Carl Gustaf af Leopolds samlade skrifter/Sinnesgåfvor
Försök att bestämma betydelsen af några ord, som i vårt språk uttrycka Sinnesgåfvor.
Det finnes vissa ord i alla språk af så närskyld bemärkelse, att man i bruket ofta förblandar dem. När dessa ord beteckna vissa egenskaper, som det i åtskilliga fall är godt och nyttigt att åtskilja, uppkomma deraf någon gång förvillelser, som väl i allmänhet kunna vara föga skadliga, men som tänkaren eller författaren alltid gör bättre att undvika. Af sådan natur äro i vårt, likasom i de flesta andra språk, nästan alla de ord, som uttrycka själens hvarjehanda tankeförmögenheter. Jag skall försöka att här åtskilja och bestämma deras bemärkelser.
Sundt förnuft. 1:o En till vanliga ämnen nödig grad af begrepp och urskillning. 2:o Förståndets realitet, i motsats af ordgräl och tomma klyftigheter. 3:o De populära förnuftsgrunderna, i motsats af de lärda och metafysiska.
Begrepp. Förmögenheten att inse sakers art och sammanhang, de må höra till tanke- eller bildningsgåfvan. Den som fattar ett filosofiskt resonement, följer en matematisk demonstration, inser en mekanisk sammansättning, träffas af en sann jemförelse o. s. v., har ett godt begrepp.
Urskillning. Gåfvan att fatta med snarhet det, som upplyser sakers eller tillfällens olika beskaffenhet. Den som talar abstrakt förnuft i ett Hofsällskap, har ej urskillning. Den som jollrar, visar den.
Omdöme. Gåfvan att sluta af jemförda begrepp, vare sig i tankeämnen eller lefnadsvärf. Då det betraktas, icke såsom en enda akt, utan såsom en beständig egenskap, betyder det öfvad urskillning. En man af omdöme är den, som vant sig att med urskillning betrakta hvar sak till dess natur och förhållande. Den som med sin förtjenst jemför sina fordringar, och rättar dem derefter, visar omdöme. Den som svarar dumt och ovettigt på en anständig kritik, har ej omdöme; för tre orsaker. Först, för det han skrifver dumt; för det andra, för det han skrifver ovettigt; och för det tredje, för det han skrifver både dumt och ovettigt; af hvilka tvenne saker, dumhet och ovett, uppkommer likasom i kemiska blandningar ett tredje, som är en ofantlig löjlighet.
Förstånd. Skörd af omdöme. Samladt förråd af dess pröfningar, särdeles i ämnen, som höra till samhällslefnaden. Man säger icke: en man af förstånd i metafysiken, i astronomien, i geometrien. Man säger helt enkelt: en man af förstånd, och menar dermed en man af omdöme, som känner menniskan, sammanlefnaden, och de ämnen, som upplysa deras natur eller fördelar. Förstånd i konsterna (om annars detta uttryck kan verkligen brukas) betyder på samma grund omdömets erfarenhet af det, som gör ett arbetes väsendtliga värde.
Vishet. Högt förstånd om menniskans allmänna eller enskilta värde och väl.
Klokhet. Fint förstånd om det rådliga och fördelaktiga i allmänhet.
Slughet. Gömdt förstånd på utvägar.
Vett. Förståndet, lämpadt till sammanlefnaden och umgängets fordringar. Omdömets erfarenhet af hvad som tillhör anständighet, personligt värde, uppförandets klokhet, tänkesättens ädlare daning. Dess föremål är således det tillbörliga och det passande; dess grund, en urskillning, som förfinar sig ofta till en blott känsla; dess verkan på andra, bifall och en känsla af ädelt värde. Man kunde säga, att vett är förståndets smak, likasom smaken verkligen är snillets vett.
Inbillning. Gåfvan att i själen återkalla det sinnliga i naturen, former, färgor, ljud eller känslor, enkelt eller i förening, och att dermed omkläda sina egna tankeskapelser.
Uppfinning. Gåfvan att af inbillningens förråd göra nya sammansättningar, mer eller mindre ovanliga, dock rimliga; allt ifrån ett nytt uttryck, ända till ett nytt slag af sinnets nöjen, om det kunde gifvas.
