Carl Gustaf af Leopolds samlade skrifter/Öfver begäret till ett odödligt namn

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Carl Gustaf af Leopolds samlade skrifter. Andra Upplagan, öfversedd och tillökt. Andra Bandet
av Carl Gustaf af Leopold

Öfver Begäret till ett Odödligt Namn
Häfdernas Röst  →


[ ix ]
LYRISKA STYCKEN.
[ x ] [ 1 ]

ÖFVER BEGÄRET TILL ETT

ODÖDLIGT NAMN.

Ode.

Förgäfves under störtadt lopp
Af sekler som på sekler följa,
Den tunga jordens fasta kropp
Blir sjelf ett rof för tidens bölja;
Förgäfves glömskans djupa famn
Begraft dess fordna väldens namn,
Med deras konster, värf och seder:
Vi födas bland ruinerne,
Vi sexti seklers härjning se,
Och ropa dock: vi trotsa eder!

Och bäst från Ryktets höjda char,
Kring jorden våra storverk skalla,
En fläkt ur österns grottor far,
Vi dricka smittans luft, — och falla!
En mask till grusets glömska dömd,
För dina fjät, i gräset gömd,
Din flykt med dödens lia hinner —

[ 2 ]

En spillra slår: du är ej mer;
Den sol som tänds, ditt högmod ser,
Den som går ner, din aska finner.

Likväl, insekt, likväl ännu,
Du skryter att beherrska tiden;
Med plantans fibrer, trotsar du
Den kraft som grusar pyramiden!
En slaf af tingens tvungna skick,
Du skapar ej ett ögonblick
Din verkningskrets och dina öden;
I brist af allt, för allt ett rof,
Du har, mot allt, af skydd behof,
Och yfs att segra öfver döden!

Förtruten visar du din rätt,
Att denna fordrans högmod nära,
I glansen af Gustafvers ätt
Och titlarna af Newtons ära.
Hvart helst din blick kring jorden sträcks,
Af företag din stolthet väcks,
Som mensko-snillets styrka tyda:
Der forskas rymd och element,
Der läggs en verld till den du känt,
Och ljus och smak dem begge pryda.

Gack då, beundransvärda djur,
Beherrska jorden, böljan kufva;

[ 3 ]

Mät stjernans väg, ställ tidens ur,
Sök guldets spår i Chilis grufva;
Höj städer ur den sänkta dyn,
Byt om naturen, res i skyn,
På hafvet bygg, på klippan skörda,
Fördubbla minnesmärkets höjd,
Lägg berg på berg, — sen, gack förnöjd,
Och multna under deras börda!

Ja, frukten fins, vi njuta den
Af fordna seklers långa möda;
Välgerningarna lefva än,
Men de som skänkt dem, äro döda:
Och under det en lättsint hop,
I verldens tomma undrans-rop,
Ett pris för deras vakor finner,
Så hvila deras glömda ben,
Mer känslolösa, än den sten,
På hvilken hennes rökverk brinner.

Om eder samtids röst far vill,
(J som dess dom för intet akten!)
Hvad ger den tid J vädjen till,
Mer värde, än den J förakten?
Och dessa lagrar döden ger,
I grafvens natt, hvad gör det Er,
Med hvilka ljud de helst förenas?
För hvilket prisadt namn de gro,

[ 4 ]

För Rosenstein, för Cicero?
För Oxenstjerna, för Mecenas?

Jag vill att jordens kända trakt,
Att tretti sekler vörda Eder,
Som stöd af deras väldens makt,
Som daningsmän af ljus och seder:
Hvad? om en dag en mognad verld,
Af sanningen och plågan lärd,
En ny Jean Jacques mot Er bemannar?
Hvad? om hon räknar sitt förderf,
Från dessa ljus, från dessa värf
J skryten af, och han förbannar?

Europa Er sin dyrkan svär,
Men sen, då J den tryggast njuten,
Den jord, som edra tempel bär,
Af böljan och volkanen bruten!
Hvad var hon för sextusen år?
Om hon till kaos återgår,
Att nya haf och stränder föda:
Hvem bärjar då de brutna vrak
Af edra storverk, eder smak,
Och edra tretti seklers möda?

Poeters, hjeltars gyllne dröm,
Olympens himmel, Minnets dager,
Ett evigt frejdadt mods beröm,
Och Snillets evigt gröna lager!

[ 5 ]

J stolta namn! och hvilka fler
Vår svaghet dessa skuggor ger,
Af dem vår lott är tröstad vorden:
O! ha'n J skänkt åt Minnets famn,
En större glans af dygders namn,
Än dårars tal, och brott åt jorden?

Fördragom till en segers pris,
Att hjelten vild och blodig rusar;
Hans drift är ädel, fast ej vis,
Hans arm ger skräck, hans mod förtjusar.
Förlåtom den som styrka fått
Till stora dygder, stora brott,
Att han ur hopens mörker traktar:
Det är en son af grusets natt,
Med Minnets drömverk sysselsatt,
Som philosophens blick föraktar.

Gån, spriden skräck kring Nevas barm,
Gån, flytten konsterna till Norden;
Med Snillets bloss, med Segerns arm,
Upplysen, eller sköflen jorden;
Förevigen med vapnens dån
Ett Ingo, eller Marathon,
Befästen, hvälfven throners öden;
Europas frihet vacklar än,
Förtrampen eller skydden den,
Sen krönen Er, och trotsen döden.

[ 6 ]

Men när en svag, en vanlig själ,
För dessa skuggor, dessa dikter,
Förlorar lifvets sanna väl,
Föraktar lifvets kända pligter;
När dåren, under smickrad flärd,
Att prisas af en ofödd verld,
Ett namn med prål åt Minnet egnar,
Som, blott af maktlöst högmod spordt,
Blef kanske brottsligt, aldrig stort,
Då blygs jag på mitt slägtes vägnar.

Må känslan för ett namns beröm
Förtjensten dertill evigt nära!
Beröfvom jorden ej en dröm,
Som gjort dess odling, gjort dess ära.
Men ve den dag Förnuftets hand,
Fullkomligt fri ur fördoms band,
Från verldens ögon doket rifver;
Och blottar, vid sin facklas bloss,
Det intet, som belönar oss,
Och den förvillelse oss drifver!

Tänd, Konstens unga son, ditt bröst,
Med hopp att seklers undran göra!
Befaren, Konungar, en röst,
Hvars dom ej hinner edert öra!
Och du, förföljda, glömda Dygd,
Se, lyckligt stolt, i minnets skygd,

[ 7 ]

Din ära ryckt ur grafvens töcken!
En Gud, vårt svaga slägtes vän,
Satt, till dess tröst, Förblindelsen
Vid ingången af lifvets öcken.

Hon egnade den första stod
Åt Snillets vård om jordens länder,
Och satt, till pris för krigarns blod,
Den första krans i Dödens händer;
Hon lifvar sångarns djerfva slag,
Med sprittningen af det behag
Odödlighetens känsla väcker;
Och forskarn ser, vid lampan böjd,
Ur hennes fjerrglas, arm och nöjd,
Det ljus han genom sekler sträcker.

Bryt denna Trollmakts gyllne staf,
Och inga Snillen längre brinna;
Rom darrar för barbarens glaf,
Athen och Konsterna försvinna;
Det land Europas bäfvan var,
Skall sjelf ej mer, till sitt försvar,
I farans stund en hjelte föda;
Och ingen Kung, som födseln krönt,
Skall byta bort, med otack lönt,
Sitt lugn, mot sina pligters möda.