Hoppa till innehållet

Bonde Väderskägg (1868)

Från Wikisource, det fria biblioteket.
←  Nalle på Dovrefjell
Norska Folksagor och Äfventyr
av Peter Christen Asbjørnsen & Jørgen Moe
Översättare: Herman Hörner

Bonde Väderskägg
Lillepys  →


[ 291 ]

57.

Bonde Väderskägg.


Det var en gång en man och en hustru, som hade en enda son, och han hette Hans. Käringen tyckte, han borde ut och tjena, och sade till mannen, att han skulle resa med honom. ”Du skall göra honom så skicklig, att han blir mästare öfver alla mästare!” sade hon, och så lade hon mat och en tobaksrulle i en påse åt dem.

Ja, de voro hos många mästare, men alla sade, att de kunde göra gossen så skicklig, som de sjelfva voro, men bättre kunde de icke få honom. Då mannen kom hem till gumman med detta besked, sade hon: ”ja, det qvittar mig alldeles detsamma, hvar du gör af honom, men det säger jag, att jag vill ha honom till en mästare öfver alla mästare!” Så lade hon mat och en tobaksrulle i säcken igen, och mannen och sonen, de måste pallra sig af.

[ 292 ]Då de gått ett stycke, kommo de på en is; der mötte de en som kom körande en häst. ”Hvar skall ni ta vägen?” sade han. ”Jag skulle liksom ut för att få son min i läran hos en, som är riktigt kunnig; för gumman min är kommen af bättre folk, så att hon gerna vill ha honom till mästare öfver alla mästare,” sade mannen.

”Det passar icke illa,” sade han som körde; ”för det är jag karl till, och en sådan lärpojke söker jag efter. Stå bak på du!” sade han till gossen. Så bar det af upp genom luften med dem.

”Nej, nej, bi’ lite!” skrek fadren; ”jag skulle väl veta hvad du heter och hvar du bor?” sade han. ”Åh, jag är hemma både i norr, söder, öster och vester, och Bonde Väderskägg heter jag!” sade mästarn. ”Om ett år kan du komma tillbaka igen, så skall jag säga dig, om han duger till något,” svarade han. Så bar det af med dem, och borta voro de.

Då mannen kom hem, sporde gumman hvad det blifvit af sonen. ”Åh, Gud vet, hvad det blef af honom,” sade mannen; ”det bar till väders med dem,” och så berättade han huru allt gått till. Men då hustrun fick höra att mannen icke fått riktigt reda på, huru snart han skulle ha lärt ut eller hvart han tagit vägen, så skickade hon honom ut igen och gaf honom en matsäck och en tobaksrulle. Då han gått ett stycke, kom han till en storskog; efter att der ha vandrat hela dagen, blef han i mörkningen varse ett starkt sken och ställde sina steg ditåt. Omsider kom han till en liten stuga under ett berg, utanför den stod en käring och tog upp vatten ur brunnen med sin näsa, så lång var den. ”God qväll, mor,” sade mannen. ”God qväll igen,” sade käringen. ”Det har ingen kaUat mig mor på hundra år,” sade hon. ”Kan jag få låna hus här i natt?” sade mannen. ”Nej,” svarade käringen. Men så tog mannen upp tobaksrullen, torkade den [ 293 ]litet och bjöd henne snus. Då blef hon så glad, att hon började dansa och gaf mannen lof att få ligga qvar öfver natten. Rätt som det var, frågade han efter Bonde Väderskägg. Hon visste icke något om honom, sade hon; men hon rådde öfver alla fyrfota djur, kanske någon af dem kunde veta något om honom. Då blåste hon dem tillsammans med en pipa, hon hade, och förhörde dem; men det var ingen som visste något om honom. ”Ja, vi äro tre systrar,” sade käringen, ”kanske en af de andra två vet hvar han är. Du skall få låna skjuts af mig, så kommer du dit till qvällen; men tre hundra mil är det till den som bor närmast.”

Mannen reste och kom fram till qvällen. Då han var framme, stod den käringen också och tog upp vatten ur brunnen med näsan sin. ”God qväll, mor,” sade mannen. ”God qväll igen,” sade gumman. ”Nu på en hundra år har ingen kallat mig för mor,” sade hon. — ”Kan jag få låna hus här i natt?” sade mannen. ”Nej,” förklarade gumman. Men så tog mannen upp tobaksrullen, torkade den litet och bjöd henne snus ofvanpå handen. Då blef hon till den grad glad, att hon började dansa, och så skulle mannen få lof att bli qvar öfver natten. Men rätt som det var frågade han efter Bonde Väderskägg. Nej, hon visste icke något om honom; — men hon rådde öfver alla fiskar, sade hon, och kanske någon af dem kunde ge besked. I detsamma blåste hon dem tillsammans, i en pipa hon hade, och förhörde dem; men det var ingen, som visste något om Bonde Väderskägg. ”Ja, jag har en syster till,” sade gumman, ”kanske hon kan veta något om honom. Hon bor sex hundra mil härifrån, men du skall få skjuts af mig, så kommer du dit till qvällen.”

