Carl Gustaf af Leopolds samlade skrifter/Häfdernas röst
| ← Öfver Begäret till ett Odödligt Namn |
|
Det Blinda Nitet → |
HÄFDERNAS RÖST.
Det blef då endast Tidens lott,
Att göra rätt åt hjeltars ära!
Och marmorns, kalla marmorns blott,
Att lagrar utan afund bära!
Det fria offer sanning ger,
Då endast får på grafvar brinna!
Och tacksamhetens dag ej mer,
Af all förtjenst, än askan finna!
Säll trefallt den, hvars lugna bröst
Den låga hyddans skugga gömmer:
Han hör ej Smickrets fala röst,
Ej Hatets röst som allt fördömmer!
Mot härars hot och Splitets harm
Han ej om rikens öden kämpar,
Och skyddar ej, med tröttad arm,
Ett folk som honom förolämpar!
Hvad utsigt tröstar edra dar,
J verldens offer, och dess heder?
Af hennes tack? — Dess hopp bedrar!
Af Ryktets lof? — Man smädar Eder!
Af edra storverks evighet? —
De störta under Splitets händer!
Af namnets? Hvem af Eder vet
Hur långt det öfver grafven länder?
Men verld! i hvilka bojors blygd
Af våld och natt, du låge slagen,
Om aldrig jorden födt en dygd,
På sällhetens begrepp bedragen?
Om alla hjertan sökte den
I skuggans trygghet, som dem gömde;
Och ödet ej, till stora män,
Med hemligt våld, en del fördömde?
Den thron, der Despotismen satt,
Om rättvist den är splittrad vorden;
Om mordets jern och Vantrons natt
Ej mer med offer hölja jorden,
Om Folkens rätt, ur stoft och blod,
För verldens ögon hämnad trädde:
Hvem tackar hon? De hjeltars mod,
Som, när de lefde, hon försmådde.
Ja Sverge, ja mitt fosterland,
Du syntes Vasas dygder skona;
Du satt en spira i hans hand,
Och bytte lagern i en krona:
Men lemnade du lika ren,
Och lika fritt från tidig smärta,
Hans ära i sitt första sken,
Och i sitt första lugn hans hjerta?
Ännu är verlden den hon var,
Hon bäfvar hellre än förtryter;
Hon hellre okets tyngd fördrar,
Än styrkan af den arm det bryter;
Hon såras mer af hjeltens dygd,
Än af tyrannens brott och ränker;
Och hatar mer än bojans blygd,
Den ära hennes räddning skänker.
Gån, män af dygder, män af mod,
Som folken edra snillen länen,
Gån, offren krafter, lugn och blod,
Att köpa hat af dem J tjenen:
Hvad blir er framgångs högsta rön?
Att lysa och att förödmjuka!
Och eder samtids skänkta lön?
Dess lagrar och dess afundsjuka!
J hören dessa skarors röst?
J dessa blomsterbanor skåden?
Flyn, — det är rop från hämdens bröst!
Flyn, — det är ormar som J tråden!
Höj klubban, Jofurs unge Son,
Men gläds ej lätt att hydran dödas:
Minuten efter slagens dån,
Dess hundra hufvun återfödas.
Olycklige! hvad plågoband
Förbytt naturen vid ditt möte?
För dig har blodet ej ett band,
För dig har vänskap ej ett sköte;
Din fristad är af ögon full,
Som i din barm förrädligt skåda;
Och bergen bära fram sitt gull,
Att köpa dem som dig förråda.
Men, då på tusen låga sätt
Förtjenstens väg är gillrad vorden,
Hvad har man vågat för dess rätt,
Som fäster än dess fot på jorden?
Hvad båtar dessa suckars gärd,
En verklös vördnad henne lemnar?
Och löftet om en efterverld,
Som namnet, icke hjertat hämnar?
Hvar fins en arm, som dristigt går
Att höjas för dess ära väpnad?
En manlig röst, i hennes spår,
Som dånar, Smädelsen till häpnad?
En domstol, som hvart brottsligt namn,
Åt dessa hämdens taflor gifver,
Der Minnets hand, i marmorns famn,
För än ej födda slägter skrifver?
Jag vet, det är ej smädarns röst,
Som kan en hjeltes mod förfära:
Hans rätta domstol, är hans bröst,
Ett skyddadt fosterland, hans ära;
Men just i detta stora värf,
Hvad: om han såg sig öfvergifvas?
Hvad: om ett söndradt folks förderf
Så långt, omsider, kunde drifvas?
Ja Cesar, ditt berömda namn
Med köld sig kunde trotsadt höra:
Åt tadlet, ur triumphens famn,
Du sänkte leende ditt öra:
Dess röst var djerf, men var ej låg,
Och när på nytt du gick att strida,
Du än Barbaren blöda såg,
Och Romarn stupa vid din sida.
Du kan ur stoftet, der du stått,
Med högmod, Rom, ditt hufvud resa;
Man läser dina kämpars brott,
Ej deras feghet, deras nesa.
Ja, du har sett en son, sin far
Med frihetsdolken genombåra;
Ja, fasan höljde dina dar,
Men rodnaden var gömd åt våra!
Slit, Svea, slit ur dina hår
De kransar Segern deri lemnat:
Vänd ögat från de hjeltars spår,
Som dig på utländskt högmod hämnat:
Glöm Cimbriska tyranners fall,
Glöm lagerns skörd på Tyska fälten,
Glöm Warschaus hedars segerskall,
Och Selands strand, och Leck, och Bälten!
Nej rys, nej rys, med ädel harm,
Att fräckt beles, af dem du tuktat.
Höj än, ur nordens klyftors barm,
Den fordna glaf Europa fruktat.
Än, kämpar, bären J ej band
Af vildar, dem J strida lärden;
Och ännu dröjer Minnets hand
Att teckna Er för Efterverlden.
Hon kommer, — hon, som skall sitt ljus,
I mörkrets djupa gömmor bära;
Som drar ur fallna murars grus,
Förrädarns brott, och hjeltens ära;
Hon — Gustaf! — hon, hvars djerfva drag
Sin högsta dager skola gjuta,
Just der, hvar Vördnaden, i dag,
Befaller Sanningen att sluta.