Bibeln (Fjellstedts förklaringar)/Andra Esra Bok

From Wikisource
Jump to navigation Jump to search
←  Första Esra Bok
Biblia,
Det är All den heliga Skrift
Med Förklaringar
av Peter Fjellstedt

Andra Esra Bok
den ock kallas
Nehemia
Esthers Bok  →


[ band I, 778 ]

Andra Esra Bok,

den ock kallas

Nehemia

Inledning.

Denna bok är en fortsättning af det Gamla Testamentets historiska böcker innehållande några wäsendtliga underrättelser om Nehemia besök i Jerusalem och de förbättrngar ibland folket, som han der åstadkom. Denne utmärkte man war en af Judafolket, och hade af den Persiske konungen blifwit wald till munskänk. I detta höga embete hade han stort inflytande för sitt stora förstånds och sin redlighets skull. Nehemia kom till Jerusalem omring 13 år sednare är Esra, och sedan han warit underståthållare i Judalandet omkring 12 års tid, återwände han till konung Arthahsasta, som sedan gaf honom nya uppdrag och skickade honom åter till Jserusalem, der han åter innehade regeringen, så att han i det hela styrde Judalandet i omkring 34 års tid. Nehemia bok slutar det Gamla Testamentets historia omkring 420 år f Ch. f. Ifrån den tiden ända till Apostlarnas tid hafwa wi inga af Herrans Ande sjelf ingifna underrättelser om de händelser, som öfwergått Judafolket, utan deras historia måste här fyllas med underrättelser, hemtade från werldsliga historieskrifwares häfder.

Nehemia bok kan delas i 4 afdelningar, hwilka handla om:
1:o Nehemia resa till Jserusalem, cap. 1, 2.
2:o Uppbyggandet af Jerusalems murar, cap. 3, 4.
3:o Ordnandet af gudstjensten och beseglingen af förbundet att tjena Herran, cap. 712.
4:o Den andra reformationen ibland folket.

Både såsom en from och redlig menniska och såsom en stor och wis statsman, intager Nehemia ett utmärkt rum icke blott ibland Judafolket, utan han kan jemföras med de yppersta män, som någonsin lefwat. Fromhet, oegennytta, menniskokärlek fosterlandskärlek, wisdom, hjeltemod, ömsinthet, ödmjukhet och heligt nit om Herrans ära såwäl som andra dygder, som höra till personligheten af en stor man, pryda Nehemia. Framstår Esra för oss såsom en härlig spegelbild af en sann och redlig Herrans prest, så se wi i Nehemia en utmärkt bild af en from och förträffflig statsman, som wet, att han sjelf är i Herrans tjenst och innehar sitt embete af den himmelske Konungens hand. Ett sådant medwetande, förenadt med kraft och nit om Herrans ära och medmenniskors bästa, måste nödwändigt åstadkmma en god och wälsignelserik styrelse för land och rike.

1. Capitel.

Hanani budskap. Nehemia bön.

Desse äro Nehemia, Hachalja sons ord: Det begaf sig uti den månaden Chislev, i tjugonde året, att jag war i Susan på slottet.

Susan war hufwudstaden i Persien. Babel war hufwudstaden i det Babyloniska riket, och Ekbatana war hufwudstaden i Medien. I Susan och Babel uppehöllo sig konungarne, efter de tre rikenas förening, merändels om wintern, och deremot om sommaren i Ekbatana. Månaden Chislev motswarar till en del wår December.

2. Då kom Hanani, en af mina bröder, med några män utaf Juda; och jag frågade dem, huru det gick med Judarna som behållne och igenlefde woro af fängelset; och hur det tillgick i Jerusalem.

3. Och de sade till mig: De igenlefde af fängelset äro der i landet uti stor wedermöda och försmädelse; murarne i Jerusalem äro nedbrutne, och dess portar uppbrände med eld.* *2 Kon. 25: 9.

Redan woro nära 100 år förflutna, sedan Cyrus gifwit Judarne lof att återwända till deras fädernesland. Men ännu hade de icke kunnat uppbygga staden och murarne, emedan de rönte för mycket motstånd af Samariterna och andra fiender.

4. Då jag nu sådana ord hörde, satt jag och gret, och jemrade mig i några dagar, och fastade, och bad inför Gud af himmelen;

[ band I, 779 ]5. Och sade: Ack! HERre Gud af himmelen, du store och förskräcklige Gud, som håller förbund och barmhertighet dem, som Dig älska och hålla dina bud:* *2 Mos. 20: 6; cap. 34: 7. 4 Mos. 14: 18. 5 Mos. 5: 10. Neh. 9: 17. Ps. 86: 15. Ps. 103: 8. Ps. 145: 8. Dan. 9: 4.

Gud af himmelen kallas den sanne Guden, emedan Han är Skaparen och Uppehållaren af himmel och jord. Hedningarnas inbillade gudar deremot woro blott rådande, såsom man inbillade sig, öfwer wissa landskap eller ting. Hedningarne dyrkade wisserligen äfwen himlakropparna, men egentligen hade de dock sin gudar blott på jorden. Af Israels folk fingo äfwen hedningarne lära känna den Guden, som är himmelens och jordens Herre.

6. Låt dock dina öron höra härtil, och dina ögon öppna wara, så att Du hörer din tjenares bön, som jag nu beder inför Dig både dag och natt för dina tjenare, Israels barn, och bekänner Israels barns synd, som wi emot Dig gjort hafwa: och jag med min faders hus hafwa också syndat.

7. Wi äro wordne förderfwade, att wi icke hafwa hållit dina bud, befallningar och rätter, som Du din tjenare Mose budit hafwer.

8. Men tänk dock uppå det ord, som Du din tjenare Mose böd, och sade: Om I förtagen eder, så will jag förströ eder ibland folk;* *3 Mos. 26: 41. 5 Mos. 4: 27; cap. 28: 64; cap. 30: 1.

9. Men om I omwänden eder till mig, och hållen mina bud och gören dem; och om I än bortdrifne woren allt intill himmelens ända, så will jag dock dädan församla eder, och skall låta eder komma till det rum, som jag utwalt hafwer, till att mitt namn der bo skall.* *5 Mos. 12: 11.

10. De äro dock dina tjenare och ditt folk, som Du förlossat hafwer igenom din stora kraft och mäktiga hand.

11. Ack! HERre, låt dina öron höra till din tjenares bön, och till dina tjenares bön, som begära frukta ditt namn; och låt lyckosamlingen tillgå i dag med din tjenare, och gif honom barmhertighet för denna mannen. Ty jag war konungens skänk.

Hos Nehemia war bönen det starkaste regeringsmedel, den säkraste utwäg att åt det wigtiga företaget förskaffa lycka och framgång. Om wåra statsmän nu styrde folk och länder på samma sätt och i allting rådfrågade den himmelske Konungen, så behöfde man icke frukta sådan oro och sådana uppresningar, som nu börjat blifwa wanliga.

2. Capitel.

Nehemia olust, bön, bref, resa, wärf.

Uti den månaden Nisan i tjugonde året konungs Arthahsasta, då win stod för honom, tog jag winet upp och fick konungen; och jag war icke lustig för honom.

Grt.: Jag hade icke (annars) warit nedslagen inför honom. Dessa ord antyda, att Nehemia nu såg bedröfwad ut, och konungen, som icke war wan wid detta, blef uppmärksam och frågade efter orsaken.

2. Då sade konungen till mig: Hwi ser du så illa ut? Du är ju icke krank? Det är det icke, utan du är bedröfwad. Men jag fruktade mig swårligen.

3. Då sade jag till konungen: Konungen lefwe ewinnerligen;* skulle jag icke se illa ut? Den staden, der mina fäders begrafnings hus är, ligger öde, och dess portar äro med eld uppbrända. *Dan. 2: 4; cap. 3: 9; cap. 5: 10; cap. 6: 21.

4. Då sade konungen till mig? Hwad är då ditt begär? Då bad jag Gud af himmelen!

En tyst bön till Herran war den rätta nyckeln till konungens hjerta, likasom bönen också är det skarpaste wapen mot fienderna och det mäktigaste medel för att utföra alla goda och nyttiga angelägenheter.

5. Och sade till konungen: Om¨ konungen så godt tyckte, och din tjenare funne nåd för dig, att du wille sända mig till Juda, till den staden, der mina fäder begrafne äro, att jag måtte uppbygga honom.

6. Och konungen sade till mig, och drottningen, som jemte honom satt: Huru lång kan din resa warda? Och när kan du komma igen? Och konungen föll i sinnet, att han skulle sända mig åstad; och jag satte honom en bestämd tid före;

7. Och sade till konungen: Om konungen så godt tycker, så gifwe han mig bref till landshöfdingarna på hinsidan [ band I, 780 ]elfwen, att de ledsaga mig derigenom, till dess jag kommer in i Juda. *Neh. 13: 6.

8. Och bref till Assaph, konungens skogshöfwitsman, att han låter mig få träd till bjelkar åt portarna i palatset i huset och till stadsmurarna och till huset, der jag infara skall. Och konungen gaf mig det, efter min Guds goda hand öfwer mig.

Med huset menas ett palats nära wid templet. Detta palats war bestämdt till underståthållarens boningsställe.

9. Och då jag kom till landshöfdingarna på hinsidan elfwen, fick jag dem konungens bref. Och konungen sände med mig höfwitsmän och resenärer.

10. Då nu Saneballat, den Horoniten, och Tobia tjenaren, den Ammoniten, det hörde, förtröt det dem swårligen, att någon menniska kommen war, som något godt sökte för Israels barn.

Saneballet war från Horonaim i Moab, Es. 15: 5. Den gamla fiendskapen hos Moab och Ammon emot Israels folk glöder ännu hos dessa menniskor.

11. Och då jag kom till Jerusalem, och hade warit der i tre dagar.

12. Stod jag om natten upp, och några få män med mig; ty jag sade det ingen menniska, hwad mig min Gud ingifwit hade till att göra med Jerusalem; och intet djur war med mig, utan det jag red uppå.

13. Och jag red ut genom dalporten om natten och fram om drakbrunnen och åt dyngporten, och besåg Jerusalems murar, som sönder woro, och portarna, wom med eld uppbrände woro;

14. Och gick öfwer till brunnporten, och till konungsdammen; och war intet rum, der djuret, som under mig war, uppå gå kunde.

