Carl von Linnés resa till Skåne 1749: 22 juli

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←   21 juli
Carl von Linnés resa till Skåne 1749
av Carl von Linné
23 juli  →


Julius 22[redigera]

Resan ifrån Kalmare mölla tillbaka till Vrams Gunnarstorp.

Cepa campestris Fl. 265 kallas här river och plockas om våren till kål.

Calmus Fl. 277, som mycket växte vid Vrams kyrka, kallades flägg och icke Iris, dem bönderna på åtskilliga ställen blandat till namnet.

Senecio sylvatica (It. West. Goth. 115, 238) växte i murarna vid gärdesgårdarna.

Vram kallades kyrkan, som fordom hetat Bram, vilket var att se av de gamla epitafierna i kyrkan.

Gunnarstorp besågs andra gången med de många nyttiga försök och inrättningar som herr kapten Berg på denna gården anlagt, genom vilka tydeligen kunde skönjas, att han med rätta bör räknas för en av de starkaste ekonomer, som nu voro i Skåne. Kaptenen själv rekommenderade hushållsvetenskapen såsom ett oumgängeligt studium för unga officerare, och att de böra allestädes efterse hushållningen, vid vilken de merendels på slutet stanna, när de bliva åldriga, då det de sett på främmande orter alltid gagnar dem.

Vattenkonsten var ledd till ladugården och till dammen i trädgården, där hon allestädes gjorde fontäner, och i bryggstugan gav hon genom rör stadigt vatten, då det behövdes.

Dammar voro 23 anlagde, och en av dem var en liten uppdämd sjö, uti vilken 10,000 fiskar voro planterade.

Fisken fördes på det sättet i en fyrkantig kista, som var hopslagen av bräder, att i kistan nedsläpptes några stycken lock med karm omkring, att locken icke måtte komma för när till varannan, och voro desse lock med små hål igenomborrade. Häruti lades grönt gräs, därpå fisk, så locket, varmed fortfors till kistan blev full, då fisken låg i mjuka gräset utan att kramas och vattnades esomoftast, igenom det att locken voro igenomborrade. På det sättet kunde fisk planteras ifrån avlägsne orter och föras långa vägen.

Djurgården vid Gunnarstorp var den ansenligaste till sin vidd och hölt nu 22 hjortar. Han var omkring murad med sten och muren ovanpå belagd med törne. Här hade djuren skog eller lundar och fält samt friskt vatten. Käppar eller grenar av ung asp lågo till myckenhet inuti djurgården, tätt skalade och till de finaste kvistarne bortfrätne, ty desse givas om vintrarna åt hjortarna såsom en föda utom annor mat. Hindarne eller hjorthonorna hade inga horn men i det stället en caruncula eller vårta. På ett artigt sätt vore hjortarne här fångade. Hjortarne brukte här gå fram på åkrarna att äta säden; ty lät herr kaptenen ett litet stycke av muren omkring den anlagde djurgården stå öppet, och innanför öppningen såddes någon säd, vilken icke bärgades med den andra, varföre djuren mot vintertiden själve sprungo in i djurgården att äta säden, varpå, så snart detta märktes, öppningen på muren blev igentäppt inom en dag och djuren instängde.

Dyngstacken var omgiven med en ränna av sten, att intet vatten ifrån gården eller kringliggande husen kunde rinna in på gödslen mer än det, som kom perpendikulärt. Tuvor, ljung med dess torv, som knappt hade en fingerstjock matjord, kastades flodvis i dyngstacken, att där i 2 år brinna ihop till en skön gödsel.

Gärdesgårdar av fasta stenmurar voro lagde utomkring ägorna. Häckar vore i nybyggevång således anlagde: Först uppläggas gärdesgårdar av torv. Torven lägges upp 1½ kvarter bred, 2 kvarter lång, att vallen bliver så hög som till armarna, men var torv bör vara på ändan sluttande åt höger, så att torvarne gå över ändarna på varandra, att inga springor må bliva. Denna torv bör tagas, där dikningen utanför gärdesgården uppgravas. Sedan uppkastas diket utanför gärdesgården, och jorden i diket lägges på inre sidan till en brant vall, dock så, att emellan gropen och vallen bör lämnas tre kvarter grönsvål eller grön torv, att diket må kunna hopfalla utan att rubba gärdesgården. På denna vallen upplägges torven uti februario eller martio och bör på yttra sidan vara litet slutt, på det vallen må kunna bliva grön och fastare. Utanför och intill denna gärdesgård voro pil- eller aspstörar nedstötte, som tagit rot och skjuti kronor. Alltså prydde de fältet, stödde gärdesgårdarna och avhöllo blåsten; men desse voro icke täta häckar nedantill, såsom brukas i Tyskland. Icke desto mindre voro även de rätt nyttige och täcke.

