Betänkande om vattuminskningen/Kapitel 042
§. 42. Orsaker hvarföre vatten i Floder saknas.
Men när ock det är skedt, så återstår ännu det mästa; emedan vatnet för många andra orsaker skul kan saknas uti en Flods alveo:
- Det händer ofta, at en ström delar sit Vatten åt andra kanter, såsom när högre Vår-floder infalla.
- Understundom, om jordmonen är sådan, söker det sig lönliga underjordiska gångar, hvilket på lång tid icke rönes, och sällan uppenbaras, utan med inbyggarens skada och förskräckelse.
- En flod får sit vatten vida vägnar ifrån, genom många Åar, bäckar och rännilar. Nu kan genom mångfalliga tilfällen hända, at i synnerhet desse siste, på hvilka dock hufvudsaken beror, komma at vända sit lopp åt en annan sluttning; hvilket den lätteligen finner sig uti, som gjort sig den mödan, at noga ransaka våra Floders första ursprung; der gemenligen tilfälle gifves til flerehanda rinnande vatnets determinationer: som ock öfver hufvud från samma högder vatten spridas snart i alla väderstrek. Som nu sådant mera eller mindre händer, så ökas eller minskas Flodernas vatten, utan at hvarken det våta på jorden öfverhuvud aftager, eller at den allmänna Reservoiren Hafvet saknar det, som på andra vägar ditsamlas.
Men det kan ock ofta hända, at det vatnet, som på et eller annat sätt förvillas eller sprides ifrån Floderna, stannar quar på sina ställen i landet, orsakar Flukor, kärr och Sjöar; hvaruppå många exempel, jämväl här i Landet, kunna visas. Bebodde och upbrukade orter hafva ibland mehn deraf; men Folkets omtanka, konst och idoghet råder bot derå. Lättjan åter är gemenligen orsaken, at kärr, sur och sumpig mark, samt måsselupne tracter i et Land sig öka, och komma på sådant sätt flera dylika beklageliga olyckor i Hushållningen til, än man skulle sig föreställa. Jag undviker med flit domestique exempel; men jag kan dock icke underlåta, at anföra et eller annat främmande. Palæstina, eller det Förlofvade Landet, har nu, efter Christi tydeliga förutsago, varit öde nästan altifrån Jerusalems förstöring. Vi vörde Guds finger deruti; men vi märke ock derjämte, at påfölgden af öde eller bristande cultur och odling i et Land, är kärraktighet och Vattusjuka; hvilket många både äldre och nyare Resebeskrifningar intyga om detta i sit fulla bruk fordom härligaste Land uti Verlden; hvarest jorden närdt flera Människor, än någonsin är bekant i en lika liten rymd annorstädes.
Härom talas ock mångastädes vara fundne rudera af forna Canaler och Vattuledningar; Men nu är ögonskenligt, at det vatten, som vid en sådan catastrophe stannar i et Land, och gör det vattusjukt, måste åter i dess Floder saknas.
Nästan lika öde hafva flera fordom härligen upbrukade Länder haft, som nu äro under Turkarnas och Arabernas öfvervälde. Et folk, som den Högste til en del besynnerligen brukat, at verkställa Prophetier och hotelser.
Samma orsak kan vara dertil, at Xanthus och Simois äro mindre nu, än i forna dagar, och at på den händelsen, mindre skäl varit för Otter at förebrå Grekerna, det de gjordt stort af litet[1]. Icke eller lärer det at den delen af Italien, som nu innefattar Kyrko-staten, fordom varit ibland de mäst upbrukade fruktbaraste, ja ock helsosammaste Länder, mera dragas i tvifvelsmål, än at samma land-tract nu för tiden är mästendels öde och ofruktsam, och det genom elak hushållning. Vattuledningar och diken äro så förfallne och igen-grodde, at Landet til större delen blifvit vattusjukt och kärraktigt; hvarpå fölgt mångestädes en osund luft, så at man här råkar de sjukligaste orter i hela Europa: Och äro alle grannarne i dessa omständigheter skilde ifrån Kyrkostaten uti den mon, som de på Landets brukning lagt högre magt[2].