Carl Gustaf af Leopolds samlade skrifter/Carl XIII

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
←  Om Sjelfmord
Carl Gustaf af Leopolds samlade skrifter. Sjette Bandet
av Carl Gustaf af Leopold

Sång öfver Aftäckningen af Konung Carl XIII:s Bildstod
Till Fru Grefvinnan Rålamb  →


[ 351 ]

POETISKA STYCKEN.

SÅNG
öfver
Aftäckningen af Konung Carl XIII:s Bildstod,

uppläst i Svenska Akademien, Högtidsdagen
den 20 December 1825.

Redan Dagens gyllne sken,
Jorden sina färgor lånar;
Skandiens fanor fladdra re'n,
Vapnen blänka, malmen dånar;
Bland Cycladers gröna slägt,
Af dess böljor mellanskurna,
Mälarn, i sin silfverdrägt,
Dröjer, hvilad på sin urna:
Undransfull, vid förebud
Som han lärt att redan tyda,
Hvilken Hjelte eller Gud
Skall på nytt hans stränder pryda.

Och hastigt, som ur den fördelade skyn,
En Gudagestalt blickar fram öfver jorden,
Så framstår i bronsen, för Svearnas syn,
Den siste bland CARLAR som herrskat i Norden.
Ej mera med åldrens förtynade drag;
Men sådan han flög till de ljungande strider,

[ 352 ]

Och öfver sitt Folk, under stormiga tider,
Höll skölden mot farornas krossande slag.

Ja, det är Han, den Kung, som Norden än begråter,
Han, de förenta Rikens Far,
Som ej i blodigt arf från kufvande Despoter,
Men genom dygders rätt, FöreningsSpiran bar.
Var evigt nämd, O dag! bland Sverges Högtidsdar,
Som gjort vår stolthet nyss och gör vår glädje åter.
Skön gick du opp för CARL och strålande af hopp,
När åt en HjelteSon du gaf Hans Namn att bära;
Skön, rik af glans ännu, du på Hans mull går opp,
En Härold af Hans Minnes ära.

Verldstyranner! som Er storhet byggt
På den bäfvan J hos Folken väckten;
Som med stormens våld och stormens flygt
Öfversväfvat Jordens fordna slägten;
Edra blodspår på dess yta tryckt,
Edra bojor till dess gränsor sträckten;
Under hvilkas jernbesmidda fot
Menskorätten låg i kedjor slagen;
Inför hvilas envåldsrytning Lagen
Nedsönk stum och skyddslös deremot;
Och för hvilkas hundra bilors hot
Sanningen försvann från Jordens klot,
Och hvar ädel tanke flydde dagen:

[ 353 ]

O! från grymma andars mörka strand,
Om bland dem som släpat Edra band,
Eder anblick åter skulle bådas,
Med hvad skräck, med hvilka rop till skyn,
Skulle man ej fly så fruktad syn,
Eller med hvad hat den skulle skådas!
Sen tvertom de ädla anletsdrag,
Som en Folkets Fader fordom burit:
Hur vid blotta likhetens behag
Hjertat slår med höga glädjeslag;
Hur den kärlek vi åt Honom svurit
Lefver qvar, sen dödens lia skurit,
Lefver qvar, förökt med hvarje dag;
Sen de offer vi Hans Minne bära,
Hjertats offer FaderSkuggan kära;
Hören dessa tacksamhetens ljud,
Som Hans Namn till molnens grannskap föra;
Må de rättvist Er förtviflan göra,
Och i natten, hos Tenarens Gud,
Skalla, fåfängt flydda, i Ert öra!

Omväxlande Röster.

Mins hur, från böljans fält, Han kom i styrkans dar,
Med lagern kring de mörka håren.

 *   *   *

[ 354 ]

Och hur, af bördan stolt, hon än i sena åren
Hans krönta silfverhjessa bar.

 *   *   *

Två gånger i sin grund vi kände Staten skaka;
Fall! röts ur molnets famn; en blink — och Sverge föll.
Två gånger ur sitt lugn CARL blänkte fram, och höll
Förstörings-Engelns arm tillbaka.

 *   *   *

Hvad bjuder Folkets rätt en hög och Kunglig själ?
Så blott Hans fria hjerta sporde;
Och tankens brutna band blef, under Hans befäl,
Det första ädla bruk Han af sitt välde gjorde.

 *   *   *

Beundrom hos en enda Man
Två Kungars värf och deras ära;
Ty tvenne gånger styrde Han,
Och tvenne Kronor fick Han bära.

 *   *   *

Icke Spirans glans i väldig hand
Fängslade Hans höga hjeltesinne:
Denna själ bar aldrig andra band,
Än af kärlek till sitt Fosterland,
Och begär till evigt älskadt Minne.

[ 355 ]
Alla tillhopa.

Dygden ger det; och hon gaf.
Nattens makter, Död och Graf!
Fåfängt från vår blick J skilden
Räddarn som vi hägnats af!
Minnet lefver; här står Bilden;
Sekler skola, liksom vi,
Skrida, rörda, den förbi.




Och Du, som våra stränder prydde
Med denna ädla Vård af Sonlig tacksamhet!
Dig tackar en Nation, som lika lifligt vet,
Hvad hon är skyldig Dig, och Dem hon fordom lydde.
Ur Ärans fosterfamn, vid Seger-Gudens hand,
Du kom, en Bragdens Son, till hennes gamla land,
Att här en Kunglig Fader finna;
Men, hvilken Son i Dig Han också gick att vinna!
Med hvilken äras glans Du omgaf denna Far!
Hur varm, hur Sonlig vård Du egnade hans dar!
Och när, af dödens makt besviken,
Du såg blott grafvens rof af Honom återstå,
Till Minnesvård åt Honom då
Du sammanlade tvenne Riken,
Och reste opp Hans Bild, för Seklerna, derpå.

