Betänkande om vattuminskningen/Kapitel 079
§. 79. Cauteler vid frågan om Lithogenesien efter Vattuminsknings hypothesen.
Jag vil til slut nämna med några ord om de speculationer i Lithogenesien, som med vattuminsknings hypothesen hafva sammanhang, och torde anses såsom på något sätt tjenande til dess styrka.
Jag återhämtar här icke hvad jag tilförne sagt i gemen om vatnets stenvandling. En fråga, som ock i sjelfva verket är af mindre nytta och större svårighet at utreda, än mången sig inbillar. Jag lägger allenast det dertil, at här är ingen controvers, om alla jord- och sten-ämnen ursprungligen kommit utur vatnet, eller det första chaotiska Hafvet. Derom underrättar oss sjelfva Skapelse-Historien: hvaraf jag ock drager den påfölgd, at, om i stenämnen förekomma märken af et sådant deras ursprung; så bör det icke falla främmande; men det blifver frågan, om ock sedan Skaparen hade skilt det torra ifrån Vatnet, det ännu har den egenskapen, at föda allehanda sten-ämnen af sig, och i dem förvandlas; samt om til följe deraf stenarnas ursprung bör af en sådan successiv förvandling eller Vatnets stensättning ledas och förklaras? Om dertil jakas, så bejakas med det samma Vattuminskningens nödvändighet til Mineral-rikets icke allenast vid magt hållande, utan ock de ämnens ursprung och dannelse, som derunder lyda. Hvad mig vidkommer, så måste jag rent ut bekänna, at denna meningen altid kommit mig ganska svår och misstänkt före, så vida den icke synes, hvad Mineral-riket angår, lemna rum åt behörige råmärken emellan skapelsens verk och Naturens vanliga verkan, efter dess lagar; hvaraf den yra alverenhets febren, som hos människorna rönes, torde taga sig tilfälle til de monstreusaste tankar och satser. Derföre tyker jag mig med så mycket större grund kunna påstå, at ingen ting bör antagas, som icke af en tydelig, erkänd och obedrägelig förfarenhet ostridigt följer. Och fruktar jag, icke utan orsak, at vid detta frågemålet mångfaldig irring både vid sjelfva förfarenheterna och Conclusionerna deraf förelupit; då man t. ex. endels ansett med Skapelsen samtida vattumärken för nya och efterhand tilkomne; endels ock tilägnat vatten såsom vatten det som ty icke tilhörer, utan under egenskap af Naturens menstruum, lixivium och Vehiculum. Ty, at vatnet löser allehanda ämnen, at det bär dem hos sig, och efter omständigheterne sätter dem ifrån sig, det är en så särskildt sak, som en vederkänd sanning. Huruvida det första Chaotiska Hafvet ägde något mera, det vet jag icke: dristar ej eller, at i vädret raisonnera derom.