15. Då drog jag om natten bort åt bäcken, och besåg murarna, och wände om, och kom igenom dalporten hem igen.

16. Och öfwerstarne wisste icke, hwart jag gick, eller hwad jag gjorde; förty jag hade ändå intet sagt Judarna och presterna, rådsherrarna och öfwerstarna, och de andra, som uppå werket arbetade.

17. Så sade jag dem nu: I sen den uselhet, som wi uti äro, att Jerusalem ligger öde, och dess portar äro med eld uppbrände; kommer, låter oss bygga murarna till Jerusalem, att wi icke längre skola wara till en försmädelse.

18. Och jag lät dem förstå min Guds hand, den öfwer mig god war; dertill konungens ord, som han med mig talat hade. Och de sade: Så låt oss nu wara uppe; och wi byggde, och deras händer wordo tröste till godt.

19. Då nu Saneballat, den Horoniten, och Tobia tjenaren, den Ammoniten, och Gesem, den Araben, hörde det, begabbade de oss, och föraktade oss, och sade: Hwad är det I gören? Wiljen I åter falla af ifrån konungen?

20. Då swarade jag dem, och sade: Gud af himmelen gifwer oss lycka; ty wi Hans tjenare hafwa uppe warit, och bygga; men I hafwen ingen del eller rätt eller åminnelse i Jerusalem.

3. Capitel.

Jerusalems murar, portar byggas.

Och Eljasib, öfwerstepresten, stod upp med sina bröder presterna och byggde fåraporten, honom helgade de, och satte in hans dörrar; men de helgade honom allt intill det tornet Mea, nemligen allt intill det tornet Hananeel.

2. Bredwid dem byggde de män af Jericho; och näst dem byggde Saccur, Imri son.

3. Men fiskaporten byggde Senaa barn; honom täckte de, och satte in hans dörrar, lås och bommar.

4. Näst dem byggde Meremoth, Uria son, Hakkoz sons; näst dem byggde Mesullam, Berechia son, Mesesabeels sons; näst dem byggde Zadok, Baana son.

5. Näst dem byggde de af Thekoa; men deras wäldige böjde icke sin hals till sin Herras tjenst.

”De rike och mäktige weta att med behändighet draga sig undan för de allmänna utlagor och beswäringar, och efter de, som fattige och ringa äro, allt intet hafwa det de gifwa kunna m. m., sker det, att all tunga och beswär kommer på den gemena man, han måste allt utstå, [ band I, 781 ]de arme måste dragas med korset; men de rike wårda sig icke att hjelpa dertill.” Luth. Så går det merändels, då ingen tillräckligt kraftig styrelse finnes, som kan handhafwa tillbörlig ordning.

6. Den gamla porten byggde Jojada, Paseah son, och Mesullam, Besodeja son; honom täckte de, och satte in hans dörrar och lås och bommar.

7. Näst dem byggde Melatia af Gibeon och Jadon af Merono, män af Gibeon och Mizpa, på landshöfdingens säte på denna sidan elfwen.

8. Näst honom byggde Usiel, Harhaja son, guldsmeden; näst honom byggde Hanania, apothekarens son, och de förstärkte Jerusalem allt intill de breda murar.

9. Näst honom byggde Rephaja, Hurs son, öfwersten öfwer en half fjerding af Jerusalem.

10. Näst honom byggde Jedaja, Harumaphs son, twärt öfwer sitt hus; näst honom byggde Hattus, Hasabenja son.

11. Men Malchija, Harims son, och Hasub, Pahath Moabs son, byggde ett annat stycke och tornet wid ugnarna.

12. Näst honom byggde Sallum, Halohes son, öfwersten för en half fjerding i Jerusalem, han och hans döttrar.

13. Dalporten byggde Hanun och borgarne af Sanoah; de byggde honom, och satte in hans dörrar och lås och bommar, och tusende alnar på muren allt intill dyngporten.

14. Men dyngporten byggde Malchija, Rechabs son, öfwersten i wingårdsmännernas fjerding; han byggde honom och satte in hans dörrar, lås och bommar.

15. Brunnporten byggde Sallun, CholHose son, en öfwerste för en fjerding i Mizpa; han byggde honom, och täckte honom, och satte in hans dörrar, lås och bommar; dertill ock murarna wid dammen Selah,* wid konungs örtagården, allt intill trapporna, som gå neder åt ifrån Davids stad. *Es. 8: 6. Joh. 9: 7.

16. Näst honom byggde Nehemia, Asbuks son, öfwersten för den halfwa fjerdingen i BethZur, allt intill gent mot Davids grafwar och allt intill den dammen* Asuja och allt intill de wäldiges hus. *2 Kon. 18: 17; cap. 20: 20.

17. Efter honom byggde de Leviter, Rehum, Bani son; bredwid honom byggde Hasabia, öfwersten för halfwa fjerdingen i Kegila, i hans fjerding.

18. Efter honom byggde deras bröder Bavai, Henadads son, öfwersten för en half fjerding i Kegila.

19. Efter honom byggde Eser, Jesua son, öfwersten i Mizpa, ett annat stycke inåt harneskhus hörnet.

20. Efter honom uppå berget byggde Baruch, Sabbai son, ett annat stycke ifrån hörnet allt intill Eljasibs, öfwersta prestens, husdörr.

21. Efter honom byggde Meremoth, Uria son, Hakkoz sons, ett annat stycke ifrån Eljasibs husdörr allt intill ändan af Ejasibs hus.

22. Efter honom byggde presterna de män af landsbygden.

23. Efter dem byggde BenJamin och Hasub twärs öfwer deras hus; efter dem byggde Asaria, Maaseja son, Anania sons, jemte sitt hus.

24. Efter honom byggde Binnui, Henadads son, ett annat stycke ifrån Asaria hus, intill boget och allt intill hörnet.

25. Palal, Usai son, emot boget och det höga tornet, som synes utaf konungshuset wid fångahusets gård;* efter honom Pedaja, Paros son. *Jer. 32: 2.

26. Men de Nethinim bodde uti Ophel allt intill wattenporten öster ut, der tornet ut synes.

27. Efter dem byggde de af Thekoa ett annat stycke twärt emot det stora tornet, som ut synes allt intill murarna Ophel.

28. Men ifrån hästporten byggde presterna, hwardera emot sitt hus.

29. Efter dem byggde Zadok, Immers son, emot sitt hus; efter honom byggde Semaja, Sechania son, den dörrwaktaren, östan till.

30. Efter honom byggde Hanania, Selemia son, och Hanun, Zalaphs son, [ band I, 782 ]den sjette, ett annat stycke; efter honom byggde Mesullam, Berechia son, emot sin fatabur.

31. Efter honom byggde Malchija, guldsmedssonen, allt intill de Nethinims och krämares hus, emot rådsporten, och intill hörsalen.

32. Och emellan hörsalen allt intill fåraporten byggde guldsmederna och krämarena.

Den noggranna förteckningen, huru staden byggdes, war icke blott en ärofull åminnelse för slägterna framdeles af deras fäders arbeten, utan gaf dem en wiss rätt till herberge wid de stora högtiderna i de delar af staden, som deras fäder hade uppbyggt.

4. Capitel.

Saneballats begabberi, Juda bön, wakt, arbete.

Då nu Saneballat hörde, att wi byggde murarna, wardt han wred, och förgrymmade sig swårligen; och han bespottade Judarna,

2. Och sade för sina bröder och för de wäldige i Samarien: Hwad göra de wanmäktige Judar? Månn man så skall låta betämma dem? Månn de skola offra? Månn de skola en dag fullkomna det? Månn de göra stenarne lefwande af stofthopar, som förbrände äro?

Låta betämma dem, d. ä. låta dem wara. Lefwande, d. ä. hela och brukbara.

3. Men Tobia, den Ammoniten, som när honom war, sade: Låt bygga dem; när räfwarna löpa dit upp, skola de wäl sönderrifwa deras stenmurar.

4. Hör, wår Gud, huru föraktade äro wi; wänd deras försmädelse in uppå deras hufwud, så att Du gifwer dem uti föraktelse i deras fängelses land;

5. Öfwerskyl icke deras missgerning, och bortskrapa icke deras synd för Dig; förty de hafwa retat byggningsmännerna.

Denna bön emot fienderna synes sträng, men den står i noggrann öfwerensstämmelse med många dylika böner i den Heliga Skrift. Först är att märka, att sådana böner emot Guds rikes fiender, då de äro uttalade af män, som woro uppfyllde af den Heliga Anda, äro förutsägelser af de straff, som skola öfwergå de ogudaktiga. För öfrigt ligger just uti sådana böner en uppriktig bön om fiendernas sanna wälfärd, nemligen att de icke måtte tillåtas att fortfara i sina synder till sin ewiga undergång, utan att Herren måtte hemsöka dem här i tiden med straff och drifwa dem till att göra bättring, på det de må salige warda. Se 1 Cor. 5: 5.

6. Men wi byggde murarna, och fogade dem alla tillhopa intill halfwa höjden; och folket fick hjerta till att arbeta.

7. Då nu Saneballat och Tobia och de Araber och Ammoniter och Asdoditer hörde, att murarna i Jerusalem woro igenbyggde, och de hade begynt igentäppa det öppet war, wordo de ganska wrede;

8. Och gjorde alla ett förbund tillhopa, att de skulle komma och strida emot Jerusalem, och göra en willa derinne.

9. Men wi bådo wår Gud, och satte wakt uppå dem dag och natt emot dem.

Här war både wakt och bön, och de kunde således wara trygge, ty de hade Israels starke Gud till beskyddare. Wakt utan bön war icke tillräcklig, och icke heller bön utan wakt. Herren will, att menniskan skall anwända sin omtanka och sina krafter och bedja Honom om nåd och bistånd, och då har Han lofwat, att allt skall wäl gå. Men om Herren icke förwarar staden, så waka wäktarena fåfängt. Ps. 127: 1.

10. Och Juda sade: Dragarenas makt är allt för swag, och gruset är förmycket; wi kunna icke bygga uppå muren.

Dragarenas, d. ä. bärarenas.

