Berättelser ur svenska historien/Hedniska tiden/8
| ← Om Ragnar Lodbrok och hans söner |
|
Om konung Erik Segersäll → |
ÅTTONDE BERÄTTELSEN.
OM ANSGARIUS OCH HURU KRISTNA
LÄRAN FÖRST BLEF PREDIKAD I SVERGE.
FÖRSTA KAPITLET.
ANSGARII UNGDOM.
Ansgarius föddes i Tyskland, der den kristna läran då redan var införd. Han förlorade sin mor tidigt, och sattes af sin far uti en skola att lära läsa; men han var i början mera begifven på fåfänglighet och lekar än på sin undervisning och förbättring. Då berättas det, att han en gång drömde, «att han stod på ett ställe, fullt af dy och orenlighet. Der bredvid sågs en fager och grön väg, på hvilken det framgick en härlig fru, klädd i hvita skinande kläder, och Ansgarius tyckte sig förstå, att det var jungfru Maria. Med henne följde många qvinnor, som också voro hvita och lysande, bland hvilka äfven Ansgarii moder var. När han såg henne, började han arbeta att komma till henne, men kunde ej slippa lös ur dyen. Då gick jungfru Maria till honom, sägande: «Son, du vill gerna till din moder. Men vill du komma i vårt sällskap, så skall du fly all fåfänglighet, och deremot öfva dig i goda och rena seder; ty vi afsky högeligen allt, som är fåfängt och odugligt, och den som af sådant förlustas, kan ej vara bland oss». Efter denna dröm förändrade Ansgarius sig mycket, och sysselsatte sig blott med allvarliga och nyttiga ting. Då han sedan växt upp, vardt han munk uti Nya Corbej kloster och dertill predikare uti dess kyrka, och blef mycket beryktad för sin renlefnads och gudaktighets skull; så att munkarna berättade, det han ofta i sömnen hade uppenbarelser af Gud, och folket trodde att han genom händernas påläggande kunde bota sjukdomar. Han blef skickad af frankiska kejsaren, Ludvig den fromme, till att predika kristendomen uti Jutland. Detta gjorde han med stor framgång, och oaktadt många faror omhvärfde honom, stannade han dock bland hedningarne en lång tid.
ANDRA KAPITLET.
ANSGARIUS PREDIKAR FÖR HEDNINGARNE I SVERGE.
På denna tiden svärmade svenska, norrska och danska vikingar kring hela södra Europa och förorsakade med sitt plundrande och mördande allmän förskräckelse. Då blef föreslaget på flera kyrkomöten att omvända dessa nordiska folk till kristendomen, på detta sätt förmildra deras seder och tänkesätt, samt göra slut på deras plundringståg och härjningar. Vid samma tid kommo sändebud från konung Emund i Uppsala till kejsar Ludvig. Då desse förrättat sina hufvudsakliga ämnen, berättade de, att många i Sverge ville emottaga kristendomen, samt att konung Emund skulle väl emottaga de prester, som komme dit. Då beslöts att ditsända några andliga män; likväl vågade ingen företaga den vådeliga resan förutan Ansgarius samt en af hans medbröder. Han mottog af kejsaren flere skänker till konung Emund, samt begaf sig på resan med de svenska sändebuden. Men deras skepp blef öfverfallet af vikingar, som borttogo alla deras dyrbarheter, så att de blott kunde rädda några af sina böcker, hvarefter den andra presten ville vända om igen; men Ansgarius sade: «Jag gifver mig med kropp och själ i Guds våld, och vänder ej om förr, än jag predikat kristendomen i detta land». De fortsatte alltså resan och kommo efter stora besvärligheter öfver sjöar, floder, skogar och moras till Björkö[1], der konungarna i Sverge ofta bodde på den tiden. Konung Emund hade en medkonung, som hette Björn, och kallades Björn på Håga, emedan han vanligtvis bodde på Håga kungsgård vid Uppsala. Denne Björn emottog Ansgarius väl och tillät honom att predika kristendomen i staden. Han omvände många ifrån afgudatjensten och bland andra äfven Hergeir, konungens högste rådgifvare och höfdinge öfver Björkö. Denne Hergeir lät till och med på sin egendom uppbygga en kyrka; den första, som fanns i Sverge. Efter halftannat år återvände Ansgarius till Tyskland. Då lät kejsar Ludvig anlägga ett ärkebiskopssäte i Hamburg, för att ytterligare derifrån utsprida kristendomen i Norden. Ansgarius, ehuru blott 30 år gammal, blef den första ärkebiskop der. Han vigde då en munk, som hette Gautbert, men ock kallas Simon, till biskop i Björkö, förmanande honom, «att fara varliga med folket, och icke begära deras egodelar, utan heldre, såsom Ansgarius sjelf, med eget arbete förtjena sitt lifs uppehälle, och äfven föregå folket med rent och heligt lefverne». Dessutom gaf Ansgarius af egna medel allt, det Simon kunde behöfva på sin resa och vid framkomsten; men denne biskop Simon blef snart så hatad, att hedningarna öfverföllo honom, slogo hans medhjälpare ihjel, och drefvo honom sjelf utur riket. Då blef Sverge utan någon predikant, under hvilken tid kristendomen försummades. Likväl stod Hergeir fast i sin tro, hvarföre han ock mycket begabbades af hedningarna. Han skall, efter munkarnas berättelse, då hafva gjort många underverk. Ibland annat var han en dag på ett ting, der hedningarna mycket bespottade hans troslära. Då sade Hergeir: «Vi skola pröfva, hvilken Gud som är mägtigast. I sen, att här kommer straxt ett starkt regn. Åkallen i edra Gudar, så vill jag ock bedja till min Gud, som har skapat himmel och jord, att intet regn må falla på mig. Den, hvars böner blifva hörda, har den mägtigaste Guden». De gjorde så, och det sägas, att ingen droppe föll på Hergeir, men hedningarne blefvo alldeles genomvåta, ehuru de sutto bredvid honom.
