Bref om Theatern/Andra brefvet

Från Wikisource, det fria biblioteket.
←  Första brefvet
Bref om Theatern
av Okänd

Andra brefvet
Tredje brefvet  →


[ 9 ]

ANDRA BREFVET.

Efter de allmänna anmärkningar jag giort i mitt förra bref, återkommer jag nu till svenska scenens öden.

Sånggudinnorna hade hos oss sitt lyckliga tidehvarf under Gustaf den tredjes regering. Författare, skådespelare, tonsättare, sångare, artister af alla slag framkommo och uppmuntrades. Det var för att bilda en dramatisk litteratur, som Dramatiska theatern inrättades, ty Gustaf älskade det fosterländska, han ville göra scenen så svensk som möjligt, derföre uppsöktes de inhemska talangerna öfverallt der de kunde upptäckas. Den sedermera såkallade komiska theatern (Herr Stenborgs enskildta tillhörighet) hade redan länge existerat, ehuru under särskilta namn. Men afsigten, att få det antal af original-stycken, som behöfdes för theaterns repertoir lyckades icke, och den dramatiska, som hade detta till sitt ändamål, måste snart omvexla, först med imitationer och sedan med öfversättnin[ 10 ]gar. Emellertid uppförde komiska theatern många inhemska stycken, isynnerhet operetter och vådeviller, och den fruktsamme Enwaldsson riktade scenen med ett icke ringa antal, hvaribland flere sedermera upptogos på den dramatiska theatern. Några af denna tidens produkter hafva också fortfarit att vinna bifall, så länge de utmärktaste rollerna gåfvos af den oöfverträfflige komiske skådespelare, som alltför tidigt nedstigit från den bana, der han egt så många triumfer.

De stycken, som till Dramatiska theatern inlemnades, blefvo granskade af en kommitte, bestående af de spelande, som tillika voro delägare; om författaren icke fann sig nöjd med deras omdöme, kunde han vädja till Kongliga Direktionen, och derifrån till Svenska Akademien. Man har exempel på sådane vad, men utslaget har icke i tredje instansen varit mer gynnande än i första eller andra.

Genom bristande hushållning råkade komiska theatern, eller snarare dess ägare, på obestånd, och privilegier, dekorationer etc. såldes till dramatiska theatern, som införlifvade alla dess tillhörigheter med sina egna. Den sednare förlorade härigenom en medtäflare; men hvad sjelfva konsten vann [ 11 ]lemna vi derhän. Stockholm hade nu icke mer än en skådeplats, hvarpå talpjeser gåfvos.

Gustaf Adolf fann för godt att indraga Operan; han ville till och med låta nedriftva sjelfva huset, och osäkert är huru dermed gått, om hans styrelse fått räcka något längre; han beviljade likväl ett årligt anslag till ett operettspektakel, som organiserades af dåvarande Direktören vid spektaklerna. Flere af sujetterna från den indragna Operan blefvo härvid engagerade, och de spelade på dramatiska theatern. Detta fortfor till efter regeringsförändringen, då operahuset, som en tid tjenat till sjukhus och kasern, återfick sin första bestämmelse, och Operan återställdes, så vidt som var möjligt med inskränkta tillgångar. Snart blefvo äfven båda theatrarne förenade, så att de fingo en gemensam ekonomi; men aflöningarne fortforo på samma sätt som förut, det vill säga att behållningen af alla inkomster fördeltes i ett visst antal lotter. Lönerna berodde således på den inkomst spektaklerna lemnade. Kapellet jemte Baletten och Chören hade likväl bestämda löner, som utgingo ur den allmänna omkostnadsfonden. Operor, och i allmänhet pjeser med stort [ 12 ]spektakel uppfördes på Operatheatern, små Operetter och talpjeser på den dramatiska. Inträdesprisen voro olika; ty som representationen af en opera kostade mer än en komedi, ansåg man åskådaren böra betala mer. När slutligen Dramatiska theatern af en eldsvåda förstördes, förflyttades alla representationerna, till Operatheatern; men de olika inträdesprisen bibehöllos ännu i flere år.