11. Men wåra fiender tänkte: de skola icke få weta det, eller se det, förr än wi komma midt i hopen uppå dem, och slå dem ihjäl, och förhindra arbetet.

12. Då nu Judarna, som när dem bodde, kommo, och sade oss det wäl tio gånger af alla rum, der de omkring oss bodde;

13. Då satte jag nere utmed muren i grafwen folket efter deras slägter med deras swärd, spetsar och bågar;

14. Och besåg det, och stod upp, och sade till rådsherrarna och öfwerstarna, och till det andra folket: Frukter eder icke för dem;* tänker uppå den stora, förskräckliga HERran, och strider för edra bröder, söner, döttrar, hustrur och hus. *4 Mos. 14: 9. 5 Mos. 1: 21; cap. 20: 3.

[ band I, 783 ]15. Då nu wåra fiender hörde, att wi hade fått weta det, gjorde Gud deras råd om intet;* och wi wände oss åter alla till muren, hwar och en till sitt arbete. *Job 5: 12.

16. Och det skedde sedan, att hälften af de unga män gjorde arbetet; den andra hälften höllo spetsar och sköldar, bågar och pansar; och öfwerstarna stodo bak för hela Juda hus.

17. De som byggde på muren, och de som buro bördor ifrån dem, som uppå lade, med den ena handen gjorde de arbetet, och med den andra höllo de wärjan.

De woro alltid bewäpnade och beredde att förswara sig.

18. Och hwar och en af dem, som byggde, hade sitt swärd bundet wid sidan, och byggde så; och den, som blåste med basunen, war när mig.

19. Och jag sade till rådsherrarna öfwerstarna och till det andra folket: Arbetet är stort och widt, och wi äro förströdde på muren, långt ifrån hwar annan.

20. På hwilket rum I nu hören blåsas i basunen, dit kommer till oss: wår Gud warder för oss stridande;* *2 Mos. 14: 25.

21. Och wi wilja arbeta på werket; hälften af dem höll spetsar allt ifrån morgonrodnan, intill stjernorna uppgingo.

22. Och sade jag på den tiden till folket: Hwar och en blifwe med sin dräng öfwer natten i Jerusalem, att wi om natten taga wara på wakten; och om dagen på arbetet.

23. Men jag och mina bröder och mina tjenare och de män i wakten efter mig drogo icke wåra kläder af, när någon i wattnet gick.

När någon i wattnet gick, grt: Hwar och en hade sitt spjut till watten. Deras wapen woro i stället för badning, de hade icke tid och tillfälle att tänka på denna wederqwickelse för kroppen, utan måste alltid wara i wapen.

5. Capitel.

Ocker förbjudet. Nehemia nit.

Och sig upphof ett stort rop af folket och deras hustrur emot sina bröder Judarna.

2. Och woro somlige, som sade: Wåra söner och döttrar äro alltför många; låt oss taga säd och äta, att wi måga lefwa.

3. Och somlige sade: Låt oss utsätta wåra åkrar, wingårdar och hus, och taga säd i denna hårda tiden.

4. Somlige sade: Låt oss låna penningar på ränta till konungen på wåra åkrar och wingårdar.

Grt.: Wi hafwa tagit penningar till låns till konungens räntor, nemligen för att betala skatterna. Judafolket war skattskyldigt under konungen af Persien.

5. Ty wåra bröders kropp är såsom wår kropp, och deras barn såsom wåra barn; eljest gifwa wi wåra söner och döttrar i träldom, och äro allaredan wåra döttrar somliga undergifna, och ingen makt är i wåra händer; komma också wåra åkrar och wingårdar andra till handa.

Grt.: Wår kropp är ju såsom wåra bröders kropp, och såsom deras barn äro wåra barn, men se, wi måste sälja wåra söner och döttrar till trälar, och (somliga) af wåra döttrar äro redan sålda, och de äro icke mera i wåra händers makt, ty wåra åkrar och wingårdar äro komna under andra. Härmed wilja de säga: ehuru wi efter lagen alle äro bröder, och wi fattige alle äro af Israels folk, så wäl som de rike, och wåra barn, lika så wäl som de rikas barn, äro af Abrahams säd, likwäl måste wi sälja wåra söner och döttrar i träldom, och hafwa redan sålt somliga af wåra döttrar, så att de icke mera tillhöra oss; och wåra åkrar och wingårdar äro också i andras händer, såsom panter eller försålda.

6. Då jag nu deras rop och dessa orden hörde, wardt jag ganska wred.

7. Och mitt hjerta fick till råds, att jag straffade rådsherrarna och öfwerstarna, och sade till dem: Wiljen I drifwa ocker, den ene på den andra? Och jag hade tillhopa emot dem en stor församling;

Dessa ockrare woro af de öfwersta och mäktigaste i folket.

8. Och sade till dem: Wi hafwa igenköpt* wåra bröder Judarna, som åt hedningarne sålde woro, efter wår förmåga; och I wiljen också sälja edra bröder, dem wi till oss köpt hafwa? Då tego de, och funno intet att swara. *3 Mos. 25: 47.

Genom tryckande skuldsättning blefwo de fattige liksom sålde, de förlorade icke blott sitt [ band I, 784 ]inflytande, utan de förlorade sina egendomar, och de och deras barn blefwo de rikas lifegna. Således just nu, då de hade blifwit befriade ifrån fångenskapen under hedningarne, woro de i fara att på nytt förlora sin frihet och komma i ny träldom sins emellan.

9. Och jag sade: Det är icke godt, som I gören; skullen I icke wandra i Guds fruktan för hedningarnes försmädelses skull, wåra fienders?

10. Jag och mina bröder och mina tjenare hafwa ock fått dem penningar och säd; men ockret wilja wi låta blifwa tillbaka.

11. Så får dem nu i denna dag igen sina åkrar, wingårdar, oljogårdar och hus, och hundradedelen af penningarna för säd, win och olja, som I på dem ockrat hafwen.* *2 Mos. 22: 25. 3 Mos. 25: 36. 5 Mos. 23: 19.

Hundradedelen af penningarne, d. ä.: de som woro skyldige, måste betala en procent i månaden och således 12 procent om året. Detta förtryck blef nu afskaffadt.

12. Då sade de: Wi wilja få dem det igen, och wilja intet äska af dem; och wilja göra, såsom du sagt hafwer. Och jag kallade presterna och tog en ed af dem, att de så göra skulle.

13. Och jag skuddade mitt sköte ut, och sade: Så skudde Gud hwar och en af sitt hus och ifrån hans arbete, den icke blifwer wid detta ord, så att han blifwe utskuddad och blottad. Och hela församlingen sade: Amen; och lofwade HERran. Och folket gjorde så.

Med denna sinnebildliga handling betecknade Nehemia, att såsom ingenting fanns i hans utbredda och skakade mantelflik, så skulle ingen Guds gåfwa och ingen wälsignelse stanna qwar hos dem, som icke wille lyda Herrans ord.

14. Desslikes ifrån den tiden, då mig wardt befaldt att wara landshöfding i Juda land, nemligen ifrån tjugonde året allt intill andra och trettionde året konungs Arthahsasta, det är i tolf år, höll jag mig och mina bröder intet af höfdingakost.

Före Nehemia hade Judarne haft Persiska landshöfdingar, som de måste underhålla.

15. Förty de förra landshöfdingar, som före mig warit hade, hade beswärat folket, och hade tagit af dem bröd och win, och dertill fyratio siklar silfwer, och deras tjenare hade haft sig wäldeligen med folket; men jag gjorde icke så för Guds fruktans skull.

16. Arbetade jag ock på murarbetet, och köpte ingen åker; och alla mina tjenare måste der komma samman till arbete.

17. Dertill woro ock af Judarna och förstarna hundrade och femtio wid mitt bord, som till mig komne woro ifrån hedningarna, som kring om oss äro.

18. Och man måste beställa mig om dagen en oxe och sex utwalda får och fåglar, och ju i tio dagar allahanda win tillfyllest; likwäl äskade jag icke höfdingakosten; förty tungan war swår på folket.

19. Min Gud betänk mig till godo,* allt det jag detta folket gjorde. *Neh. 13: 142231.

Nehemia frikostighet och menniskowänlighet härledde sig från kärlek till Herran, och han öfwerlemnade det åt Herran att sjelf efter sin barmhertighet och sina löften hafwa omsorg om honom och hans hus.

6. Capitel.

Saneballats list förlägges.

Då Saneballat, Tobia och Gesem, den Araben, och andra wåra fiender förnummo, att jag murarna byggt hade, och intet gap war mer deruppå; ändock jag ändå på den tiden icke upphängt hade dörrarna i porten;

2. Sände Saneballat och Gesem till mig, och läto säga mig: Kom, och låt oss komma tillsammans på bygden, på slätten wid den staden Ono; och de aktade göra mig ondt.

3. Men jag sände bud till dem, och lät säga dem: Jag hafwer ett stort werk till att uträtta, jag kan icke komma neder; det måtte försummadt blifwa, om jag tager handen af och far neder till eder.

4. De sände wäl fyra gånger till mig wid samma sinne; och jag swarade dem alltid wid samma sätt.

5. Då sände Saneballat femte gängen sin tjenare till mig med ett öppet bref i hans hand;

[ band I, 785 ]6. Derutinnan war skrifwet: Det är kommet för hedningarna, och Gesem hafwer det sagt, att du och Judarna wiljen affalla; derföre uppbygger du murarna, och du will wara deras konung i denna saken.

7. Och du hafwer beställt dig propheter, som om dig skola utropa i Jerusalem och säga: Han är Juda konung; sådant kommer för konungen. Så kom nu, låt oss rådslå med hwarannan.

8. Men jag sände till honom, och lät säga honom: Detta är icke skedt, som du säger, du hafwer diktat det af ditt hjerta.

9. Ty de wille alla förskräcka oss och mente: De warda aflåtande af arbetet, och warda stille. Men jag förstärkte min hand desto mer.

10. Och jag kom uti Semaja hus, Delaja sons, Mehetabeels sons, och han hade innelyckt sig; och sade: Låt oss komma tillhopa i Guds hus midt i templet, och sluta dörrarna till af templet; förty de warda kommande till att dräpa dig, och komma om natten, att de skola slå dig ihjäl.