Mannen reste och hann fram till qvällen; gumman stod då och rörde om elden, och det gjorde hon med näsan sin, så lång var den. ”God qväll, mor!” sade mannen. [ 294 ]”God qväll igen!” sade hon. ”Nu har då ingen kallat mig mor på hundra år,” sade hon. ”Kan jag få låna hus här i natt?” frågade mannen. — ”Nej,” sade gumman. Men så tog mannen fram tobaksrullen och började att torka samt gaf henne hela handen full med snus. Då blef hon så glad att hon började dansa, och mannen fick låna hus. Plötsligt frågade han efter Bonde Väderskägg. Hon visste icke något om honom, sade hon, men hon rådde öfver alla foglarne och dem blåste hon tillsammans med pipan sin. Då hon hade förhört dem allesammans, saknade hon örnen, men strax derefter kom han, och då hon sporde honom, sade han sig komma från Bonde Väderskägg. Gumman befallde att han skulle följa mannen dit. Men örnen ville först ha något att äta och så ville han hvila öfver till en annan dag, för han var så trött efter den långa färden, att han knapt kunde höja sig från marken. Då han blifvit både väl mätt och uthvilad, ryckte käringen en fjäder ut ur stjerten på örnen och satte dit mannen i stället, och så flög han af med honom; men de hunne icke fram till Bonde Väderskägg förrän vid midnatt. Då de kommo fram, sade örnen: ”det ligger någonting utanför dörren, men det skall du icke bry dig om. De, som äro innanför, sofva så tungt allesammans, att de icke ha lätt för att vakna; men du skall gå bort till bordslådan och taga fram tre brödstycken; hör du en som snarkar, skall du rycka tre fjädrar ur hufvudet på honom, han vaknar icke för det.” Mannen gjorde så; då han fått brödstyckena, nappade han först en fjäder. — ”Uff!” skrek Bonde Väderskägg. Så nappade han en till, då skrek han ”uff!” igen; men då han ryckte ur den tredje, skrek Bonde Väderskägg, så mannen trodde, att både väggar och tak skulle ramla, men han sof lika godt. Örnen talade om, huru han skulle bära sig åt sedan, och det gjorde han: han gick till fähusdörren och snafvade på en sten, som han tog upp; [ 295 ]under den lågo tre spånor, dem han också tog upp. Sedan bultade han på fähusdörren, som genast öppnade sig. Han släppte ned de tre brödbitarne, som en hare kom och åt upp. Sedan han tagit den, bad örnen honom rycka tre fjädrar ut ur stjerten och sätta haren, stenen, spånorna och sig sjelf dit i stället, så skulle han frakta dem hem.

Då örnen flugit ett långt stycke, slog han ned på en sten. ”Ser du något nu?” — ”Ja, nu äro kråkorna tätt efter oss,” sade mannen. ”Släpp nu ned de tre fjädrarne du nappade af honom,” sade örnen. Ja, mannen gjorde så, och med detsamma han släppte dem, förvandlades de till en korpflock, som jagade kråkorna hem igen. Så flög örnen långt bort med mannen; slutligen satte han sig på en sten för att hvila. ”Ser du något?” sade han. ”Viss på det är jag icke,” sade mannen. ”Men jag tycker mig se något komma långt borta.”

”Vi få väl resa ett stycke till då,” sade örnen. ”Ser du något nu?” sade han om en stund. ”Ja, nu är han tätt efter oss,” sade mannen.

”Du får släppa ned spånorna, som du tog under gråstenen vid fähusdörrn,” sade örnen. Ja, mannen gjorde så, och med detsamma han hade släppt dem, växte de upp till en stor tjock skog, så att Bonde Väderskägg måste resa hem efter yxor för att hugga sig igenom. Så flög örnen långt bort igen; men då den blef trött, satte den sig i en fara. ”Ser du något?” sade han. ”Ja, säker på det är jag icke,” sade mannen, ”men jag tycker att det skymtar något långt borta.”

”Vi få väl resa ett stycke till då,” sade örnen, och så satte de af. ”Ser du något nu?” sade han om en stund. ”Ja, nu är han tätt efter oss,” sade mannen. ”Du får släppa ned stenen, du tog vid fähusdörren der,” sade örnen. Mannen gjorde så, och den växte upp till ett stort, högt berg, som Bonde Väderskägg först måste bryta sig [ 296 ]igenom. Men då kan kommit midt in i berget, bröt han af sitt ena ben, och så måste han hem för att laga det.

Men medan det stod på, flög örnen hem till mannen, både med honom sjelf och haren, och då de kommit hem, gick mannen ut på kyrkogården och hade vigd jord på haren, så att han blef omskapad till hans son Hans igen.