Dramatiska litteraturen vann icke på theatrarnes förening, om den också i början icke kunde sägas hafva förlorat. Antagandet af en pjes blef nu förste Direktörens ensak, och man höll sig mest till det gamla. Emedlertid iakttogs en sträng anständighet — i allt hvad som gafs, och öfversättningar fulla med språkfel och omeningar blefvo icke gillade. Det var en olycka för theatern, att dess två första Chefer efter denna sammansmältning qvarstannade icke nog länge för att inhämta den kännedom, om theatern och dess ändamål, som endast en närmare bekantskap dermed kan gifva. (Den ene [1] var till det mesta utrikes under hela tiden). Kunskaper och skicklighet saknade de lika litet som god vilja.

[ 13 ] Det var under det Grefve Lagerbjelke innehade första Direktörsplatsen, som den olyckliga branden inträffade, och detta missöde, som under mången annan Chef skulle åstadkommit theaterns upplösning, blef, genom hans verksamhet, af så ringa inflytande på spektaklernas vanliga gång, att publiken icke ens märkte någon förändring, men således icke heller gaf tillbörlig rättvisa åt det snille, som återställde den brutna ordningen, så fullkomligt den kunde återställas. Med ovanlig kännedom af theatern gaf Grefve L. den tillika en hittills okänd glans, genom uppförandet af Operor, som endast af honom kunde sättas på scenen, Friherre Åkerhjelm hade skänkt publiken en njutning genom uppförandet af den nyare musikens mästerstycken: Friskytten och Vestalen. Grefve L. uppsatte Presiosa på ett sätt, som den aldrig på någon annan theater varit gifven, hvarföre den också här haft en framgång, som den på intet annat ställe ägt — Allmänna tonen var nu för det musikaliska, och den rådande smaken följdes så, att rygtbara tonsättares arbeten uppfördes till en verklig mängd, icke blott i förhållande till den äldre tiden, utan äfven i förhållande till theaterns tillgångar.

[ 14 ] Man har påstått, att den sanna dramatiken icke hyllades med samma omsorg, som det lysande, under hela denna tid, och att farcen mer än tillbörligt gynnades. Utan att ingå i någon granskning af denna tvistepunkt, torde man böra anmärka att på tyska theatern, hvars produkter man gerna ville framställa såsom mönster för oss, hade man redan länge fortfarit att gifva dessa ohyggliga dramer, hvarmed man sedan tillräckligen undfägnat publiken. Hvar och en menniska med sansning borde inse, att det bifall, som dessa stycken skördade, icke skulle räcka länge, och detta har inträffat. Men troligen hade theaterns chefer, denna tiden, det begrepp om vigten af Konungens förtroende, då han lemnat theaterns styrelse i deras händer, att de icke borde söka utplåna den afsky för ohyggligheter, som ännu hos allmänheten var rådande; de kunde icke vara okunnige om den verkan som den sceniska framställningen af brott, och äfven blotta uppmaningen till brott, haft på andra ställen, och de ville icke för vinsten af några få recetter medverka till allmänna tänkesättets och sedlighetens försämring. Emedlertid gåfvos theaterstycken bå[ 15 ]de af Shakespeare och Schiller, så väl under Friherre Åkerhjelms som under Grefve Lagerbjelkes styrelse, så att ingen med skäl kan påstå att franska smaken var ensam rådande; att den var öfvervägande nekas icke, men den är så i sjelfva Tyskland, och man fordrade väl icke att Svenska theatern skulle vara mer tysk än tyskarne sjelfva. Härmed vill man icke påstå att valet af pjeser alltid varit det bästa; att uppsättningen alltid varit den fullkomligaste; men de äro nära att anses derföre, då de jemföras med de sednare årens.

  1. Det var Grefve Gustaf Löfvenhjelm som förenade theatrarne.