Betänkande om vattuminskningen/Kapitel 054
§. 54. Uplandningarne vid Sibiriens Nord-Ostra kuster.
Om någonstäds vattubrynet med säkerhet rönes vara ökad; så kommer sådant ofelbart deraf, at inkräktningarne icke mot uplandningarna svara. Men sådana ökningar så väl som jämnhögderne bevisa jämväl directe det, som är det förnämsta, nämligen, at Vattuminskningen är en pur fabel, efter Vattubrynet på så lång tid, som ämne til observationer varit, icke blifvit lägre.
Likväl skal jag ännu anmäla et Rön, som jag utaf vittert Folk ibland mine Vänner hördt åberopas; nämligen, at Nord-ostre Custerne af Siberien skola bestå af idel uplandningar. Uti de berättelser, som i Herr Gmelins Resa blifvit intryckte angående de gjorda försöken, at ifrån Lena-strömen gå Sjöledes til Kamschatka och til Archangel, finnes väl ingen ting, som egenteligen kan intyga samma uplandningar. Dock råkar jag på e n omständighet, som gör dem tämmeligen sannolika: nämligen, at en stor quantitet af trän årligen skal genom sjön vräkas til bemälte stränder. Jag kommer ihog, at Herr Egede berättat det samma om den Norra delen af Grönland; och om jag mins rätt, så finne vi något dylikt hos dem, som beskrifvit Hudsons Bay.
Nu lärer ej kunna nekas, at samma orsaker, som kunna drifva en sådan myckenhet skog tid efter annan til en strand, jämväl både kunna och måste bidraga til Landets tilväxt; ty en kraft som kunnat vräka trän ihop i så stora och ofantelige högar, som skola finnas emellan Lena-strömmens mynning och Cap Szalaginskoi, kan väl ock öka stränderna med sand och mull.
Om sådant skett, äger jag väl ingen pålitelig underrättelse, mindre, om på det sättet ej allenast stränderne blifvit högre, utan ock emot Hafvet utvidgade; men så framt ock så vore, och denne uplandningen skulle intagit en så stor tract af Hafvet, som jag hördt någon inbilla sig, så tycker jag mig ändock äga likaså goda skäl, at på andra sidan påstå, det Hafvets inkräktningar på andra stränder och Landstrek svara fullkomligen deremot; ty, hvadan kommer den ofanteliga myckenhet af trän, som här stranda och upstaplas? De kunna ju omöjeligen vara vuxne på Hafsbotnen: utan efter de med rötter och alt, hele och hålne komma vräkandes, så måste en Skogs-trakt, hvarpå de vuxit, hafva blifvit af Hafvet inkräktad. Om hvilkens vidd man måste döma utaf myckenheten af trän, som ändock icke alle lära komma til dessa stränder, utan ock på mång andra ställen, somliga ock i Hafsbotnen stanna.
Lärer man altså vid alla omständigheters nogaste öfvervägande icke kunnat stanna i annat slut, än at ock här måste blifva emellan uplandningar och inkräktningar en sådan jämvigt, som vi på andra ställen tykt oss råka och finna.
Den berömlige och eftertänksamme Sjö-Capitainen Beering, som är förnämsta Verktyget til de decouverter, som skedt vid Nordostra kusten af Asien, har ibland andra skäl ansett träns drifvande med Östanväder åt Östra kusten af Norra Asien för bevis derpå, at land måtte vara i negden[1]. Och då man jämförer dermed de nyare relationer, i synnerhet hvad Herr De l'Isle combinerat uti sina Nouvelles Cartes des decouvertes de l'Amiral FONTE & autres Navigateures &c. så finner man, at utgången besannat hans gissning; hvarigenom jag, så mycket mera deri styrkes, at tiden skal i ofvanmälte mål göra det samma.
- ↑ de l'Isle p. 13.