Berättelser ur svenska historien/Gustaf II Adolf/76

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Gustaf Adolf vid Ingolstadt
Berättelser ur svenska historien
Gustaf II Adolf
av Anders Fryxell

Gustaf Adolf i Landshut
Gustaf Adolf i München  →


[ 362 ]

SJUTTIONDESJETTE KAPITLET.
GUSTAF ADOLF I LANDSHUT.

Innevånarne i södra Schwaben och ännu mera uti Bäjern äro katolska läran ifrigt tillgifne, och hade under de förra åren föga lidit af krigels olyckor. Så mycket mera förvåning och bitterhet väckte svenskarnas uppträdande i dessa trakter. De okunniga bönderna gjorde sig besynnerliga föreställningar så väl om det främmande folket, som om dess konung; de förra kättare, lappar och förhäxade finnar, föga bättre än hedningar; deras konung, kättarefursten, sjelf förtrollad och segrande genom ett af mörksens furste förtrolladt svärd. De intogo i kyrkobruken en bön, att Gud täcktes bevara dem för deras arffiende, den svenske djefvulen. När nu svenskarna, redan [ 363 ]något bortskämda af medgången och dessutom uti ett fiendtligt och dertill rikt land, mindre strängt iakttogo den förra krigstukten; när de fulla af öfvermod åter började fråga innevånarne efter vägen till Rom, då ryste de fromma katolikernas hjertan på samma gång, som deras egennytta genom plundringar sattes i harnesk. Folket rotade sig tillsammans uti stora hopar, samt öfverföll och mördade svenskarna, när och hvar tillfälle yppades. Dessa å sin sida angrepo bönderna tillbaka och nedgjorde lätt deras oordentliga skaror till flere hundrade, ja tusendetal, så att de efterlefvande snart måste med ödmjukhet nedlägga vapen och lofva lydnad. På detta sätt gick det till uti Schwaben. I Bäjern tog kriget en ännu bittrare vändning. Bönderna vågade väl icke visa sig i öppna fältet; men hvarje mindre tropp, som aflägsnades från hufvudhären, blef försåtligen omringad, nedhuggen eller tagen till fånga, och i sednare händelsen obarmhertigt handterad, så att näsa och ögon bortskuros, ögonen utrycktes, händer och fötter afhöggos o. s. v. Svenska knektarna, härigenom drifna till raseri, började utöfva en förskräcklig sjelfhämnd, och öfverallt såg man röken af brinnande byar. Gustaf Adolf förmådde ej hämma det onda och förbannade högt bäjrarnas oförståndiga vidskepelse, som gifvit anledning till sådana fasansfulla uppträden.

Han var nu stadd på vägen till det inre af detta hertigdöme och nalkades Landshut. Vid härens ankomst flydde besättningen ur staden, innevånarna in i husen. Horn, som först ryckte in, fann gatorna tomma; men vid åsynen af svenskarnas krigsordning vågade innevånarne åter att visa sig, och de förnämste bland dem gingo konungen till mötes med stadens nycklar och böner om skonsam behandling. Gustaf Adolf red i spetsen för sina troppar med Horn på ena, Hepburn på andra sidan, och var just uti ofvannämnde missnöjda sinnesförfattning; Borgrarna föllo vid hans möte på knä och borgmästaren började tala. Konungen, utan att bevärdiga honom med en enda blick, afbröt helt tvärt, sägande: Stå upp, och bed Gud, både för dig och staden! det behöfs sannerligen! [ 364 ]Stadsboarna reste sig och följde tåget, hvarunder borgmästaren, gånde vid sidan af konungens häst, fortsatte sitt tal, och bad om nåd och förskoning. Konungen svarade: När jag tänker på all den blodiga, den ohyggliga grymhet, som i bäjrare utöfvat mot mina soldater, så vet jag i sanning icke, om i ären menniskor eller vilda djur; jag vet icke, hur jag skall umgås med eder, huru jag skall kunna visa eder någon barmhertighet. Borgmästaren invände: Dessa mordbragder hafva vi borgare hvarken. utfört, tillstyrkt eller ens afvetat; äro således dertill alldeles oskyldige. — Det är slumpens, och icke eder förtjenst, svarade konungen; det har felats eder icke viljan, utan blott tillfället. Dessutom, huru har eder furste bemött mig? Jag hade ännu icke gjort honom det minsta emot; tvärtom var jag med honom inbegripen uti underhandlingar, då han lömskt låter Tilly öfverfalla mina uti Bamberg varande troppar. Borgmästaren sökte ursäkter: undersåtarne hade ej deltagit uti furstens råd, borde derföre icke deltaga i hans straff. — Quidquid delirant reges, plectuntur Achivi[1] svarade konungen med samma stränga röst. Dessutom förenar sig eder kurfurste med de kejserliga; och om det sedan lyckas dem att förstöra både mig och hela min här, så skall säkert både ni och de andra bäjrarna fröjda eder deråt och det af hjertans grund. Och ändå begär ni, att jag skall skona denna eder stad och stenrös. Sägen mig ett enda skäl dertill! Sägen, hvad godt jag af Gud eller menniskor dermed förtjenar! Nej, i sjelfva förtjenen tvärtom att med eld och svärd från jorden utrotade blifva. Borgmästaren och den stora omgifvande folkskaran förstummades vid dessa hotande ord. Ändteligen höjde sig en röst ur hopen: Skall då konungen af Sverge, hvars mildhet hittills varit så prisad och berömd, vid detta tillfälle och mot ett oskyldigt och undergifvit borgerskap öfvergifva sin fordna försonlighet och inträda på hämndens blodiga stråt? Konungen svarade icke, ty just nu tågade han in genom [ 365 ]tullporten och sedan genom gatorna, allt med samma stränga utseende och olycksbådande tystnad. Vid ingången till slottet bönföllo borgrarna återigen om förskoning. Men konungen, utan att lemna dem något svar, gick in i borgen. Dagen var qväfvande het; detta, jemnte konungens sinnesrörelse, ådrog honom en hastig vanmagt, nära liknande en svimning, så att han måste sätta sig och begära ett glas vatten till förfriskning. Om en stund steg han åter till häst, och red blek och dyster till tullen igen, utan att någon af de bäfvande innevånarne vågade säga ett enda ord. Emedlertid hade tunga moln samlat sig, och just, som konungen red ut genom porten, slog honom en stark blixt uti ögat, och ett dånande åskslag rullade genom rymden. Det hvarken föregicks eller efterföljdes af några andra, emedan ovädret var i och med detsamma förbi och molnen aflägsnade sig. Tankfull och tigande fortsatte konungen sin väg utåt lägret. Om en stund kom Horn tillbaka till borgrarna med det förut vägrade löftet om förskoning; dock måste de erlägga 100,000 riksdaler i brandskatt.


  1. Undersåtarne lida för öfverhetens fel.