11. Men jag sade: Skulle en sådan man fly? Skulle en sådan man, som jag är, gå uti templet, på det han skall blifwa lefwande? Jag will icke gå derin?

En sådan man som jag, som har ett embete mig af Herran anbefaldt på hwilket jag måste akta, huru skulle jag kunna fly till templet och hålla mig der innesluten för att rädda mitt lif? Den, som har ett embete, måste alltid göra sin skyldighet, ehwad faror han än är underkastad.

12. Ty jag förmärkte, att Gud hade icke sändt honom: han spådde wäl sådant om mig; men Tobia och Saneballat hade gifwit honom penningar.

13. Derföre tog han penningar, på det jag skulle taga en fruktan till mig, och göra så, och synda; och de skulle hafwa ett ondt rop uppå mig, dermed de måtte förkasta mig.

14. Tänk, min Gud, på Tobia och Saneballat efter dessa deras gerningar och på propheten Noadja och de andra propheterna, som mig afskräcka wille.

Propheten, grt. prophetissan Noadja.

15. Och muren wardt redo på femte och tjugonde dagen af den månaden Elul, i twå och femtio dagar.

16. Och då alla wåra fiender det hörde, fruktade sig alla hedningar, som omkring oss woro, och deras mod förföll dem; förty de märkte, att detta werk war af Gudi.

17. Och woro då på den tiden månge af Juda öfwerstar, hwilkas bref gingo till Tobia och ifrån Tobia till dem.

18. Ty de woro många i Juda, som honom beswurne woro; förty han war Sechania swåger, Arah sons; och hans son Johanan hade Mesullams dotter, Berechia sons.

19. Och de talade godt om honom för mig, och förde mitt tal ut för honom; så sände nu Tobia bref till att afskräcka mig.

Nehemia war angelägen om, att hela folket skulle wara ett fritt och sjelfständigt folk, och att icke en del af folket skulle wara de andras lifegna. Men de rika och mäktiga i folket hatade honom för denna frisinnighet och sökte att genom de fiendtliga utlänningarne bereda hans undergång.

7. Capitel.

Stadens portar, makt. Folkets antal, skänker, boning.

Då wi nu hade byggt murarna, hängde jag portarne före, och wordo beställde porthållare, sångare och Leviter.

2. Och jag böd min broder Hanani och Hanania, palatsfogden i Jerusalem; ty han war en trofast man och gudfruktig för många andra;

3. Och sade till dem: Man skall icke upplåta portarna i Jerusalem, till dess solen warder warm; och medan man ännu arbetar, skall man slå portarna till och bommen före; och waktare wordo beställde utaf borgarena i Jerusalem, hwar och en på sin wakt och om sitt hus.

4. Och staden war wid till rum och stor; men folket litet derinne, och husen woro icke uppbyggda.

5. Och mitt Gud gaf mig i hjertat, att jag församlade rådsherrarna och [ band I, 786 ]öfwerstarna och folket till att räkna dem; och jag fann ett register på mantalet, deras som tillförene uppkomne woro, och fann deruti så skrifwet:

Här införes nu en förteckning på det folk, som hörde till Jerusalem. Esra meddelar en förteckning på dem, som först förklarat sig willige att återwända till Jerusalem, men i denna förteckning hos Nehemia meddelas deras namn, som ankommit. För några, som ämnat anträda återtåget, blef det icke af, eller dogo de på wägen; men andra och ännu flera förenade sig med de återtågandes sällskap.

6. Desse äro landets barn, som uppkomne woro utaf fängelset af dem, som NebucadNezar, konungen i Babel hade bortfört, och i Jerusalem bodde och i Juda, hwar och en i sin stad;

7. Och woro komne med Serubbabel: Jesua, Nehemia, Asaria, Raamja, Nahamani, Mordechai, Bilsan, Misperet, Bigvai, Nehum och Baana. Detta är talet* af männerna af Israels folk: *Esra 2: 1.

8. Paros barn woro twåtusen hundrade twå och sjuttio.

9. Sephatja barn, trehundrade twå och sjuttio.

10. Arah barn, sexhundrade twå och femtio.

11. Pahath Moabs barn, ibland Jesua och Joabs barn, twåtusen åttahundrade och aderton.

12. Elams barn, tusen twåhundrade fyra och femtio.

13. Sattu barn, åttahundrade fem och fyratio.

14. Saccai barn, sjuhundrade och sextio.

15. Binnui barn, sexhundrade åtta och fyratio.

16. Bebai barn, sexhundrade åtta och tjugu.

17. Asgads barn, twåtusen trehundrade twå och tjugu.

18. Adonikams barn, sexhundrade sju och sextio.

19. Bigvai barn, twåtusen sju och sextio.

20. Adins barn, sexhundrade fem och femtio.

21. Aters barn af Hiskia, åtta och nittio.

22. Hasums barn, trehundrade åtta och tjugu.

23. Bezai barn, trehundrade fyra och tjugu.

24. Hariphs barn, hundrade och tolf.

25. Gibeons barn, fem och nittio.

26. De män af BethLehem och Nethopha, hundrade åtta och åttatio.

27. De män af Anathoth, hundrade åtta och tjugu.

28. De män af BethAsmavet, twå och fyratio.

29. De män af KirjathJearim, Chephira och Beeroth, sjuhundrade tre och fyratio.

30. De män af Rama och Gaba, femhundrade en och tjugu.

31. De män af Michmas, hundrade twå och tjugu.

32. De män af BethEl och Aj, hundrade tre och tjugu.

33. De män af Nebo det andra, twå och femtio.

34. Den andra Elams barn, tusen twåhundrade fyra och femtio.

35. Harims barn, trehundrade och tjugu.

36. Jerecho barn, trehundrade fem och fyratio.

37. Lods, Hadids och Ono barn, sjuhundrade en och tjugu.

38. Senaa barn, tretusen niohundrade och trettio.

39. Presterna: Jedaja barn, af Jesua hus, niohundrade tre och sjuttio.

40. Immers barn, tusen twå och femtio.

41. Pashurs barn, tusen twåhundrade sju och fyratio.

42. Harims barn, tusen och sjutton.

43. Leviterna: Jesua barn, af Kadmiel, ibland Hodeva barn, fyra och sjuttio.

44. Sångarena: Assaphs barn, hundrade åtta och fyratio.

45. Dörrwaktarena: Sallums barn Aters barn, Talmons barn, Akkubs barn, Hatita barn, Sobai barn; alla tillhopa hundrade åtta och trettio.

[ band I, 787 ]46. De Nethinim: Ziha barn, Hasupha barn, Tabaoths barn,

47. Keros barn, Sia barn, Padons barn,

48. Lebana barn, Hagaba barn, Salmai barn,

49. Hanans barn, Giddels barn, Gahars barn,

50. Reaja barn, Rezins barn, Nekoda barn,

51. Gassams barn, Ussa barn, Paseah barn,

52. Besai Barn, Meunims barn, Nephisesims barn,

53. Balbuks barn, Hakupha barn, Harhurs barn,

54. Bazliths barn, Mehida barn, Harsa barn,

55. Barkos barn, Sisera barn, Thamah barn,

56. Neziah barn, Hathipha barn.

57. Salomos tjenares barn: Sotai barn, Sophereths barn, Perida barn,

58. Jaala Barn, Darkons barn, Giddels barn,

59. Sephatja barn, Hattils barn, Pochereths barn af Zebaim, Amons barn.

60. Alla de Nethinim och Salomos tjenares barn woro trehundrade twå och nittio.

61. Dessa drogo också med upp af ThelMelah, ThelHarsa, Cherub, Addon och Immer; men de kunde icke bewisa deras fäders hus eller deras säd, om de woro af Israel.

62. Delaja barn, Tobia barn, Nekoda barn woro femhundrade twå och fyratio.

63. Och af presterna: Habaja barn, Hakkoz barn, Barsillai barn, hwilken hustru tog af Barsillai den Gileaditens döttrar, och wardt efter deras namn nämnd.

64. Dessa sökte deras börds register; och då de icke funno det, wordo de qwitte wid presterskapet.

65. Och Thirsatha* sade till dem, att de icke skulle äta utaf det allraheligaste, intill dess en prest uppkomme med ljus och fullkomlighet.† *Neh. 8: 9; cap. 10: 1. †2 Mos. 28: 30. Esra 2: 63.

66. Hela menigheten såsom en man war tu och fyratio tusen trehundrade och femtio;

Här uppgifwes samma summa, som Esra 2: 64, så att den ursprungliga summan åter anföres, ehuru den sedermera hade blifwit förökad.

67. Undantagne deras tjenare och tjenarinnor; de woro sjutusen trehundrade sju och trettio; och de hade twåhundrade fem och fyratio sångare och sångerskor;

68. Sjuhundrade sex och trettio hästar; twåhundrade fem och fyratio mular;

69. Fyrahundrade fem och trettio kameler; sextusen sjuhundrade och tjugu åsnor.

70. Och somlige af öfwersta fäderna gåfwo till werket: Thirsatha gaf till drätseln tusen gylden och femtio bäcken, femhundrade och trettio prestkjortlar.

71. Och somlige af de öfwersta fäder gåfwo i drätseln till werket tjugutusen gylden, tvåtusen och twåhundrade pund silfwer.

Denna summa och den, som uppgifwes i Esra 2: 69, måste hänföras till olika tider.

72. Och det andra folket gaf tjugutusen gylden och tvåtusen pund silfwer och sju och sextio prestkjortlar.

73. Och presterna och Leviterna, dörrwaktarena, sångare och somlige af folket och de Nethinim och hela Israel satte sig uti sina städer.

8. Capitel.

Lagen läses. Löfhyddohögtid hålles.

Då nu sjunde månaden kom, och Israels barn woro i sina städer, församlade sig allt folket såsom en man* på breda gatan inför wattenporten, och sade till Esra, den skriftlärda, att han skulle hemta fram Mose lagbok, som HERren Israel budit hade. *Dom. 20: 1. Esra 3: 1.

