Berättelser ur svenska historien/Gustaf II Adolf/47
| ← Monroe i Rügenvalde |
|
Underhandlingar om vinterqvarter → |
FYRATIONDESJUNDE KAPITLET.
TRÄFFNINGARNA I HINTER-POMMERN.
De i Rügenwalde sålunda församlade svenskarna rensa Hinter-Pommern från kejserliga troppar, och snart var Colberg den enda stad, som dessa sednare derstädes innehade. Men redan då för tiden, likasom sedermera, ansågs denna stad som en bland de starkaste i tyska riket, hvarföre Conti var högst angelägen om dess bibehållande. Besättningen utgjordes af 1700 man till fot, rytteriet obetydligt. Äfven svenska belägringstropparna under Kniephausen voro i början föga talrika, emedan konungen ville endast stänga, icke belägra släden. Conti afsände något rytteri för att undsätta fästningen, men Horn, underrättad derom, dref dem tillbaka, hvarefter Kniephausen genom Monroe, Hepburn och några andra förstärktes till 12,000 man. Conti sände en ny undsättning, bestående af icke mindre än 10,000 man. Ernst Montecuculi var anförare, under honom Isolani, Götz, Coloredo och Sparre; de skulle från Gartz öfver Schiefelbein tåga mot Colberg och söka upphäfva belägringen. Både Horn i Stettin och Kniephausen utanför Colberg fingo underrättelse om företaget. Den förre skickade Baudis, Teuffel, Thurn och deras regementer Kniephausen till hjelp. Denne sednare deremot qvarlemnade Alexander Lesslie med en del af belägringstropparna utanför Colberg, och tågade sjelf med de öfriga fienden till mötes. Förut hade han dock sändt Monroe och dess skottar till Schiefelbein med befallning att försvara denna ort till sista man, och derigenom förskaffa tropparna från Stettin tillfälle att förena sig med Kniephausen.
Monroe begaf sig åstad, men fann vid ankomsten sitt uppdrag något betänkligt. Fästningsverken i Schiefelbein voro nemligen alldeles odugliga och slottet kunde försvaras på sin höjd i tjugufyra timmar. Knappt hade han med tillhjelp af innevånarna hunnit gifva vallarna någon ehuru högst otillräcklig förbättring, förr än de kejserliga syntes. Efter så mycket motstånd som möjligt gick Monroe tillbaka till slottet. Montecuculi ryckte efter med soldater och artilleri, samt uppfordrade befälhafvaren till dagtingan; eljest skulle besättningen icke erhålla någon förskoning. Monroe svarade: Ordet dagtingan finnes icke i min föreskrift. Jag har till fiendens tjenst endast kulor och krut. Den redan inbrytande skymningen hindrade de kejserliga att storma, och under natten lät Monroe antända staden, så att Montecuculi icke utan förlust måste draga sig ut igen. Morgonen derpå beslöt han att icke vidare uppehålla sig med den envisa skotten, utan tågade rakt fram till Colberg. Han hade emedlertid på detta sätt förlorat nära en hel dag.
Förstärkningen från Stettin hade under tiden förenat sig med Kniephausen och slagit läger vid Gross Gustin, en by några mil söder om Colberg. Samma afton hade Montecuculi också anländt till samma nejd och låg en knapp fjerdingsväg derifrån, så att spelet hördes från det ena lägret till det andra. Flere rådde Kniephausen att angripa, men denne ville icke lemna sin fördelaktiga ställning. Montecuculi å sin sida fann omöjligt både att förbigå och genombryta Kniephausens troppar. Fruktande dessutom att blifva kringränd, beslöt han draga sig tillbaka och öfverlemna Colberg åt dess öde. Detta verkställdes vid pass kl. 3 samma natt. Svenskarna hörde bullret, och Kniephausen beslöt förfölja den flyende fienden. Först skyndade Baudis med rytteriet, efter kom Teuffel och Hepburn med fotfolket, och slutligen Thurn med artilleriet. Med sitt vanliga eller rättare sagdt ovanliga mod, störtade Baudis mot fiendens än rytteri, än fotfolk och lyckades flere gånger att skingra deras regementer och tillfoga dem betydlig skada. Följande morgonen uppstod en dimma, som varade långt fram på dagen, och blef så tjock, att man knappt kunde urskilja de närmaste föremålen. Baudis lät sig deraf alldeles icke hindra, utan red dristigt framåt, hvarthelst han hörde ljudet af de kejserliga. På flere ställen hade han framgång; men stötte slutligen emot ett nyss utryckt i god ordning varande fotregemente, hvilket mottog honom med en så kraftig eld, att en stor del af ryttarne stupade och de andra kastade sig tillbaka, dragande anföraren med sig på flykten. Understödd af flere ankommande landsmän gjorde han ett nytt anfall, men dimman hindrade ånyo allt sammanhang och beräkning. Man stötte beständigt mot kejserliga fotfolket, hvars eld svenska rytteriet omöjligen kunde uthärda. Till råga på olyckorna råkade tvenne af dimman förvillade svenska rytteri-regementer uti ett långt och blodigt handgemäng, innan misstaget upptäcktes. Nedslagna af dessa motgångar, drogo de sig baklänges för att erhålla understöd af det antågande fotfolket. Österrikarne iakttogo tillfället och skyndade bort, samt kunde sedan icke mera upphinnas.