TREDJE KAPITLET.
ANSGARIUS RESER ANDRA GÅNGEN TILL SVERGE.
När nu riket i lång tid varit utan någon kristen predikant, och ingen annan vågade sig att resa dit, beslöt ändtligen Ansgarius sjelf för andra gången fara till Björkö. Litet förr än han kom fram, hade derstädes varit ett stort ting. Der hade en man stigit fram och sagt, att han träffat alla de gamla Gudarna. De hade då genom honom skickat denna helsning till konungen och folket: «Vi hafva länge af kärlek till eder och för eder dyrkans och offers skull gifvit fred och många goda år. Nu minskas edert nit i vår dyrkan och i tjenen en främmande Gud mera än oss. Detta skolen i bortlägga, så framt i viljen återfå vår ynnest. Viljen i nödvändigt hafva flera Gudar, så skola vi upptaga eder förra konung, Erik, i vårt sällskap, att han må blifva eder en ny Gud». Häraf uppäggades hedningarne mycket, och ett nytt afgudahus byggdes åt konung Erik. Straxt härefter kom Ansgarius. Hans vänner rådde honom att genast resa tillbaka igen och så undvika hedningarnes förföljelser; men Ansgarius ville ingalunda fly, utan sade, att han var färdig lida plågor och döden för Kristi skull. Han blef väl emottagen af konungen, som hette Olof; dock tordes ej denne af eget bevåg tillåta Ansgarius att predika i Björkö, utan skulle derom först rådfråga folket på allmänt ting. Der blef då mycket buller och ropande på tinget af hedningarna och mot den nya läran; men då första ifvern något afstannat, uppstod en gammal man och talade sålunda: «Hören mig alle, både konungar och allmoge. Här äro många ibland oss, som ofta hafva rönt både i sjönöd och andra faror, huru mägtig denna nya Guden är att hjelpa dem, som honom åkalla. Derföre hafva ock några farit till Dorstad[2], enkom för att der låta döpa och kristna sig; och hafva på sådana resor utstått försåt och anfall af vikingar samt många andra farligheter. Hvarföre skulle vi då ej välvilligt här hemma mottaga det, som vi med så mycken våda hafva sökt i främmande land? När ej våra egna Gudar mer kunna hjelpa oss, så är ju nyttigt att hafva denna mägtigare Gudens ynnest». Af dessa orden bevektes folket, och blef det derföre tillåtet för Ansgarius att predika kristna läran i Sverge. Han omvände då ganska många, byggde en kyrka i Björkö, försörjde fattiga och faderlösa, samt friköpte fångar. Efter någon tid återvände han till Tyskland, och sedan blef kristendomen mycket eftersatt i Sverge, ty ingen predikant vågade sig dit. Ansgarius var efter tidens sätt en ganska gudfruktig man. Han var så lättrörd, att han gret vid allt, och bar beständigt en penningepung vid sidan, att derur gifva allmosor åt nödlidande. Ofta fastade han och tvådde fötterna på fattiga efter Frälsarens bruk. För att späka sin lekamen, bar han alltid en hårduk näst kroppen och förtärde blott bröd och vatten och det efter ett visst mått. Han var mycket nitisk för de nordiska folkens omvändelse och sparade dervid hvarken sig sjelf eller sin egendom. Han blef efter sin död af påfven kanoniserad, d. v. s. förklarad för helgon, dyrkades som Nordens patron eller skyddshelgon, och hans ben kringspriddes och förvarades såsom heliga lemningar.