Halmtaken, som bönderna slagit i Skåne, voro överallt bättre och beständigare än hos oss upp i landet.

Ängarne voro här vackert uppröjde ifrån buskar; men böndernas ängar voro svagare och boro mindre gräs, vilket förmentes komma därav, att bondens boskap trampar neder ängen, då den släppes bittidare om våren på henne och om hösten fick gå mycket längre därpå.

Ria var byggd på livländska sättet med en väl murad fyrkantig 2 alnars hög ugn, täckt med klappursten. Ovanför ugnen var intet golv till andra våningen, där rök och varman uppsteg. Under ryggåsen var medelst panelning ett rum frånskilt med 3 öppningar, att röken måtte inkomma, där kött och fläsk röktes.

Sädesbo var byggd på stolpar efter bergslagssätt, att ej möss eller råttor måtte komma upp till säden.

Åkern hade herr kapten Berg med mycken flit upplagat och bragt ifrån 60 tunnor till 120. Diken, sällsynta i Skåne, voro uppkastade vid sur åker och lagde under jorden av sten, på samma sätt som i Bergslagen, vilka taga emot den överflödiga stenen, rensa åkren, uppsupa fuktigheten och syran samt otroligen bättra jorden. Åkren kunde så väl drivas i Skåne med ett par oxar som någonsin upp i landet, om Västmanlandsplogen brukades, men nu fordras ett par oxar att allenast draga plogen, och som paren sättas långt ifrån varandra, bliver plogen allt tyngre och tyngre, men bonden föder igenom denna seden många oxar, utom vilka all stallning skulle försvinna i Skåne, då man av bonden icke finge köpa oxar. Upp i landet är bondens fel att hava många hästar och få eller inga oxar, ty hästarne köpas dyrare än oxarne och mistas med kapitalet.

Ogräs både av vitrot Fl. 105 och snärjor eller drabinda Fl. 173 utrensades i åkren medelst flitig körsel.

Såningstiden för kornet är här den 24 maji. Herr kaptenen hade försökt att så bittidare, men det hade icke lyckats, ehuru åkren här var dikad, jämnad och på alla sätt väl hanterad. Det är eljest troligt, att då våren skyndar och bliver bittidare, borde ock kornet sås något bittidare, men eljest icke. Vetet sås här lika med larsmässorågen. Ärter sås i början av majo.

Tunneland räknas här således, att där 30 tunnor korn sås, där sås 24 tunnor vinterråg men allenast 15 tunnor larsmässoråg.

Sädesbärgningen begyntes nu här på orten. Säden, som var skuren, stod i skylar. 11 band lutade emot varandra med sina upprättade ax. Det 12:te bandet var gjort till hatt åt de andra med två bindningar om kärven och stubben uppåtvänd, sedan axen blivit utspridde omkring de upprättade kärvar såsom i Västmanland.

Vårråg, som såddes allmänt åt Kullasidan, trevs här icke, borde ej heller sås uti en god jord. Höst- eller vinterrågen gav svartare bröd än sommar- eller larsmässorågen, men vårrågen gav det vitaste; ty är ock bondens vinterråg mndre begärlig till bröd, då den säljes.

Vete växte bäst i leråkrar.

Bönor växte bäst på sank jord, och där något surt var, eller varest intet något annat kunde växa.

Vicker voro ett skönt foder, såddes på mager jord, där de växte frodigt, avsloges och blandades med fodret. Bonden sådde merendels litet ärter ibland sina vicker.

Bovetet trives bäst på den sandiga jorden och giver 30:de kornet, då det lyckas.

Potatoes voro här planterade i myckenhet, och gjordes av rötterne bröd på följande sätt: Roten förvälles, skalas, stötes, vartill lägges ¼-del rågmjöl (annars bliver det för löst). Härav bakas limpor, som smaka väl i 8 dagar. Potatoesrötterna bevaras om vintern i en grav med sand, flodvis lagde och änteligen täckte, att de ej må frysa. Potatoesörten gavs av mig åt hästar och kor, som föga ville smaka henne.

Humle förökes, om rankorne eller vannen nedlägges i jorden i krum, att allenast ett kvarter koxar över jorden vid ändan, då stjälken tager rot efter hela längden, och man kan med några stjälkar göra en hel humlegård.