Betänkande om vattuminskningen/Kapitel 080
§. 80. Huruvida mylla och Lera komma af vatten.
Men jag vil lemna dessa allmänna tankar, och häldre något litet stanna vid några Geo-litho-genesiska exempel: Helsinge snäckmylla, hvaraf man ock i Finland finner på flera ställen en tämmelig quantitet, bestående af förmultnade Mytulis och Chanis, såsom uti Merimasko Coveri, och Lemo socken Lemsjöholm, Cainu, röjer icke någon Vattuminskning, utan Hafs-flyttning: och tyckes likast, at den är från Syndafloden, efter man dervid finner märken af en hög ålder. Ty den råkas täckt af en tämmelig djup svartmylla, hvaruti jämväl tecken til gammal skog finnes. Om svartmyllan har jag mig redan förut yttrat.
Leran gifves ut för Hafvets sediment. Somlige tilägna alt vatten den egenskapen, at föda sådant ämne af sig. Det har jag väl funnit, at Hafssaltets jord icke är krita, som mången hållit före; utan at den synes komma ganska nära til et Mo- eller Ler-ämne. Hvar acidum salis tagit samma jord ifrån, är jag lika klok uppå, som hvarifrån sjelfva Acidum kommit. När man hunnit utröna, at Hafssalt successive genereras, och icke samma quantitet deraf, som nu finnes, af början varit til; så lärer redan först den frågan yppas: om Hafsvatnet burit denna jorden såsom et uplöst och från dess egit väsende särskildt ämne, eller om det sjelft i et sådant ämne förvandlas?
Imedlertid lärer den, som lagt handen vid at skilja Terram Muriæ från dess Syra, icke se så särdeles stor vän til något tilräckeligt Lere-sediment på den vägen: och om det än kunde fås, så lärer ändock vara stort skäl, at icke hålla det för Vatnets, utan för saltets sediment.
De rön och försök, hvarpå man vil bygga den meningen, at leran ynglas af Vatten såsom Vatten, äro mig icke obekante; men sanningen til sägandes, så finner jag ingen ting deruti, som binder eller kan hindra mig från, at hålla henne för et urqueds-ämne. Om annars vore, så borde Sjö- och Hafs-botten öfveralt vara ler. Och, som sedimentets quantitet vore i proportion af vatnets, så borde det på de djupaste ställen vara störst, och de följakteligen aldrasnarast upgrundas, i synnerhet der hvarken vågen eller strömarne kunde hindra eller rubba lerans sättning: hvarmed dock, så vida jag vet, förfarenheten icke kommer öfverens. Om leran vore Hafvets sediment, så kommer mig ock underligt före, hvarföre den icke oftare visar rtecken af Hafs-salt, som skulle tyckas böra vara et märke af dess ursprung, än utaf vitriol-syra, som efter hypothesen, torde vara långt mera främmande; Ty så otroligt, som det ser ut, at alla lera skulle komma af et salt Vatten, utan at någon sälta blifvit blandad deruti; så omöjeligt är det ock, at samma sälta utur dess bäddningar, som icke släppa Vatten igenom sig, kunnat blifva urlakad.