Betänkande om vattuminskningen/Kapitel 110
§. 110. Anmärkning vid Herr Buffons theorie.
Jag har åtskilliga gånger nämt Herr Buffon Auctorn til Theorien, som följer beskrifningen af Kongl. Franska natural-Cabinettet. En berömd Mathematicus, som ock i Naturkunnigheten vist stora prof af insigt; men derjämte föga mindre tecken af böjelse för fritänkeri; ehuru högt han med orden protesterat deremot. Jag har påmint, at Vattuminsknings-läran i hans systeme icke är antagen. Men det kan dock jämväl af det föregående märkas, at han med Vattuminsknings Hypothesen är ense deruti, at genom Hafvet formeras bärgen och hela jordens bryne. Han synes också hafva lagt mera flit vid, at förklara möjeligheten och sättet deraf, än någon annan. Ehuru han i sådant afseende icke kunnat blifva onämd; så har jag dock icke tyckt höra til mit föremål, at gå in med honom och examinera bärgens structur och läge, hvarpå han i synnerhet bygger, vidare, än hans skäl kunnat vara gemensamme med deras, som jag haft at göra med. Nu påminner jag allenast, at sådant skedt icke i mening, at medgifva honom det, som man i denna delen gått förbi; emedan Rön månge nog äro i förråd, som vitna emot det, som han tager för gifvit och säkert an; utan blått, at undvika ytterligare vidlyftighet. Jag har ock nu sedermera funnit, at Doct. Giovan. Targioni Tozzeti i Florence uti sin Relazioni d'alcuni Viaggi etc. utkommen 1750. har vid gamla Liguriens eller Liguria Apuanas bärg, öfver deras naturliga structur gjordt åtskilliga anmärkningar, som gifvit honom anledning, at bestrida Herr Buffons systeme om Bärgens, Dalarnas och Flodernas ursprung etc. Den som dömer benägit om Herr Buffon, torde snart medgifva, at om han blifver olyklig Bärgs-Architect, så lära föga de andre, som använda vatnet dertil, kunna vänta mera lycka. Så lång, som människo-slägtet är ifrån at förstå det minsta af den stora Skaparens verk, så lätt inbillar man sig, at känna altihopa, och så oblygt raisonnerar man deröfver. Jag kommer härvid ihog hvad fordom en klok Hedning sagt, at Människan är mera ärnad at bruka verlden, än at förstå henne. Til samma brukande hörer sannerligen en vidsträktare kunskap, än vi hinne med; och, som, til vår stora lycka, icke skulle vara inskränkt inom så trånga gräntsor, som nu, om man icke fore så mycket efter en annan slags kunskap, hvarmed vi blifve oyttige för vårt slägte och i sjelfva verket löjelige. Men det tror jag, at opartiske och skarpsynte ögon, ledsagade af den modestie, som höfves sådana kräk, som vi äre, snart skola i Naturen råka sådana data, som sätta bom för vår tiltagsenhet, at utgrunda och bevisa huru verlden eller dess delar blifvit til, hvilket vår store Skapare allena tilhörer at veta.