2. Och Esra presten hemtade fram lagen inför menigheten, både män och qwinnor, och för alla dem, som det förstå kunde, på första dagen i sjunde månaden:

3. Och läste deruti på breda gatan, som för wattenporten är, allt ifrån [ band I, 788 ]morgonlysningen intill middag för män och qwinnor och för dem, som det förstå kunde; och hela folkets öron woro wända till lagboken.* *5 Mos. 31: 10, 11.

4. Och Esra den skriftlärde stod uppå en hög trästol, den de till predikan gjort hade; och när honom stodo Mattithia, Sema, Anaja, Uria, Hilkia och Maaseja på hans högra sida; och på hans wenstra Pedaja, Misael, Malchija, Hasum, Hasbadana, Sacharia och Mesullam.

5. Och Esra lät upp boken för hela folket, förty han stod högt öfwer allt folket; och då han upplät henne, stod allt folket.

6. Och Esra lofwade HERran den store Guden; och allt folket swarade: Amen, Amen, med uppräckta händer; och bugade sig, och tillbådo HERran med ansigtet ned på jorden.

7. Och Jesua, Bani, Serebia, Jamin, Akkub, Sabbethai, Hodija, Maaseja, Kelita, Asaria, Josabad, Hanan, Pelaja och Leviterna beställde, att folket gaf akt uppå lagen; och folket stod uppå sitt rum.* *Neh. 9: 3.

8. Och de läste uti Guds lagbok klarligen och förståndeligen, så att man förstod, då läset wardt.

Då lagen förelästes, blef den förklarad och uttydd, så att folket kunde förstå den. Grt.: Och de föreläste i boken, i Guds lag, tydeligen, och gåfwo meningen, och gjorde, att man förstod det wid föreläsandet.

9. Och Nehemia, hwilken är Thirsatha, och Esra, presten den skriftlärde, och Leviterna, som folket höllo till att akta på, sade till allt folket: Denna dagen är helig* Herranom eder Gud; derföre sörjer icke, och gråter icke; ty allt folket gret, då de hörde lagens ord. *3 Mos. 23: 24, [et]c.

10. Derföre sade han till dem: Går bort, och äter det feta, och dricker det söta, och sänder dem ock delar, som intet för sig tillredt hafwa; förty denna dagen är helig wårom HERra; derföre bekymrer eder icke; ty fröjd i HERranom är eder starkhet.

Genom fröjd i Herran styrkas både själens och kroppens krafter. Den, som fröjdas i Herran, kan med frimodighet och kraft uträtta allt godt werk, hwartill Herren genom sin försyns styrelse och genom sin Ande wisar wägen.

11. Och Leviterna stillade allt folket, och sade: Warer tyste, ty dagen är helig; bekymrens icke.

12. Och allt folket gick bort till att äta, dricka och del sända, och gjorde sig en stor glädje; förty de hade förstått orden, som man dem förkunnat hade.

Man sände delar: man delade med sig; det war en kärleksmåltid i den apostoliska tidens anda.

13. På andra dagen församlade sig Öfwerste fäderna ibland allt folket och presterna och Leviterna till Esra den skriftlärde, att han skulle underwisa dem i lagens ord.

14. Och de funno beskrifwet i lagen, att HERren genom Mose budit hade, att Israels barn skulle bo i löfhyddor på den högtiden i sjunde månaden.* *2 Mos. 23: 16. 3 Mos. 23: 3442. 4 Mos. 29: 12. 5 Mos. 16: 13.

15. Och de läto det warda kunnigt och utropadt i alla deras städer och i Jerusalem, och sade: Går ut uppå berget, och hemter oljoqwistar, balsamqwistar, myrtenqwistar, palmqwistar och qwistar af tjockqwistadt träd, att man må göra löfhyddor, såsom skrifwet står.

16. Och folket gick ut och hemtade, och gjorde sig löfhyddor hwar uppå sitt tak och i sina gårdar och i Guds hus gårdar, och uppå den breda gatan wid wattenporten och uppå den breda gatan wid Ephraims port.

17. Och hela menigheten af dem, som af fängelset igenkomne woro, gjorde löfhyddor, och bodde deruti; ty Israels barn hade ifrån Josua, Nuns sons, tid allt intill denna dag icke så gjort; och war en ganska stor glädje.

Löfhyddohögtiden hade wisserligen blifwit firad, så länge folket war i Judalandet, men den hade aldrig sedan Josua tid blifwit firad med ett så innerligt deltagande och en så djup och helig rörelse i folkets hjertan.

18. Och wardt hwar dag läset i Guds lagbok ifrån första dagen allt intill, den yttersta; och de höllo den högtiden i sju dagar; och på åttonde dagen församlingens dag, såsom det borde sig.

[ band I, 789 ]Ifrån denna tid blef det ett beständigt bruk att icke blott föreläsa, utan också förklara lagen wid löfhyddohögtiden. Det Hebreiska språket hade under den Babyloniska fångenskapen undergått så betydlig förändring, att folket icke mera tydligt förstod den ursprungliga lagboken på det gamla modersmålet, utan förklaring behöfdes.

9. Capitel.

Faste-, bot- och bönedag hålles.

På fjerde och tjugonde dagen i denna månaden kommo Israels barn tillsammans med fasta och säckar och mull uppå dem.

De hade strött jord på sitt hufwud, till tecken af bedröfwelse, ånger och syndasorg. I föregående cap. berättas den heliga fröjdefest, som firades, och då blefwo sådana tecken till ånger och sorg afstyrkta, men nu blef det djupa bättringsarbete, som Guds Anda hade börjat i folkets hjertan, tillbörligen understödt, och folket erhöll häruti den underwisning, som behöfdes.

2. Och afskilde Israels säd ifrån alla främmande barn, och gingo fram, och bekände sina synder och sina fäders missgerning;

De barn, som blifwit födda af blandade äktenskap, blefwo nu afsöndrade ifrån dem, som blifwit födda af rent Israelitiska äktenskap.

3. Och stodo upp i sina rum;* och man läste i HERrans deras Guds lagbok, fyra gånger om dagen; och de bekände och tillbådo HERran sin Gud fyra gånger om dagen.* *Neh. 8: 7.

Fyra gånger om dagen, grt.: fjerdedelen af dagen. Sedan de tre timmar hört lagen läsas, tillbragte de tre timmar i syndabekännelse och bön.

4. Och Leviterna stodo upp i höjden; nemligen Jesua, Bani, Kadmiel, Sebanja, Bunni, Serebia, Bani och Chenani, och ropade högt till HERran deras Gud.

5. Och Leviterna Jesua, Kadmiel, Bani, Hasabnia, Serebia, Hodija, Sebanja, Pethahja sade: Står upp, och hafwer HERran eder Gud ifrån ewighet till ewighet; och man lofwe din härlighets namn, hwilken upphöjd är med all wälsignelse och lof.

6. HERre, du är det allena; du hafwer gjort himmelen och alla himlars himlar med all deras här, jorden och allt det der uppå är, hafwet och allt det der inne är: du gör allt lefwande, och den himmelska hären tillbeder dig.* *Es. 37: 1620.

7. Du är HERren Gud, som Abram utwalde* och förde honom ut ifrån Ur i Chaldeen, och nämnde honom Abraham.† *1 Mos. 11: 31; cap. 12: 1; †cap. 17: 5.

8. Och du fann hans hjerta trofast för dig, och gjorde ett förbund med honom, tid att gifwa hans säd de Cananeers, Hetheers, Amoreers, Phereseers, Jebuseers och Girgaseers land:* och du hafwer hållit dina ord, ty du är rättfärdig. *1 Mos. 15: 18.

9. Och du hafwer sett till wåra fäders jemmer i Egypten,* och hört deras rop wid Röda hafwet; *2 Mos. 2: 25; cap. 3: 7.

10. Och gjort tecken och under* på Pharao och alla hans tjenare och på allt folket i hans land; ty du förnam, att de woro stolte emot dem; och hafwer gjort dig ett namn, såsom det i denna dag för ögon är. *2 Mos. 14: 15, 16.

11. Och hafwer åtskilt hafwet för dem, så att de gingo torre midt igenom hafwet; och kastat deras förföljare i djupet såsom stenar i mäktiga watten;* *2 Mos. 14: 21; cap. 15: 5.

12. Och fört dem om dagen uti en molnstod och om natten uti en eldstod till att lysa dem på wägen, den de drogo.* *2 Mos. 13: 21.

13. Och hafwer nederstigit uppå berget Sinai, och talat med dem af himmelen,* och gifwit dem rättwisa rätter och trofast lag, goda bud och seder;† *2 Mos. 19: 3, [et]c.; †cap. 20: 1.

14. Och kungjort dem din heliga sabbath; och budit dem bud, seder och lag genom din tjenare Mose;

15. Och gifwit dem bröd* af himmelen, då de hungrade, och låtit gå watten† utaf bergklippan, då dem törstade; och sagt dem, att de skulle gå in, och taga in landet, der du din hand öfwer upplyftat hade, att du skulle det gifwa dem. *2 Mos. 16: 4, 14, 15; †cap. 17: 6. 4 Mos. 20: 11.

16. Men wåra fäder wordo stolta, [ band I, 790 ]och halsstyfwa, så att de icke lydde dina bud;

17. Och wille icke höra dem, och tänkte icke uppå dina under, som du med dem gjort hade; utan wordo halsstyfwa, och uppkastade en höfwitsman,* att de skulle wända sig till sin träldom i sin olydnad; men du, (min) Gud, gaf dem till, och war dem nådelig,† barmhertig, tålig och af en stor barmhertighet, och öfwergaf dem icke. *4 Mos. 14: 4. †2 Mos. 34: 6. 4 Mos. 14: 8. Neh. 1: 5.

18. Och ändock de gjorde en gjuten kalf* och sade: Det är din gud, som dig utur Egypti land fört hafwer, och gjorde stor försmädelse; *2 Mos. 32: 4.

19. Likwäl öfwergaf du dem icke i öknen efter din stora barmhertighet; och molnstoden* wek icke ifrån dem om dagen att ledsaga dem på wägen; ej heller eldstoden om natten till att lysa dem på wägen, den de drogo. *2 Mos. 13: 22; cap. 40: 38.

20. Och du gaf din goda Anda,* till att underwisa dem; och ditt Man† wände du icke ifrån deras mun, och gaf dem watten, när dem törstade. *4 Mos. 11: 17. †Jos. 5: 12.

