Carl Gustaf af Leopolds samlade skrifter/Om sjelfmord
Om Sjelfmord.[1]
Religionen fördömmer sjelfmord. Hvad gör då filosofien? Hon beklagar dem, svarar ni. — Nej, hon gör mer ännu. Hon bestraffar dem i allmänhet, likasom religionen, så snart hon ej återhålles, antingen af fruktan att möjligtvis begå en orättvisa, eller af den svagare fruktan att beskyllas för en viss andäktig klenmodighet.
Tänkesättet i detta ämne har, som i allt annat, varit ombytligt. Grekerne ogillade och straffade sjelfmord. I Rom ansågs det såsom ett prof af hjeltemodig sinnes-styrka. Kristendomen, som nyss sades, förbjuder det fullkomligen. Skulle det ej vara en orsak, hvarföre en stor del filosofer visat sig så benägne att försvara det?
Man har velat anse denna förtviflade utväg ur lifvets eländen för verkan af en feg räddhåga. Men man har väl sällan sagt något orimligare. Den som med berådt mod möter döden och evigheten, öfvervinner tvifvelsutan i detta ögonblick allt hvad menniskor vanligen mest frukta.
Visserligen fordras en icke liten styrka i sinnet, att bära olyckan, när hon öfverstiger en viss grad af tyngd; men behöfves derföre ej lika visst ett mer än vanligt mod, att frivilligt taga detta sista, så allmänt fruktade, så betänkeliga steg? Man låter med smärta utrycka flera tänder, då man plågas af tandvärk; man låter afsåga en arm, ett ben, då nöden tvingar dertill. Utan tvifvel söker man derigenom rädda sig från ett större ondt. Men bevisar det derföre en feg räddhåga? och fordras ej till att underkasta sig denna våldsamma hjelp, ett mod, en ståndaktighet; hvaröfver åskådaren ofta måste förundra sig?
Men ett sjelfmord må vara ett bevis på sinnets svaghet eller styrka, skulle det väl tillhöra samhälls-lagarne att beifra och straffa det? Stora tänkare hafva nekat dertill. — Ty först, säga de: äro ej hvarje medborgares pligter mot samhället grundade på de rättigheter han der åtnjuter, så länge han begär att der få vistas? och kan man tvinga honom att fortsätta dessa pligter, äfven utöfver den tiden han vill njuta de deremot svarande rättigheter, eller sedan han afsagt sig dem? En flyttning till ett främmande land, är den ej densamma för samhället, som en flyttning i grafven? Hvad straffa då lagarne i ett sjelfmord? Icke den utvertes följden, hvaröfver dem tillkommer att dömma, utan det invertes moraliska brottet, som hvarken kan af dem urskiljas, eller synes höra under deras pröfning.
För det andra: är det väl något att befara för samhället af exemplen? och skulle väl sjelfmordet någonsin kunna blifva en sed, ett rådande tänkesätt, en hederspligt, såsom duellen länge varit? En oändelig olikhet åtskiljer dessa begge. Med ett ord sagdt: så gerna må man straffas för att utkasta sitt gods i sjönöd, på det att det ej må blifva en allmän vana bland seglare, att vräka laddningen i sjön. Har väl någon i dödligheten, då han sett en annan hänga, fått lust att hänga sig? Är ej kärleken för lifvet naturens kraftigaste drift hos alla varelser? Och om naturens mäktiga hand ej kan hålla sjelfspillingen tillbaka, är det troligt, att lagarnes skola göra det? Lagarne, hvilkas hämd icke träffar annat än hans liflösa stoft?
Men föreställningen af den nesa, som väntar hans minne? — Skall denna föreställning mycket verka hos en olycklig, som i detta grufliga ögonblick sätter sig öfver det kraftigaste af alla skäl, fasan för döden? Skall den mycket verka hos en man af någon historisk upplysning, som vet huru tänkesätten i allt äro föränderliga, och att man icke släpade Catos döda kropp på en bödelskärra, till ett rysligt skådespel för den åtföljande menigheten?
Sjelfspillingen känner ej den straffande nedfart man emot honom utöfvar, men hans maka, hans barn, hans oskyldige anhöriga, om han äger sådana, känna det och vanhedras deraf. Denna olyckliga följd, svarar ni, träffar på lika sätt äfven deras anhöriga, som lefvande undergå offentliga kropps-straff. Det är sant. Men dessa straff grunda sig då på bevista brott emot samhället. Deras rättvisa ligger i deras nödvändighet.
Det är vid många tillfällen en stor åtskillnad mellan rättvisan af ett moraliskt ogillande, och rättvisan af borgerliga straff. Man har ofta förblandat dessa begge olika saker.
- ↑ Denna uppsats hade författaren, troligen af glömska, utelemnat ur förteckningen af femte delens innehåll, hvarföre den här införes efter den äldre upplagan, tredje delen, pag. 453—456.