Qvickhet. I sitt allmännaste begrepp: urskillningens, eller vettets, eller inbillningsgåfvans, eller uppfinningens hastighet. Om det vore möjligt, att med en fin gräns alltid åtskilja dess verkningar i förening med hvar särskilt af dessa egenskaper, så skulle jag säga, att qvickheten i urskiljning gör en i sitt ämne skarpsinnig och klyftig man; qvickheten i vett, en fin, artig och anmärkningsrik; qvickheten i bildningsgåfva, när den är ensam, ofta blott en putsmakare eller så kalladt lustigt hufvud; när den åter är förenad med en hög grad af vett och smak, en intagande umgängesman eller författare; med ett ord, en homme d'esprit i sin rätta bemärkelse. — Frågas: är det ej ett och samma, att vara qvick och att gifva löje? Oftast; icke alltid. Gåfvan att gifva löje är i sig sjelf en särskilt egenskap, beror af en egen vändning i tankan, och kan förenas med mer och mindre qvickhet, någon gång med ingen. Den är egentligen intet annat, än ett slags konstgrepp eller fallenhet hos somliga sinnesarter, att oförmodadt upptäcka en saks lägre förhållande, i motsats af det värdigare som blifvit, eller någon vill göra gällande. Af denna orsak skrattar man åt Don Quixotten, Charlatanen och all afhöljd dårlighet. Det hastiga, oväntade, öfverraskande i denna förmågas yttringar, särdeles när det oftare återkommer, får namn af qvickhet. Anmärkom härvid, att det nyssnämda lägre förhållandet ofta är det sanna; hvadan skämtets nytta att utrota dårskaper, lidna, kanske vördade, genom vanan att se dem i en högre, men falsk dager. Man ser ännu vidare häraf grunden till Shaftesburys mening, att sanningens profsten är att tåla löjet, samt gåfvan att gifva löje en af menniskosnillets förträffligheter. När denna gåfva är förent med en nödig blygsamhet och en vettig glädtighet, gör den hvad man kallar en god skämtare. När den har till sin driffjäder en blott kittslighet, blir deraf ett merendels osmakligt gäckeri. När den förenas, icke allenast med ett stort vett och en stor talang, utan äfven med de häftigare rörelserna af hämd eller förtrytelse, skapas deraf satirer, sådana som Juvenals.
Snille. I dess allmännaste förstånd, sinnesgåfvornas ovanliga väckelse och fruktbarhet. Denna fruktbarhet, likasom jordens, förutsätter en hög grad af värma och liflighet. Allt hvad man skulle kunna tillägga till denna beskrifning, synes blott höra till de särskilta slagen af snille, hvilka äro mångfaldiga. Homerus, Newton, Shakspeare, Euclides, Corneille, Linné, Raphael, Locke, Gluck, Schiller, Goethe, hafva tvifvelsutan alla varit snillen, och af första ordningen; emellertid, hvilken olikhet! Hvari förenas de då? I rikheten på idéer, hvardera i sitt yrke, och i den värma derföre, den hängifvenhet dertill, som yttrar sig i en häftig verksamhet. När Sulzer nekar ett stort förstånd namn af snille, har han rätt i ett visst afseende. Han har rätt, synes mig, om han menar med förstånd, hvad egentligast bör dermed förstås, omdömets stilla erfarenhet af det visa och nyttiga i menniskolefnaden. Denna passiva sinnesförfattning förutsätter ej det lif, den stora verksamhet, som utgör snillets natur och kännetecken. Men tillägg denna: gör förståndet arbetande och dristigt verksamt att upplysa menniskor om deras värde och fördelar; låt det föda, i dessa ämnen, begrepp af begrepp in i en vidsträckt rymd af nyttiga utsigter; och sedan, om ni kan, neka det namn af snille. Mig förekommer då, som hvarje art af sinnets egenskaper, förstånd, urskillning, vett, bildningsgåfva, uppfinning (ja sjelfva qvickheten, efter den alltid, då den finnes, är förent med någondera), förtjenar detta namn, så snart den går till någon sällsynt höjd, verkande antingen i ämnen af stor vidd, eller i en stor mångfaldighet af ämnen. Men gemenligen verka hos hvart snille flera egenskaper i förening, hvarföre de särskilta slagen deraf bättre nämnas efter de ämnen hvari de yttra sig. Så uppkommer metafysiskt, matematiskt, poetiskt, musikaliskt snille, flera att förtiga. De som i sina tankeskapelser egentligen halva skönheten till föremål, kallar man konstsnillen; ty fastän skönheten, egentligen att tala, icke existerar utan för ögat, så öfverföres den likväl på ett idealt sätt till alla de ämnen, som röra de öfriga sinnena, när de samma lagar af sammansättning, de samma proportioner eller harmoniska förhållanden dervid iakttagas, och den samma känsla af behag och vällust derigenom uppväckes, som vid den synbara skönhetens åskådande. Kanhända är skönheten i allmänhet, fast ej alltid den sinnliga, grunden och villkoret för allt snille. Kanhända är en stor ordning af abstrakta sanningar, sedda i deras vidd och inhördes