21. I fyratio år besörjde du dem i öknen, så att dem intet fattades;* deras kläder föråldrades icke,† och deras fötter swullnade icke; *5 Mos. 2: 7; †cap. 8: 4; cap. 29: 5.

22. Och gaf dem riken och folk, och fördelade dem här och der, så att de intogo Sihons* land, konungens i Hesbon, och Ogs land, konungens i Basan. *4 Mos. 21: 2124.

23. Ock förökade du deras barn såsom stjernorna* på himmelen, och lät komma dem i landet, det du deras fäder tillsagt hade, att de skulle draga derin och intaga det. *1 Mos. 22: 17.

24. Och barnen kommo derin, och togo landet in, och du undertryckte för dem landets inbyggare, de Cananeer, och gaf dem uti deras händer, och deras konungar och folken i landet, så att de gjorde med dem efter sin wilja.* *Jos. 10: 1, [et]c.

25. Och de wunno fasta städer och ett fett land, och intogo hus fulla med allahanda egodelar, uthuggna brunnar, wingårdar, oljogårdar, och träd, der man af äter, wäl många; och de åto, och wordo mätte och fete, och lefde i wällust af din stora godhet.

26. Men de wordo olydige, och wordo dig genstörtige, och kastade din lag till rygga bak om sig, och slogo ihjäl dina propheter, som dem betygade, att de skulle omwända sig till dig; och gjorde stor försmädelse.* *Dom. 2: 1, [et]c.

27. Derföre gaf du dem uti deras fienders hand, hwilka dem betwingade; och uti deras ångests tid ropade de till dig; och du hörde dem af himmelen,* och genom din stora barmhertighet gaf du dem frälsare, som dem hulpo utur deras fienders hand. *5 Mos. 32: 1. Es. 1: 2. Jer. 2: 12.

28. När de nu till rolighet kommo, wände de om igen till att göra det ondt war för dig; så öfwergaf du dem uti deras fienders hand, att de skulle råda öfwer dem: så omwände de sig då, och ropade till dig; och du hörde dem af himmelen, och halp dem efter din stora barmhertighet i flera resor.

29. Och du lät betyga dem, att de skulle omwända sig till din lag; men de woro stolte, och lydde icke dina bud, och syndade emot dina rätter; hwilka om en menniska gör, lefwer* hon derutinnan; och wände sina skuldror bort, och wordo halsstyfwe, och lydde icke.† *3 Mos. 18: 5. Hes. 20: 11. Rom. 10: 5. Gal. 3: 12. †Zach. 7: 11.

30. Och du fördröjde i många år med dem, och lät betyga dem genom din anda i dina propheter; men de skötte der intet om;* derföre hafwer du gifwit dem i folks hand i landet. *2 Kon. 17: 13, 14. 2 Chrön. 36: 15.

31. Dock af din stora barmhertighet hafwer du icke platt gjort ända på dem eller öfwergifwit dem; förty du är en nådelig och barmhertig Gud.

32. Nu, wår Gud, du store Gud, mäktige och förskräcklige, du, som håller förbund och barmhertighet,* akta icke ringa all den wedermöda, som på oss drabbat hafwer och på wåra konungar, [ band I, 791 ]förstar, prester, propheter, fäder och allt ditt folk ifrån konungarnas tid i Assur allt intill denna dag. *5 Mos. 32: 4.

33. Du är rättwis i allt, det du hafwer låtit komma öfwer oss; ty du hafwer gjort rätt;* men wi hafwa warit ogudaktige. *Dan. 9: 14.

34. Och wåra konungar, förstar, prester och fäder hafwa icke gjort efter din lag, och icke aktat på dina bud och wittnesbörd, som du hafwer låtit betyga dem.

35. Och de hafwa icke tjent dig i sitt rike och i dina stora egodelar, som du dem gifwit hafwer, och uti det wida och feta landet, som du dem insatt hafwer, och hafwa icke omwändt sig ifrån sitt onda wäsende.

36. Si, wi äro i denna dag trälar, och i det land, som du wåra fäder gaf till att äta dess frukt och goda, si, der äro wi trälar uti.

37. Och dess årswäxt förökar sig åt konungarne, som du öfwer oss satt hafwer för wåra synders skull; och de råda öfwer wåra kroppar och wår boskap efter sin wilja; och wi äro i stor nöd.

38. Och i allt detta göra wi nu ett fast förbund, och skrifwa, och låta wåra förstar, Leviter och prester besegla det.

I denna syndabekännelse och brinnande bön utgöto sig det församlade folkets hjertan inför barmhertighetens Gud, och det gamla förbundet blef med Honom, i förtröstan på Hans nådelöften, förnyadt. Herren hade fullbordat sitt löfte, förlossat dem utur fångenskapen och återfört dem från Babylon, men de, som återwändt, utgjorde ett fattigt och ringa folk, beroende af den stora persiska makten: och för att rätt kunna förstå meningen med Herrans stora löften och deröfwer fröjda sig, war det nödwändigt att de rigtade trons blick mot en bättre och ljusare framtid, wäntande på den Frälsaren, som i prophetiorna war utlofwad. Och i denna bön uttalar sig denna styrkande tro och detta saliga hopp. Här är således på en gång innerlig ånger, syndasorg, förödmjukelse inför Herran, hjertats förkrosselse och uppriktig syndabekännelse, samt tillika en förtröstansfull tillflykt till den trofaste och nådige Guden, som hade strängt tuktat dem för deras synder, men åter förbarmat sig efter sin stora mildhet. De bekänna, att de och deras fäder hade swårligen syndat och förtjent dessa straffdomar, men att Herren nu hade åter förbarmat sig, och derföre fly de till Honom, och bedja om nåd till sann bättring, och wänta i tron Hans löftens fullbordan. Det är så genom bättring och tro på Guds löften i enfödde Sonen den fallna menniskan warder hulpen och upprättad. Det är också blott på detta sätt ett swagt och sjunkande folk och samhälle kan blifwa hulpet och komma till kraft och wälstånd.

10. Capitel.

Förbundets underskrift.

Men de, som beseglade det, woro desse: Nehemia, Thirsatha,* Hachalia son, och Zedekia, *Neh. 8: 9.

2. Seraja, Asaria, Jeremia,

3. Pashur, Amaria, Malchija,

4. Hattus, Sebanja, Malluch,

5. Harim, Meremoth, ObadJa,

6. Daniel, Ginnethon, Baruch,

7. Mesullam, Abia, Mijamin,

8. Maasia, Bilgai och Semaja: de woro presterna.

9. Men Leviterna woro: Jesua, Asanja son, Binnui af Henadads barn, Kadmiel;

10. Och deras bröder: Sebanja, Hodija, Kelita, Pelaja, Hanan,

11. Micha, Rehob, Hasabia,

12. Saccur, Serebia, Sebanja,

13. Hobija, Bani och Beninu.

14. Hufwudena i folket woro: Paros, Pahath Moab, Elam, Sattu, Bani,

15. Bunni, Asgad, Bebai,

16. Adonia, Bigvai, Adin,

17. Ater, Hiskia, Assur,

18. Hodija, Hasum, Bezai

19. Hariph, Anathoth, Nebai,

20. Magpias, Mesullam, Hesir,

21. Mesesabeel, Zadok, Jaddua,

22. Pelatja, Hanan, Anaja,

23. Hosea, Hanania, Hasub,

24. Hallohes, Pilha, Sobek,

25. Rehum, Hasabna, Maaseja,

26. Ahija, Hanan, Anan,

27. Malluch, Harim och Baana.

28. Och det andra folket, presterna Leviterna, dörrwaktarena, sångarena, Nethinim och alla de, som hade söndrat sig ifrån folken i landen intill Guds [ band I, 792 ]lag med sina hustrur, söner och döttrar, alla de, som det kunde förstå:

29. Och deras mäktiga togo sig det till för sina bröder, och de kommo till att swärja och förpligta sig med ed till att wandra i Guds lag, som igenom Guds tjenare Mose gifwen är, att de hålla och göra wille efter alla HERrans wår Guds bud, rätter och seder:

30. Och att wi icke skulle gifwa folken i landet wåra döttrar; ej heller åt wåra söner taga deras döttrar.* *2 Mos. 34: 16. 5 Mos. 7: 3.

31. Desslikes, när folket i landet förer om sabbathsdagen* någon wara och allahanda spisning till att sälja, att wi icke wille taga det af dem om sabbathen och helgedagar; och att wi i sjunde året wille göra förlösning på allahanda tunga;† *2 Mos. 20: 10. 3 Mos. 23: 3. 5 Mos. 5: 12. Neh. 13: 19. †2 Mos. 23: 10. 3 Mos. 25: 4. 5 Mos. 15: 1, 2, 12.

De förbundo sig att hålla Herrans föreskrifter angående sabbathsåret etc.

32. Och lägga ett bud uppå oss, att wi årligen gifwa skulle en tridjung af en sikel silfwer, till tjensten i wår Guds hus:

Tridjung, en tredjedel af en sikel, skulle nu gifwas för den allmänna fattigdomens skull i stället för en half sikel, se 2 Mos. 30: 13.

33. Nemligen till skådobröd* till dagligt spisoffer, till dagligt bränneoffer, på sabbaths, nymånads och högtidsdagar, och till det helgade och till syndoffer, der Israel skulle med försonad warda, och till all werk i wår Guds hus.† *2 Mos. 25: 30. †4 Mos. 28: 3, 5, 6, 9, 11.

34. Och wi kastade lott emellan presterna, Leviterna och folket om wedoffer,* det man till wår Guds hus årligen framföra skulle efter wåra fäders hus, på bestämd tid, att bränna på HERrans wår Guds altare, såsom det i lagen skrifwet är. *3 Mos. 6: 12. Neh. 13: 31.

35. Och till att årligen frambära förstlingen af wårt land och förstlingen af all frukt af alla träd till HERrans hus;* *2 Mos. 23: 19. 5 Mos. 18: 4.

36. Och förstlingen af wåra söner och af wår boskap, såsom det i lagen skrifwet står;* och förstlingen af wårt fä och af wåra får, att wi allt detta skulle hafwa in uti wår Guds hus till presterna, som i wår Guds hus tjena; *2 Mos. 13: 2. 3 Mos. 27: 26.

