Betänkande om vattuminskningen/Kapitel 095
§. 95. Reflexioner öfver Människornas smak för hypotheser.
Jag påminner mig nu inga skäl eller Rön mera af något värde, ibland dem, som för Vattuminskningen hos oss blifvit anförde, som jag icke antingen specielt undersökt, eller i någon allmännare måtto gifvit anledning at pröfva. Under det samma har jag ock framgifvit åtskilliga skäl och Rön, som med all säkerhet och præcision visa vederspelet.
Skulle ännu i någons tycke något Rön synas påliteligt bevis för Vattuminskningen; ehuru likväl andre af ingalunda mindre trovärdighet måste vidgås strida uppenbarligen deremot; så förmodar jag, at en sådan, så vida han vil för förnuftig och eftertänksam anses, nog lärer finna, det Rön icke kunna strida emot Rön: Och at fördenskul, i så beskaffade omständigheter, om man ändteligen vil hafva det nöjet at raisonnera, Vattuminskningen måste lemnas, och en annan hypothes eller förslags-mening uptänkas, hvarigenom desse vid första påståendet stridige Phænomena lyckeligare måtte kunna förklaras. Ingen ting kan mera öfvertyga oss, om det människeliga förståndets svaghet och trånga gränsor, än när man ser Naturkunnige Folk, som förtjent med rätta beröm och stort namn, då de förfäkta stridande meningar, åberopa sig Rön emot Rön och förfarenhet emot förfarenhet. Människo-slägtet har ju likväl i alla tider haft tilfälle, at blifva öfvertygadt derom, huru snart man kan misstaga sig. De Naturkunnige måste åtminstone hafva förfarit, huru Naturen synes likasom vela dölja för oss de reglor, som hon lönligen, men likväl på det nogaste följer. Derföre borde man nu ock omsider hafva lärdt, at icke förhasta sig med gissningar, omogna omdömen och sjelfgjorda theorier; utan häldre låta nöja sig med, at samla Phænomena och på det nogaste betrakta, samt på alla kanter afmäta dem, och framför alt med sorgfällighet skilja det, som med dem har et klart och nödvändigt sammanhang, ifrån det, som på egit tycke, förutfattade meningar, mode och auctoritet sig grundar; hvilket icke håller strek för tiden, utan nödvändigt, meningen må hafva blifvit aldrig så allmän och gängse, förr eller senare måste röja sin ogrund och falla. Men härtil fordras icke stadig sinne allenast, och en under mycket arbete vunnen modestie, utan jämväl et i sjelfva verket mogit vett, stor aktsamhet och en öfning, som icke faller på hvar och en, som eljest i andra mål skulle mycket kunna brillera. Om man ändock ändteligen vil hafva någon förslags mening, at förklara de osäkra Vattuminsknings rönen med; så lärer en sådan böra angifva en orsak, hvarigenom stora landstycken på den ena orten kunna uphöjas och på den andra sjunka eller nedsänkas, och det antingen på kårtare eller längre tid; endels i lika och endels uti olika proportion. Men slutet på altsammans blifver likafullt det, at som således ingen sten, ingen byggning, ja ock icke ens något bärg skulle kunna anses för punctum fixum; så skulle ock frågan angående Vattuminskningen, åtminstone efter de utvägar med mått och afvägningar, som härtils varit tagne, aldrig kunna blifva afgjord.
För min del kan jag likväl icke finna, at något tvifvelsmål blir öfrigt. Jag förmodar ock, at hvar, som opartiskt, samt med nog förstånd och aktsamhet pröfvar de Rön och försök, som för Vattuminskningen blifvit yrkade, lärer finna, at icke et enda utaf dem håller stick; Och altså icke något enda Phænomenon blifver qvart, som kunde föranlåta oss, at vara omtänkte om en sådan förslags-mening eller hypthes, som förbemält är.