitter författare och som i Lund och på våra orter har många vänner och bekanta. Hr Afzelius, som har deltagit i flera drabbningar och som uppehåller sig nu i Köpenhamn, för att taga en för befordran till officer föreskrifven examen, har tillskrifvit oss följande, med begäran att få samma i tidningen upptaget:
Af flera landsmän, med hvilka jag sammanträffat i Köpenhamn, har jag med smärta och harm hört, att Friherre E. Lejonhufvuds hjeltedöd omtalas på ett, för hans Danska vapenbröder, förklenande sätt. Då jag sjelf mången varm stund haft tillfälle att se med hvilket trofast lugn ”den tappre Landtsoldaten” följer sin officer i elden, anser jag mig skyldig mina vapenbröder (hvilka först då, när mullen gömde den allmänt älskade fallnes stoft, ”lemnade honom i, sticket”), skyldig sanningen, att med dess egna vapen krossa dessa lömska rygten, hvilka, födda i mörkret, så gerna vilja svärta ned allt, som icke bär dess egna färger. Nedanstående, med sanningen fullkomligt öfverensstämmande berättelse om detaljerna vid Lejonhufvuds död, har en frivillig, bataljonskamrat med den stupade, benäget meddelat mig. Köpenhamn i Juli 1848.
Som Øienvidne til de væsenligste Omstændigheder ved Lejonhufvuds Død har jeg troet at skylde hans Landsmænd en Beretning om samme, saa fuldstændig, som det staaer i min Magt at give den.
Preusserne havde, som bekjendt, den 5:te Juni havt til Hensigt at omgaae vor høire Fløi og vilde, om ei Tropperne fra Sønderborg vare komne til i rette Øieblik, med deres didhen sendte betydlige Styrke, neppe havt støre Vanskeligheder for Udførelsen af deres Plan. Den blev imidlertid tidsnok opdaget; og det lykkedes efter en længe vedligeholdt og uvis Kamp, hvor 2den Bataillon netop var stillet yderst paa høire Fløi, omsider at bringe dem til at vige; de forfulgtes derpaa i nordvestlig Retning under en oftere gjentaget gjensidig lid, blandt Andre af 2den Bataillons 3die Compagnie, hvorved Lejonhufvud var Officeer, og hvortil ogsaa jeg, der med Flere var gaaet forud for mit eget (lste) Compagnie, havde sluttet mig; og jeg saae ham her alt tidligt efter Sædvane gaae ilsomt og dristigt frem med sine Folk, opmuntrende ved Ord, som ved sin hele elskværdige, ædle Personlighed. Efter at Forfølgelsen saaledes i nogen Tid var gaaet frem over ægte Sundevedske Gjerder og Diger, kom man endelig ud paa en Landevei, saavidt erindres, omtrent imellem Sandberg og Sattrup, som Preusserne og dernæst ogsaa vi sloge ind paa, idet de alt imellem gjorde Holdt og fyrede paa os; hvor man da var temmelig udsat for liden, da der ikke gaves nogen Dækning imod de umiddelbart Foruddragende. Og her var det nu, jeg atter bemærkede Lejonhufvud, idet han midt under Avanceringen steeg op paa Gjerdet langs med Veiens høire Side, som for heelt at oversee Fjendens Styrke; men neppe havde han ret betraadt det og hævet sig rank og let derop, förend jeg saae ham slaae sig for Brystet med et dämpet Udraab og styrte sig ned igjen paa Veien. Jeg løb strax tilbage imod ham, skjøndt jeg ikke med Bestemthed kunde see, om han virkelig følte sig truffet ved et af de mange Skud, der faldt, eller ei; men han var neppe kommen ned af Gjerdet og en halv Snees Skridt ud paa Veien, førend han segnede afmægtig om, medens Blodet strax styrtede strømmeviis ud af hans Mund og Bevistheden øieblikkelig forlod ham; (jeg opfordrede ham til at pege paa Stedet, hvor han var saaret, men han var allerede ude af Stand dertil.) Jeg og en Soldat løftede ham daa i vore Arme, opknappede hans Kjøle og fandt her foruden det Hlod, der alt fra et Saar ved Halsen havde tildækket hans Ansigt, endnu paa det hidtil tildækkede Bryst Vidne om et andet samtidigt og ligesaa blodigt hernede. Da det under Bevægelsen med Avanceringen og Mangelen paa alle Requisiter var mig umuligt at standse Blodet eller blot opdage Saarene, övergav jeg ham til et Par paalidelige Karle for strax at bringes tilbage til Lægen, medens vi Andre, som sædvanligt, i Øieblikkets Vigtighet vare nødte til at gaae videre og vende Tankerne fra den Enkeltes Martyrdom til det Heles Fremgang:
We carwed not a line, we raised not a stone, But we left him alone with his glory.
Lejonhufvuds Død var den skjønneste, en Kriger kan have: paa Seierens Dag, under Avanceringen, faldt han smuk og freidig, med oprakt Pandc, midt imellem sine Folk;[2] han følte sine Æressaar, men fik ei Tid til at føle Lidelsen deraf. Sabelen, der indtil videre optogs af en Underofficer, foranledigede jeg tilstillet hans Landsmand og Ven, Lieutenant Silfverstolpe.”
- ↑ Denna uppgift lär, efter sednare berättelser, vara oriktig.
- ↑ At et betydeligt og tilstrækkeligt Tal, ogsaa Menige, af Lejonhufvuds Bataillon, netop i det Öieblik, jeg blev ham vaer, deels alt befandt sig, deels fremdeles kom et længre Stykke Vei forud for ham selv, er det Eneste, der her skal bemærkes med Hensyn paa nogle falsk og plumt myntede Rygter, der bringes i Omlöb fra Bedragets anonyme Skjul, fjernt fra Bedriftens egen Skueplads; saa at man da ogsaa paa denne kan tilbringe Maaneder, Svenske med Danske, forinden Nogens Öre eller Öie aner deres Tilværelse.