37. Och att wi wille frambära förstlingen af wår deg* och wårt häfoffer† och frukt af allahanda träd, win och olja** till presterna i kistorna wid wår Guds hus; och wårt lands tionde till Leviterna, så att Leviterna skulle hafwa tionden i alla städer, der wårt åkerwerk är. *3 Mos. 23: 17. †4 Mos. 15: 19, 20. ** Cap. 18: 12.

38. Och presten, Aarons son, skall ock det hafwa af Leviternas tionde med Leviterna; så att Leviterna skola bära tionden af sin tionde upp till wår Guds hus i kistorna uti skatthuset.

39. Ty Israels barn och Levi barn skola bära häfoffret af säd, win och olja upp i kistorna; dersammastädes äro helgedomens kärl och presterna, som der tjena, och dörrwaktare och sångare; att wi wår Guds hus icke öfwergifwe.

11. Capitel.

Stadens och landets innewånare.

Och öfwerstarna för folket bodde i Jerusalem; men det andra folket kastade lott derom, att af tio skulle en del draga till Jerusalem den heliga staden till att bo der, och nio delar i städerna.

2. Och folket wälsignade alla de män, som friwillige woro till att bo i Jerusalem.

Emedan det war fördelaktigare att bo på landet än i Jerusalem, så war det en försakelse att bo i denna stad, derföre önskade man dem lycka och wälsignelse, Ps. 118: 25; ty de woro här i större fara för fienderna, men de kunde mera bidraga till folkets och stadens allmänna bästa och till gudstjenstens underhåll.

3. Dessa äro hufwudena i landskapet, de som i Jerusalem bodde; men i Juda städer bodde hwar och en på sina egor, som i deras städer woro; nemligen Israel, presterna, Leviterna, Nethinim och Salomos tjenares barn.

4. Och i Jerusalem bodde några af Juda barn och Benjamin; af Juda barn: Athaja, Ussia son, Sacharia sons, [ band I, 793 ]Amaria sons, Sephatja sons, Mahalaleels sons, af Parez barn;

5. Och Maaseja, Baruchs son, CholHose sons, Hasaja sons, Adaja sons, Jojaribs sons, Sacharia sons, Siloni sons.

6. Alla Parez barn, som i Jerusalem bodde, woro fyrahundrade åtta och sextio duglige män.

7. Desse äro Benjamins barn: Sallu, Mesullams son, Joebs sons, Pedaja sons, Kolaja sons, Maaseja sons, Ithiels sons, Jesaja sons.

8. Och efter honom Gabbai, Sallai, niohundrade åtta och tjugu.

9. Och Joel, Sichri son, war deras föreståndare; och Juda, Hasnua son, öfwer den andra delen i staden.

10. Af presterna bobbe: Jedaja, Jojaribs son, Jachin.

11. Seraja, Hilkia son, Mesullams sons, Zadoks sons, Merajoths sons, Ahitobs sons, war förste i Guds hus.

12. Och deras bröder, som i huset skaffa hade, woro åttahundrade twå och tjugu; och Adaja, Jerohams son, Pelalja sons, Amzi sons, Sacharia sons, Pashurs sons, Malchija sons,

13. Och hans bröder, öfwerstar ibland fäderna, woro twåhundrade twå och fyratio; och Amassai, Asareels son, Ahsai sons, Mesillemoths sons, Immers sons,

14. Och deras bröder, wäldige män, woro hundrade åtta och tjugu; och deras föreståndare war Sabbiel, Gedolims son.

15. Af Leviterna: Semaja, Hasubs son, Asrikams sons, Hasabia sons, Bunni sons;

16. Och Sabbethai och Josabad af Leviternas öfwerstar, uti de ärenden, som utantill woro wid Guds hus.

17. Och Mattania, Micha son, Sabdi sons, Assaphs sons, den hufwudet war till att begynna tacksägelse i bönen; och Basbukia den andre ibland sina bröber; och Abda, Sammua son, Galals sons, Jeduthuns sons.

18. Alla Leviterna i den heliga staden woro twåhundrade fyra och åttatio.

19. Och dörrwaktarena Akkub och Talmon och deras bröder, som wid dörrarna waktade, woro hundrade twå och sjuttio.

20. Men de andre Israel, prester och Leviter, woro uti alla Juda städer, hwar och en i sin arfwedel.

21. Och de Nethinim bodde i Ophel; och Ziha och Gispa hörde till de Nethinim.

22. Föreståndaren öfwer de Leviter i Jerusalem war Ussi, Bani son. Hasabia sons, Mattania sons, Micha sons; utaf Assaps barn woro sångare wid tjensten i Guds hus;

23. Förty konungens bud war öfwer dem, att sångarena skulle handla troligen; hwar och en på den dag, som honom borde.

24. Och Petahja, Mesesabeels son, af Serah barn, Juda sons, war i konungens stad i alla ärenden till folket.

25. Och Juda barn, som ute woro på bygden i sitt land, bodde somlige i KirjathArba och i dess döttrar och i Dibon och i dess döttrar och i Kabzeel och dess döttrar,

26. Och i Jesua, Molada, BetPhalet,

27. HazarSual, BerSeba och dess döttrar;

28. Och i Ziklag, och Mechona och dess döttrar;

29. Och i EnRimmon, Sarega, Jarmuth,

30. Sanoah, Adullam och dess döttrar; i Lachis och på dess mark; i Aseka och i dess döttrar. Och de lägrade sig allt ifrån BerSeba intill Hinnoms dal.

31. Men Benjamins barn af Geba bodde i Michmas, Aija, BethEl och dess döttrar;

32. Och i Anathoth. Nob, Anania,

33. Hazor, Rama, Gittaim,

34. Hadid, Zeboim, Neballat,

35. Lod, Ono, i timmerdalen.

36. Och somlige Leviterna, som del hade i Juda, bodde ibland BenJamin.

[ band I, 794 ]

12. Capitel.

Prestarnas namn. Murens wigning.

Desse äro* de prester och Leviter, som uppdrogo med Serubbabel, Sealthiels son, och Jesua: Seraja, Jeremia, Esra, *Esra 2.

2. Amaria, Malluch, Hattus,

3. Sechania, Rehum, Meremoth,

4. Iddo, Ginnethoi, Abia,

5. Mijamin, Maadia, Bilga,

6. Semaja, Jojarib, Jedaja,

7. Sallu, Amok, Hilkia och Jedaja: desse woro hufwudena ibland presterna, och deras bröder i Jesua tid.

8. Men Leviterna woro dessa: Jesua, Binnui, Kadmiel, Serebia, Juda och Mattania öfwer tackembetet, han och hans bröder.

9. Bakbukia och Unni, deras bröder, woro omkring dem i wakt.

10. Jesua födde Jojakim. Jojakim födde Eljasib. Eljasib födde Jojada.

11. Jojada födde Jonathan. Jonathan födde Jaddua.

Jaddua war öfwersteprest långt sednare, nemligen i Alexander den stores tid. Detta slägtregister har alltså blifwit fortsatt.

12. Och i Jojakims tid woro desse öfwerste fäder ibland presterna, nemligen: af Seraja war Meraja, af Jeremia war Honania;

13. Af Esra war Mesullam, af Amaria war Johanan;

14. Af Malluch war Jonathan, af Sebania war Joseph;

15. Af Harim war Adna, af Merajoth war Helkai;

16. Af Iddo war Sacharia, af Ginnethon war Mesullam;

17. Af Abia war Sichri, af Minjamin Moadia war Piltai;

18. Af Bilga war Sammua, af Semaja war Jonathan;

19. Af Jojarib war Mattenai, af Jedaja war Ussi;

20. Af Sallat war Kallai, af Amok war Eber;

21. Af Hilkia war Hasabia, af Jedaja war Nethaneel.

22. Och i Eljasibs tid, Jojada, Johanans och Jaddua wordo öfwerste fäderna ibland Leviterna och presterna beskrifne under Darios den Persens rike.

23. Men Levi barn, öfwerste fäderna, wordo beskrifwe i Chrönikan* allt intill Johanans tid, Eljasibs sons. *1 Chrön. 9, 10, [et]c.

24. Och desse woro öfwerstarna i Leviterna: Hasabia, Serebia och Jesua, Kadmiels son; och deras bröder jemte dem till att lofwa och tacka, såsom den gudsmannen David det budit hade,* den ena wakten wid den andra. *1 Chrön. 26.

25. Mattania, Bakbukia, Obadja, Mesullam, Talmon och Akkub woro dörrwaktare i wakten wid dörrarna i portarna.

26. Desse woro i Jojakims tid, Jesua sons, Jozadaks sons; och i Nehemia den landshöfdingens och prestens Esra den skriftlärdes tid.

27. Och uti murens wigning i Jerusalem sökte man Leviterna utur alla deras rum, att man skulle hafwa dem till Jerusalem till att hålla wigning med glädje, med tacksägelse, med sång, med cymbaler, psaltare och harpor.

28. Och sig församlade sångarenas barn och af den ängden omkring Jerusalem och af Netophati byar;

29. Och af Gilgals hus och af den mark i Geba och Asmaveth; förty sångarena hade byggt sig byar omkring Jerusalem.

30. Och presterna och Leviterna renade sig, och renade folket,* portarna och muren. *2 Mos. 19: 10.

31. Och jag lät Juda förstar stiga upp på muren, och beställde twå stora tackchorar, de gingo åstad, den ena på högra sidan ofwan uppå muren åt dyngporten;

32. Och efter dem gick Hosaja och hälften af Juda förstar;

33. Och Asaria, Esra, Mesullam,

34. Juda, Benjamin. Semaja och Jeremia;

35. Och några af prestbarnen med trumpeter, nemligen: Sacharia, [ band I, 795 ]Jonathans son, Semaja sons, Mattania sons, Michaja sons, Saccurs sons, Assaphs sons;

36. Och hans bröder, Semaja, Asareel, Milalai, Gilalai, Maai, Nethaneel och Juda, Hanani med den gudsmannen Davids strängaspel; men Esra den skriftlärde för dem.

