Betänkande om vattuminskningen/Kapitel 091

←  §90. Om Vatnet kunnat försvinna genom utdunstning.

Betänkande om vattuminskningen, hvaruti denna läran efter den heliga skrift, naturens lagar och förfarenheten pröfvas, samt oriktig befinnes. av Johan Browallius §91. Om vatnet flyttat åt Æquatoren?

§92. Dagtingningar med dem, som hålla före, at alt det försvundna Vatnet blifvit til Jord och Sten.  →

§. 91. Om vatnet flyttat åt Æquatoren?

Andre hålla icke Vattuminskningen för allmän, utan inskränka den til de delarna af jordklotet, som vetta åt dess poler; medgifvandes dereot, en proportionell tilökning under och omkring æquatoren. Detta måste nu alt komma af centrifugal-kraften, som är så mycket större, ju närmare man kommer til Jordens æquator, och minskar i samma mon tyngden. Man ser, säga de, at Jordklotet härigenom blifvit plattare under polerna och uphögt under æquatorn.

Om denna meningen har jag mig redan tilförne yttrat. Vil derföre nu allenast kårteligen påminna, at ingen annan än den, som i dessa saker har en mycket otilräckelig insigt, kan af centrifugal-kraftens verkan hänleda en beständig vatnets minskning emot Polerna. Det är en afgjord sak, at jordklotets flytande delar genom tyngdens och centrifugalkraftens inbördes verkan försättas uti jämvigt emot hvarandra; och at Hafven, som omgifva jorden, således få en beständig fugir, som genom samma krafter ej vidare ändras: är fördenskull et uppenbart missbruk och Förtydning af dessa Naturens lagar, när man vil bruka dem til bestyrkande af det, som är emot Naturen stridande. Häraf synes äfven, huru illa de förgå sig, som tro at Hafvet ifrån sin jämnvigt och tilständiga figur, skal kunna vara uti beständigt aftagande på den ena orten, och deremot beständigt höja sig och växa på en annan. Det faller af sig sjelft, at jag här icke hafver afseende på Hafvets obeständiga rörelser, som kommer af Athmosphærens olika tryckning, af Ebb och Flod, Stormväder och dylikt; utan allenast på det, som hörer til frågemålet angående Vattuminskningen.