beroende, sedda i deras tillämpning och verkan på menniskoslägtet, icke en mindre skönhet, än en stor harmoni af toner, af färgor eller bilder. Kanhända äga Lockes eller Kants lärobyggnader öfver menniskoförståndet, Linnés system om naturen, Newtons vidsträckt sammanbundna begrepp om himlarnas rörelser, icke mindre denna skönhetens förtjenst af enhet i mångfaldighet och af harmonisk fullkomlighet, än hvilket helst af de mästerverk, hvaraf konstsnillet skryter. Vill ni göra prof på snillen? Märk om tänkaren öppnar för ert begrepp flera nya, ljusa, vigtiga utsigter, om han åtminstone ger er en klar, stark och liflig åsyn af det ämne han behandlar. Känn om talaren eller skalden underhåller hos er ädla, höga, lifligt rörande föreställningar. Hör ni en musik, ser ni en målning, läser ni ett poem, hvars exekution har ett försvarligt behag, utan att derföre sätta er utur den kallare sinnesförfattning, hvarmed ni gick dertill (då nemligen ni är gjord att kunna sättas derur), så kalla författarens egenskap fallenhet, gåfva, skicklighet, talang, som ni behagar, men nämn den ej snille. Man ser att snillet har tvenne föremål, sanning eller skönhet, särskilt eller sammanlagne. Derifrån de särskilta slag deraf, som äro det genom tanke- eller bildningsgåfvans öfvervigt. Men det är alltid samma storhet i en af dessa egenskaper; samma lefvande, häftiga verksamhet, beständig eller för ögonblicket, som utgör dess kännetecken, och hvilken, då dess föremål varit skönheten för bildningsgåfvan eller behaget för känslorna, fått af de gamle namn af Ingifvelse.
Talang. I hög mening förstår man dermed snillets konstfullkomlighet i något af de så kallade vackra yrken. Sådan var Popes och Virgilii skaldekonst. I allmänhet begriper man dermed vissa smärre och inskränktare arter af snille, till exempel i vitterheten, behag, lätthet, lefvande uttryck, välljudande nummer och andra stilens egenskaper. Egentligen och i riktig metafysisk bemärkelse är talang blott en konstfärdighet, naturlig eller förvärfvad. Man finner, om man aktar dertill, att hvart yrke fordrar ett slags egen fallenhet, hvar mekanisk konst i sin utöfning en viss händighet, som den antingen ej dertill födde, eller ej dertill lärde, med all möda, ja äfven med all kännedom, förgäfves härmar. Så förhåller det sig ännu mer i alla de yrken, som hafva skönheten till föremål. De hafva, betraktade såsom konstyrken, äfvensom de förra, vissa mekaniska förhållanden, former, proportioner, öfvergångar, afvexlingar, som visserligen den teoretiska urskillningen kan lära att skarpsinnigt uträkna och afmäta; men som den ej ensam gör nog, för att lyckligt verkställa. Dertill fordras ännu derutöfver en viss naturens daning, en viss fin och lefvande känsla, ett visst harmoniskt sinne, med ett ord sagdt, ett visst snille för sjelfva konsten, som hastigt inser och omfattar alla dess hemligheter och finaste förhållanden. Talangen är således visserligen snille, och ofta stort snille, som hos Boileau; men likväl med en viss bestämd åtskillnad af föremål. Snillet i sin rätta bemärkelse och när det skall egentligen förtjena detta namn, måste vara vändt ifrån sig sjelf, på ämnen utom sig. Det heter talang när det böjes tillbaka på sig sjelf, på sitt sätt att verka efter ändamål af skönhet, och när det således har sjelfva konstens lagar till föremål. Corneilles styrka var snillet; hans svaga sida talangen. Likaså Crebillons. Virgilius, Pope, Racine, Voltaire äro mönster af talangens och snillets samfälta fullkomlighet. En metafysikus kan hafva stort snille, utan den ringaste talang. Hos en stor poet måste de förenas. I ett sådant arbete kan man aldrig med noggrannhet åtskilja dem, aldrig utmärka hvar den ena rätteligen slutar och den andra börjar, ehuru man kan (såsom nyss ofvanföre skett) i deras allmänna begrepp bestämma åtskillnaden. Skall någon gräns dem emellan i verkliga snillearbeten utmärkas, är det der, hvarest effekten blir så stor och märklig, att man glömmer konstens fullkomlighet, intagen endast af ämnet och föremålet. Då nämner man det, som förorsakar en sådan hänförelse, icke efter skickligheten af dess sammansättning, talang, utan efter styrkan af dess verkning, geni. På denna grund säger man också hellre geni för tragedien, geni för det höga, än talang för något af dessa slag, och tvertom, hellre talang för det naiva, det angenäma, än geni derföre. Icke derföre, att i konsterna det förskräckande ju fordrar, sin talang och det angenäma sitt geni, men derfore, att man i de mindre och kallare slag lättare märker till blotta skickligheten, hvarifrån man bortvändes och hänföres af alla starkare sinnesrörelser.