Betänkande om vattuminskningen/Kapitel 061
§. 61. Kringströdde Gråbärgs hällar, samt slipade Klapurstenar.
Det skäl som tages af kringströdda Gråbärgs stycken och hällar, grundar sig på en hypothes angående Gråbärgens generation, som jag nedanföre lärer få tilfälle at närmare undersöka.
Det allenast faller mig litet underligt före, at på en gång både kulrige och kantige stenar anföras såsom Vitnen til Vattuminskningen, ehuru de synas röja olika orsaker.
Hvad kulriga klapurstenar i synnerhet angår; så vil jag väl icke neka, at ju Hafsvågorna vid stränderna kunnat göra något til saken at slipa dem, hvarpå man har prof eller liknelse uti snäcke-sanden, som finnes vid Ön Ascension; men jag har ändock stora skäl at tvifla på, om de gjordt härvid alt ihopa, och icke mindre vigtiga orsaker, at tro, det en sådan verkan aldeles icke kan tilskrifvas en successiv Vattuminskning.
Förrän stenarne kunde slipas eller nötas runda, så hade de ju bordt blifva brutne och delte uti dertil lämpeliga stycken. Sådant röjer en tilfällig våldsamhet, som uti Vattuminsknings Systemet visserligen saknas; ty det ser väl likast ut, at vår klapur-sten, som af olika ämnen består, förut varit fast bärg och constituterat klippor.
Det ser likt ut, at syndafloden torde äga mycken del häruti; men kan ock hända, klapuren är äldre. Så mycket tycker jag med tämmelig säkerhet kunna säga, at Floderne icke mindre dertil, hän Hafvet, kunnat bidraga.
Efter Gref. Marsiglis observationer, skal stormen i Medelhafvet kunna drifva böljan emot stränderna inemot 4 alnar högre, än lugna vattubrynet: i Östersjön har man prof, at det gått högre. Detta kan visa vågens högsta styrka, och huru stor vidd den kan verka uppå. Ty hvad Hr Buffon har om Orcades, at vatnet vid stor storm sträcker sin verkan 200 fot uppå branta klippan, det är til förståendes blott om stänkande droppar, som ock Arch. Linnæus[1] vid Marstrands Fästning Carlsten observerat. När man dertil lägger tiden, som efter minsknings hypothesen icke blifver särdeles lång; i synnerhet efter stormarne nästan allena, som på den samma infalla, komma i consideration; så kan man deraf någorlunda döma, om effecten blifver större, än den floderne i samma mål naturligen böra visa. Hvarvid deras stupning, Vattnets långa vägar, myckenhet och continuerliga action kommer i öfvervägande.
Hvem vet, om icke runda klapur-stenar, som i åsar och stratis finnas, snarare torde bevisa, at Hafvet på sådana ställen för syndafloden haft sina stränder, samt af strida strömmar och forsar varit då lika som nu, hvilkas canaler och lopp blifvit aldeles ändrade, än det som dermed påsyftas, nämligen Vattuminskningen? Och må jag här erindra en gång för alla, at den enda eftertankan huruledes genom Syndafloden både Hafvens läge och flodernas lopp nödvändigt måste blifva ändradt, och altså Hafs och Sjö-botnens samt strömmars alvei sedermera blifvit land, kan gifva memera uplysning til förklaring af Phænomena på Jordskorpan, än både Vattuflyttnings- och Vattuminsknings-systemerne tillika, utan at man behöfver plågas med alla de svårigheter och orimligheter, som dem åtfölja.
Jag kommer nu, at tala om Jord-skorpans skick och dannelse til bärg och dalar, med detas hvarf och ämnen; hvilket alt blifvit ansedt för Rön och känningar af Vattuminskningen.
Jag skulle kunna svara med et ord, på dessa och många flera slags skäl, at de bevisa alt för mycket; nämligen en vattuminskning, som borde vara börjad några hundrade tusend år förr än jorden var skapad; och bevisa altså i sjelfva verket alsintet. Det kunde ock ensamt göra tilfyllest, efter ingen lärer sätta den Heliga Skrifts sanning i tvifvels-mål; men vi vele ock derjämte följa Naturen på spår, och se til hvart den sjelfkräfjandes vil leda oss.
- ↑ Vestg. R. p. 185.