37. Och wid brunnporten gent öfwer dem gingo de på trapporna åt Davids stad uppåt muren om Davids hus allt intill wattenporten östan till.

38. Den andra tackchoren gick twärs ifrån dem, och jag efter honom, och hälften af folket utåt muren uppåt ugntornet allt intill den breda muren;

39. Och uppåt Ephraims port och till gamla porten och till fiskporten och till Hananeels torn och till Mea torn allt intill fårporten; och blefwo ståndande i fängelseporten.

40. Och stodo alltså de twå tackchorer i Guds hus, och jag, och hälften af öfwerstarna med mig;

41. Och presterna, nemligen: Eljakim, Maaseja, Minjamin, Michaja, Eljoenai, Sacharia, Hanania med trumpeter;

42. Och Maaseja, Semaja, Eleasar, Ussi, Johanan, Malchija, Elam och Eser; och sångarena sjöngo högt; och Jisrahja war föreståndaren.

43. Och stora offer wordo offrade på densamma dagen, och de woro glade; ty Gud hade gjort dem en stor glädje, så att både qwinnor och barn fröjdade sig; och Jerusalems glädje hördes lång wäg.

44. På den tiden wordo män förskickade öfwer skattkistan, der häfoffer, förstling och tionde uti war, att de skulle samka tillhopa af åkrarna omkring städerna till att utdela efter lagen* för prester och Leviter; ty Juda hade en glädje af presterna och Leviterna, att de stodo. *5 Mos. 26: 12.

45. Och de höllo sin Guds wakt och reningens wakt; och sångarena och dörrwaktarena stodo efter Davids och hans sons Salomos bud.* *1 Chrön. 25.

46. Förty i Davids och Assaphs tid wordo stiktade öfwerste sångare och lofsånger och tacksägningar till Gud.

47. Men hela Israel gaf sångarena och dörrwaktarena delar uti Serubbabels och Nehemia tid, hwar dag sin del; och de gåfwo af det helgade åt Leviterna; och Leviterna gåfwo Aarons barn af det helgade.

Grt.: Och de helgade åt Leviterna, och Leviterna helgade åt Aarons barn, d. ä. folket gaf tionde åt Leviterna, och Leviterna gåfwo sedan deraf tionde åt presterna.

13. Capitel.

Lagen läses. Nehemia resa. Tobia håfwor. Levi del. Sabbathsbrott. Hedna hustrur.

Och på den tiden wardt Mosa bok läsen för folkets öron; och wardt funnet deruti skrifwet, att de Ammoniter och de Moabiter skulle aldrig komma uti Guds församling.* *5 Mos. 23: 3.

2. Derföre att de icke mötte Israels barn med bröd och watten utan legbe Bileam emot dem, att han skulle förbanna dem; ändock wår Gud wände den förbannelsen uti wälsignelse.* *4 Mos. 22: 5, [et]c.

3. Då de nu hörde denna lagen, afskilde de allt blandningsfolk ifrån Israel.

4. Och tillförene hade presten Eljasib lagt Tobia håfwor uti offerkammaren i wår Guds hus.

5. Förty han hade gjort honom en stor kammare, der de hade tillförene lagt spisoffer, rökelse, redskap och tionde af säd, win och olja, efter Leviternas, sångarenas och dörrwaktarenas bud; dertill presternas häfoffer.

6. Men i allt detta war jag icke i Jerusalem; ty uti andra och trettionde året Arthahsasta, konungens i Babel, kom jag till konungen, och efter några dagar förwärfde jag lof af konungen;

Efter några dagar, grt.: efter dagars ända, d. ä. wid slutet af året.

7. Och jag drog åter till Jerusalem; och jag förmärkte, att det icke godt war, som Eljasib med Tobia gjort hade, i det han gjorde honom en kammare i gården till Guds hus.

[ band I, 796 ]8. Och mig förtröt det swårligen; och jag kastade alla Tobia hustyg ut för kammaren;

9. Och bad, att de skulle rena kamrarna; och jag lät komma dit i samma staden Guds hus tyg, spisoffer och rökelse.

10. Och jag förnam, att Leviternas delar wordo dem icke gifne; för hwilken sak Leviterna och sångarena woro bortflydde, hwar till sin åker till att arbeta.

11. Då straffade jag öfwerstarna, och sade: Hwi öfwergifwa wi Guds hus? Men jag församlade dem, och satte dem i sitt rum.

12. Och hela Juda lät komma fram tionde af säd, win och olja i drätseln.

13. Och jag satte öfwer drätseln Selemia, presten, och Zadok, den skriftlärde, och af Leviterna Pedaja; och under deras hand Hanan, Saccurs son, Mattania sons; förty de woro hållne för trogne män, och dem wardt befaldt utskifta åt sina bröder.

14. Tänk* uppå mig, min Gud, derföre, och bortkasta icke min barmhertighet, som jag med min Guds hus och i Hans wakt gjorde. *Neh. 5: 19.

Denna bön, som Nehemia så ofta uppsände till sin Herre och Gud, innebär ingalunda någon egenrättfärdighet eller något byggande på egen förtjenst, utan han will härmed bedja om Herrans fortfarande nådiga åtanka i samma barmhertighet, som hittills; ty Nehemia erkände det såsom en Guds barmhertighet, att han hade fått både wilja och förmåga att göra något till Herrans ära. Förflutna wälgerningar, som wi fått emottaga af Herran, skola tjena till medel att styrka wår tro och förtröstan för det närwarande och för det tillkommande.

Under den tid, Nehemia åter war frånwarande och uppehöll sig i Persien, werkade propheten Malachi ibland Judarne.

15. På samma tiden såg jag i Juda trampas i pressarna om sabbathen, och införas kärfwar och åsnor lastade med win, drufwor, fikon och allahanda bördor till Jerusalem på sabbathsdagen; och jag betygade dem på den dagen, då de sålde spisningen.

Lyckligt det land, der öfwerheten är rätt angelägen om sabbathens helgande och om folkets wandel i Herrans lag! Då blomstrar lycka, wälgång och trefnad, då blifwer folket mäktigt, då herrskar den sanna friheten och både borgerlig och huslig lycka och sällhet.

16. Bodde desslikes Tyrer der inne, de förde fisk och allahanda waror, och sålde det på sabbatherna åt Juda barn och Jerusalem.

17. Då straffade jag de öfwersta i Juda, och sade till dem: Hwad är det för en ond ting, som I gören, och bryten sabbathsdagen?

18. Gjorde icke wåra fäder så, och wår Gud lät komma att denna olyckan öfwer oss och öfwer denna staden? Och I gören ännu wreden öfwer Israel större, brytande sabbathen.

19. Och då portarna i Jerusalem uppdragne woro för sabbathen, böd jag tillsluta portarna, och befaller, att man icke skulle upplåta dem intill efter sabbathen; och jag satte några af mina tjenare wid portarna, att ingen börda skulle föras derin om sabbathsdagen.

Grt.: Och det skedde, då det blef mörkt i Jerusalems portar före sabbathen d. ä. på fredagsafton.

20. Så blefwo de krämare och köpmän med allahanda waror om natten utanför porten af Jerusalem en gång och annan.

21. Då betygade jag dem, och sade till dem: Hwi blifwen I om natten utanför muren? Om I gören så mer, skall min hand komma uppå eder. Ifrån den tiden kommo de icke om sabbathen.

22. Och jag sade till Leviterna, som rene woro, att de skulle komma och wakta portarna till att helga sabbathsdagen. Min Gud, tänk ock på mig för detta här, och skona mig efter din stora barmhertighet.

23. Jag såg ock på den tiden, att Judarna togo sig hustrur af Asdod, Ammon och Moab;

24. Och deras barn talade half Asdodiska och kunde icke tala Judiska, utan efter hwarje folks mål.

25. Och jag straffade dem, och bannade dem, och slog några män, och hårdrog dem, och tog en ed af dem wid Gud: I skolen icke gifwa edra döttrar åt deras söner; icke heller taga deras döttrar till edra söner eller till eder sjelf.

26. Hafwer icke Salomo, Israels konung, syndat dermed? Och war dock [ band I, 797 ]ibland många hedningar ingen konung honom lik,* och han war sin Gud kär;† och Gud satte honom till konung öfwer hela Israel; likwäl kommo de utländska qwinnor honom till att synda.** *1 Kon. 3: 13. 2 Chrön. 1: 12. †2 Sam. 12: 24. **1 Kon. 11: 14.

27. Hafwen I det icke hört, medan I sådant stort ondt gören, och förtagen eder emot wår Gud med främmande qwinnors giftermål?

28. Och en af Jojada barn. Eljasibs sons, öfwersta prestens, hade befryndat sig med Saneballat den Horoniten; men jag dref honom ifrån mig.

29. Tänk uppå dem, min Gud, som besmitta presterskapet, och presterskapets förbund och Leviternas.

30. Alltså renade jag dem ifrån alla utländska; och beställde presternas och Leviternas wakt hwar och en till sitt embete;

31. Och till att offra wed* på bestämd tid och förstling. Tänk uppå mig, Gud, till det bästa. *Neh. 10: 34.

Nehemia slutar sin bok med samma innehållsrika bönesuck, som utgjorde hans hjertas tungomål och hans själs andedrägt. Allt, hwad han gjorde, det gjorde han i Herrans tjenst och samtalade med Herran om allt. Derföre war han sjelf lycklig och gjorde det folk lyckligt, öfwer hwilket han regerade. Då wi bedja en sådan bön som denna med uppriktigt hjerta, så öfwerlemna wi oss i den allwise, allsmäktige och kärleksrike Gudens hand, att Han måtte göra med oss och för oss, det Han wet bäst wara, och då kunna wi wara trygge, att allting går wäl. Nehemia war en owanligt from och rättfärdig man och hade om sitt folk och sitt land mycket stora förtjenster. Men han förtröstade icke på någon egen rättfärdighet och egen förtjenst, utan han beder: Skona mig efter din stora barmhertighet. Af honom kunna wi lära, hwad Jesu ord betyda: När I hafwen gjort allt det, som eder bjudet är, så säger: Wi äro onyttige tjenare; wi hafwa gjort, det wi woro pligtige att göra. Luc. 17: 10.

Ände på andra Esra eller Nehemia Bok.