Betänkande om vattuminskningen/Kapitel 055

←  §54. Uplandningarne vid Sibiriens Nord-Ostra kuster.

Betänkande om vattuminskningen, hvaruti denna läran efter den heliga skrift, naturens lagar och förfarenheten pröfvas, samt oriktig befinnes. av Johan Browallius §55. Uplandnings hypothesen strider emot behöriga proportionen emellan det Torras och Vatnets superficies.

§56. Fölgderna af uplandnings hypothesen strida emot förfarenheten och Skaparens vishet.  →

§. 55. Uplandnings hypothesen strider emot behöriga proportionen emellan det Torras och Vatnets superficies.

Jag vil lägga några eftertankar härtil, som, om de icke kunna öfvertyga derom, at superficies af det torra och våta på jorden måste förhålla sig ständigt i nästan samma mon sin emellan, så skola de dock bevisa, at den största sannolikheten är på den sidan.

Jag beder om lof, antaga såsom gif

1. At myckenheten af dunsterna, som upstiga förhåller sig i det närmaste i proportion af vattubrynets rymd på jorden.
2. At quantiteten af det nedfallande vatnet hafver sig i samma mon, som myckenheten af dunsterne.
3. At vegatabilierna, hvaraf djuren på jorden taga sin föda, i synnerhet de slag deraf, som äro skapade at växa på torra landet, icke kunna begå sig, eller åtminstone icke bära frukt, så framt de icke få en behörig och viss proportion af vätska, samt å andra sidan alt för mycken torka, eller alt för liten vätska orsakar missväxt och brist på födan. Hvilket man tyckes hafva nog anledning at finna af för mycken nu understundom på den ena eller andra orten infallande torka eller väta. Man finner väl det, at samma års quantitet-vätska, i anseende til årstiden, på hvilken den nedfaller, kan göra stor skilnad på årets fruktbarhet; dock vet jag icke, om öfver hufvud, i anledning af observationerna, man skulle kunna sätta åtskilnaden på nedfallande vätskan emellan våt-år, och dem, som äga lagom rägn, til högre än knappast en sjettedel af hela quantiteten.

   Man finner ock exempel på Land, som ständigt skola hafva så mycken väta, at där ej säd växer, som Chardin berättar om Imirette eller Colchis, quod latus mundi nebula malusqve Jupiter urget. At någon annan ort för ständig torka skul är terra domibus negata, det vil jag icke yrka.

4. At den quantitet af vätska, som i vår tid genom rägn, snö, dagg &c. plägar falla på jorden, är lagom för de växter, som til vårt uppehälle tjena. Jag anser härvid icke för något märkeligt den åtskilnaden, som kan vara på myckenheten af den nedfallande aqua meteorica, emellan det ena året eller årstiden, samt den ena orten och den andra; utan tager altsammans i en massa, och anser jord-klotet i gemen.

   At quantiteten af aqua meteorica sedan 1713 verkeligen minskats, det får jag ännu lof, at anse för en förhastad slutsats; efter hvarken tiden eller ställen, på hvilka sådane observationer äro gjorde, räcka til, at bygga et sådant slut uppå; hvilket jämväl redan genom senare Rön synes i det mästa vara omkullkastadt.

5. Lärer ock det medgifvas, at myckenheten af Människor och djur, tilsammans tagne på Jordklotet, nu ungefärligen är den samme, som den varit ifrån 2 à 3000 år tilbaka; och quantiteten af deras föda jämväl altid i det närmaste varit och är enahanda.
6. Det lärer icke eller så särdeles bestridas, at ju vatnets och det torra Landets superficies på vårt Jord-klot, nu torde någorlunda vara lika stor; fastän det ock i anseende til mit ändamål kan vara lika mycket, allenast man får antaga en viss proportion dem emellan.