Då det led till marknad, förvandlade sig gossen till en black häst och bad fadren resa till marknaden med honom. ”När det kommer en, som yill köpa mig, skall du säga, du vill ha hundra daler för mig; men du får icke glömma att taga af grimman, eljest behåller Bonde Väderskägg mig, för det är han som kommer och vill köpa mig,” sade sonen. På det sättet gick det ock: det kom en hästmånglare, som hade stor lust till att handla hästen af honom, och mannen fick hundra daler för den; men då köpet var uppgjordt och fadren till Hans hade fått pengarne, ville Bonde Väderskägg behålla grimman. '”Nej, det står alldeles icke i ackordet det,” sade mannen, ”och grimman får du icke, för det är flera hästar, jag skall ha hem till byn. Så gingo de hvar sin väg. Men de voro icke så långt komna, förrän Hans skapade om sig till sig sjelf, och då mannen kom hem satt han vid ugnen. Den andra dagen gjorde han sig till en brun häst och sade till fadren, att han skulle fara till marknaden med honom. ”När det då kommer en, som vill köpa mig, skall du säga du vill ha två hundra daler, för det ger han, och du får traktering till på köpet; men hvad du dricker och hvad du gör, så glöm icke att taga grimman af mig, eljest ser du mig aldrig mer,” sade Hans. Ja, så gick det, han fick två hundra daler för hästen och traktering; då de skiljdes ifrån hvarandra, var det med möda han kom ihåg att taga af grimman. Men de voro icke komna långt på vägen, förrän gossen skapade om sig, och då mannen kom hem, satt Hans vid ugnen.

[ 297 ]Tredje dagen gick det sammalunda. Gossen skapade om sig till en stor svart häst och sade till fadern, att det skulle komma en, som bjöd tre hundradaler och ville ge honom ett rus på köpet; men hvad han än gjorde eller huru mycket han drack, finge han icke glömma att taga af grimman, för annars kom han icke mer i detta lifvet ifrån Bonde Väderskägg. ”Nej, det skulle han nog icke glömma,” sade mannen. Då han kom till marknaden, fick han de tre hundra dalerna, men Bonde Väderskägg plägade honom så grundligt, att han glömde taga af grimman, och så reste Bonde Väderskägg af med hästen. Då han kommit ett stycke på vägen, skulle han in och ha mer bränvin, han satte nu en glödande spiktunna under nosen och ett hafretråg under svansen på hästen sin, hängde grimskaftet kring en stolpe och gick sedan in på gästgifvargården. Hästen stod der, stampade, sparkade, fnyste och vädrade. Om en stund kom en flicka, som tyckte det var synd om honom. ”Åh, du stackare, hvad har du för en husbonde, som far så illa med dig då?” sade hon och sköt grimskaftet af stolpen, för att han skulle vända sig om och smaka på hafren.

”Det är jag det!” skrek Bonde Väderskägg, som kom i flygande fart ut genom dörren. Men hästen, som skubbat af sig grimman, kastade sig i gåsdammen och förvandlade sig i detsamma till en liten fisk. Bonde Väderskägg efter och gjorde sig till en stor gädda. Så gjorde Hans sig till en dufva, Bonde Väderskägg åter till en hök, som flög och slog efter dufvan. Emellertid stod en prinsessa vid ett vindsfönster i kungsgården och såg på detta nappatag. ”Visste du så mycket som jag vet, så kom du in genom vindsfönstret till mig, du,” sade prinsessan till dufvan.

Dufvan kom flygande in genom vindsfönstret, skapade sig om till Hans igen och talade om sitt missöde.

[ 298 ]”Förvandla dig till en guldring och sätt dig på mitt finger,” sade prinsessan.

”Nej, det går icke an,” sade Hans; ”för då gör Bonde Väderskägg kungen sjuk, och så är det ingen, som kan göra honom frisk igen, förrän Bonde Väderskägg kommer och botar honom, och i betalning fordrar han guldringen.”

”Jag skall säga den är efter min moder, och att jag alldeles icke vill mista den,” sade prinsessan.

Ja, dermed gjorde Hans sig till en guldring och satte sig på prinsessans finger, så att Bonde Väderskägg icke kunde få fatt på honom. Men ack, det gick som gossen hade sagt: kungen blef sjuk, och det var ingen doktor, som kunde bota honom, förrän Bonde Väderskägg kom, men derför ville han ha ringen på prinsessans finger. Då sände konungen bud till prinsessan efter ringen. Men hon ville icke mista den, sade hon, för hon hade den efter sin moder. Då kungen hörde det, blef han vred och sade, att han skulle ha ringen, hvem hon än hade den efter.

”Ja, det hjelper ändå icke det, att du blir vred,” sade prinsessan; ”jag får den icke af mig; vill du ha ringen, får du taga fingret också.”

”Jag skall hjelpa till, så går nog ringen af,” sade Bonde Väderskägg.

”Nej tack, jag skall nog försöka sjelf,” sade prinsessan, och gick bort till spiseln och hade aska på. I detsamma föll ringen af och försvann i askan. Bonde Väderskägg gjorde sig till en tupp, som krafsade och sparkade efter ringen i spiseln, så att askan hven om öronen på dem. Men Hans gjorde sig till en räf, bet hufvudet af tuppen, och så var det ute med Bonde Väderskägg.