[ 356 ]

Der, under Hjelte-Stodens öga,
Med Skandiens unga Hopp, som Du vid handen för,
I kretsen af Ditt Folk, i åsyn af det Höga,
O Konung, hvilken ed Ditt stora hjerta gör!
Ed, att för Skandien allting våga,
Till fräjd och sjelfbestånd att lyfta det igen:
O hvem, bland Nordens Stora Män,
Har dertill nånsin ägt mer hjeltestor förmåga,
Och hvilken blodig tid haft mer behof af den?

På dina fjäll, som molnen räcka,
Stig opp, O Svithiod! att din syn
Till jorden bortom böljan sträcka;
Och, vid de brott som den befläcka,
Lyft händerna med skräck till skyn!

Se'n Greklands haf af blodet svällde
Från Cadmi stålbevuxna slätt,
På mera ryslig menskoätt
Sin stråle Dagen aldrig fällde:
Despoten slagtar for sitt välde,
Nationerna för deras rätt.
Ifrån Bosphorens dubbla stränder,
Intill der Herkols stoder stått,
Och hvart sig ögat längre vänder,
Så vidt Europas kölar nått,
Allt höljs af blod och grus och bränder,

[ 357 ]

Och Oceanen delar blott
En rökande Tartar af Länder.

Hemsk nalkas hvarje framtids-stund,
Betäckt af Ödets mörka slöja;
Och medan än, på skakad grund,
I fallet gamla Välden dröja,
Sig nya Jätte-massor höja
Till skyn i hotande förbund.
Europas Furstar och Nationer!
Sen, Urnan skakas: veten J,
Af frihet eller slafveri,
Af brutna eller skonta throner,
Hur lotten går att skiftad bli?

Men när från luftens hvalf Orkanens rytning skallar,
Då skakas Torn och Slott; och mången praktfull bygd
Förstörarns vilda spår i Sekler återkallar;
Men Fjället, än som förr, står krönt af sina tallar,
Och lugnet bor i deras skygd.
O! medan blod i strömmar flutit
På tvenne Hemisphèrers jord,
Var länge detta lugn af dig med ära njutit,
I dina böljors famn, du Skandiens gamla Nord;
Och hvilken skulle nu, med blott ett mäktigt ord,
Befalla det att vara brutit?

[ 358 ]

Nej, denna fruktan, Svenske män,
Skall med sin låga skräck ej isa Edra sinnen,
Inför en Konungs Bild, så upphöjd öfver den,
Och midt i denna krets af höga Hjelteminnen,
Som fylla skådarns bröst med gammal Storhet än.
Hur bör ej allt, tvertom, en ädel trygghet föda!
Sen, Fjällen famna ren en samfält Brödra-ätt,
Och dubbla krafters lif från enig styrka flöda;
Sen bergad på Er strand den fria Samfundsrätt,
För hvilken tjugu Folk med oviss framgång blöda;
Sen hafven mötas åt, att Edra murar bli
Mot det beherrskningsvåld som Folkens frihet tvingar;
Och på Er Thron hvem skåden J?
Europas räddande Geni,
Som öfver Skandiens tjäll har utsträckt sina vingar!
Så uppstår, efter Seklers lopp,
Ett nytt förent och tryggadt Norden,
Starkt af sin jord, sin lag, sin dubbla kämpetropp,
Sin Konungs segerfräjd, och af ett framtids-hopp,
Som glänser mera skönt för intet Folk på jorden.

Svear! det Hoppet bär namn af OSCAR.
Färgad på kinden af vårlifvets dar,
Sen Honom, främst för de krigiska stålen,
Offra sin hyllning åt Farfar och Far,
Ridderligt skön på den skummande fålen.

[ 359 ]

O! hvilka dar, för två lyckliga Folk,
Skola Hans dygder ej en gång bereda!
Huru Hans mun skall bli rättvisans tolk!
Huru Hans mandom skall härarna leda!
Hur Han allt ädelt skall främja och freda!
Sådan till fägring och ungdomsbehag,
Sådan till manliga tankar och seder,
Var han och lyste för verlden en dag,
Denna Marcellus, Roms vällust och heder,
Skillrad i Maro's odödliga drag.




När fordom, Svenske män! Er undergång var nära,
Då trädde WASA fram och fröjdade Er Nord.
Om fräjd och sjelfbestånd ännu Er äro kära,
Då sen, och gifven Himlen ära,
En HjelteStam, som hans, står grön i Eder jord.
Till den, O! sluten Er med trohet in i döden;
Med den förvänten blott den högre glans af öden,
Som fordom följt Ert Namn, och skall det en gång än;
Med den på stridens bana blöden;
I fredens gyllne dar med kärlek lyden den:
Då skall af lågans flod, som hvälfs i andra länder
Till molnets höjd från jordens bryn,
Blott återskenet nå Er syn;
Och Resen, på sitt fjäll, skall vörda Edra stränder;
Och Fädren, skyddande, se ner på Er från skyn.

[ 360 ]

Men, kallna Edra bröst för ädla pligters minnen,
Men, misskäns otacksamt den räddning Himlen ger;
Och — funne Splitets orm en väg till Edra sinnen,
Då tron, att fallets stund har slagit ren för Er;
Då sjunken, utan kraft, i kufvarns kedja ner;
Och skåden bort med blygd från Edra Hjeltars Stoder,
Och sägen till den Jord som bar dem: Hölj dem, Moder
Ifrån ett Slägtes blick, som liknar dem ej mer!