Carl von Linnés resa till Skåne 1749: Företal

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
←  Innehåll
Carl von Linnés resa till Skåne 1749
av Carl von Linné

Företal
Beskrivning av Skåne  →


Resan till Skåne med dess förrättning är nu det, varom jag vill giva Min Läsare en liten underrättelse.

Överintendenten baron Carl Hårleman, en herre, som denna tiden med mycken iver vinnlade sig om att främja alla för riket nyttiga vetenskaper, gav in till Riksens Höglovliga Ständer vid riksdagen 1747 ett memorial om den nytta, ett land genom dess rätta känning och en därefter författad historia naturalis kunde tillskyndas samt att det till den ändan vore nödigt, att jag, som redan rest Gottland, Öland, Västergötland igenom, jämväl om samma resor utgivit tryckta beskrivningar med de däruti införda rön, kunde än vidare bliva anbefalld sådana resor förrätta. Riksens Höglovl. Ständer funno för gott att detta hos Höga Överheten rekommendera, varpå HANS KONGL. MAJ:T genom HANS KONGL. HÖGHET, vår allernådigste kansler gav mig befallning att anträda resan till Skåne, vilket ock skedde år 1749.

Vägen togs alltså ifrån Uppsala genom Kristianstad, Cimbrishamn, Ystad, Trälleborg, Falsterbo, Skanör, Malmö, Lund, Landskrona, Hälsingborg, Ängelholm, Kristianstad, varpå hela sommaren ifrån slutet av april användes i Skåne, mest och förnämligast på slätten åt havssidorna, intilldess min återkomst fördrades i Uppsala, att där rädda de dyrbaraste växter i akademiträdgården ifrån tillstundande järnnätter uti medio augusti.

Göremålet, som jag förrättat, har varit att noga uppteckna vad som förekommit, så i naturen som privata hushållningen. Jag har beskrivit vad jag sett, allt på sina egna ställen, och det så kort och tydeligt, som mig möjeligt varit. Jag har sökt upp allt, vad jag föreställt mig nu eller framdeles kunna gagna mitt fädernesland. Jag har flytt allt, som jag sett på något sätt kunna stöta min nästa.

Ekonomiska saker har jag samlat till ett stort antal, föreställt dem så naturligen, som jag förmått, givit om dem min oförgripeliga tanka; men mest varit angelägen att avmåla dem så, att de, som fått ekonomien till sin huvudsyssla, därav kunna döma på vad sätt landets cultur må bättras. I synnerhet har åkerbruket dageligen förekommit mig uti ett land, som till större delen består av åker. De små utkast av den privata ekonomien lägga sannerligen grund till den stora, ty liksom ett stort träd kullkastas av stormen, då det ej på alla sidor är fäst med rötterne, alltså ock den publike hushållningen, då den ej är rotad på det privata.

Gips fant jag icke i Skåne. Huruvida det är gips, som omtalades men icke kunde få ses vid Malmö och Kalkhamn (pag. 226) torde icke kunna tjänligare utrönas, än om bergsmän där slogo neder. Gipsen tyckes hava en ganska nära slägt med selenites. De klara gipskolvar äro selenitiska kristaller, och all selenites en gips, kanske ock all gips grövre och hopväxte selenitiske kristaller, ty desse kalkarter jäsa ej med sura spiritus. Av denna anledning finnes hos oss, mest i all alunskiffer, små selenitiska gipsgryn, men ej större än saltkorn.

Flintor finnas av bägge slagen på Skånska slätten. Lybska flintor förekomma mest omkring Lund (202), så vita som svarta. De bäste äro omdragne med en vit kritskorpa. De äro ock här mer än tillräckeliga.

Franska, klara flintor finnas på Ljungen inåt Skanör (266) alldeles så goda som de utländske, men huru tillräckelige de äro, må tiden visa, då de varda eftersökte i sanden. De finnas även här och där vid västra randen emellan Malmö och Landskrona, men sparsammare ovanpå jorden.

Oxel finnes nog sparsamt i Skåne, däremot överflödigast i riket på västra sidan av Öland norr om Färjestaden, där hon växer vilt som det allmännaste träd; ty hon ock på intet ställe sås med mindre möda eller växa till större träd.

Valnötter äro planterade i de mesta och bästa trädgårdar på slätten, såsom vid Åhus, Cimbrishamn, Malmö, Ystad, Lund etc., dock de meste och bäste i Lund, Malmö, Ystad. Alltså växa de bäst på Trälleborgsslätten och nästgränsande, varest de tjänligast kunde planteras, särdeles omkring Köping åt Trälleborg, men de växa sent, förr än de bliva högstammige (295). Dessutom är de äventyrade för ovanligt starka vintrar som gärna komma inom vart 20:de år, varigenom hela planteringen kunde skämmas.

Naturalier, som på resan förekommit, har jag ej förgätit att uppteckna, fast än jag nogsamt måste förnimma, att de i Skåne tillförene blivit mycket flitigt eftersökte och uppspanade.

Stenar och besynnerligen petrifikater äro i Skåne för detta överflödigt samlade av framl. arkiat. och prof. Kilian Stobæus, dem han givit till Museum Academium i Lund, utom det han kommunicerade en stor del med framl. arkiatern mag. Bromel, som dem upptecknat uti Actis Soc. Upsaliensis.

Växter, utom dem jag själv samlade under den tid jag studerade vid Lunds akademi 1727, 1728 och upptecknat uti Horto Cliffortiano, äro flitigt uppsökte av medicine professoren i Åbo herr Joh. Leche, som dem uppräknat uti sine Primitiis Floræ Scanensis, Lund 1744, såsom

Hordeum, Plantago, Centunculus, Nummularia, Vulvaria, Oreoselinum, Apium, Asparagus, Scleranthus, Cerastium, Asarum, Papaver, Betonica, Galeobdolon, Sideritis, Lepidium, Armoraica, Geranium, Trifolium, Vicia, Spartium, Picris, etc.

Desse äro nu nyligen förökte med en artig samling, som av medicine professoren i Lund herr Eberth. Rosen är framställd uti dess Observationes Botanicæ, Lund 1749, såsom

Verbascum, Sium, Sison, Allium,
Dianthus, Acer, Vicia, Antirrhinum,
Sisymbrium, Hypchæris, Crepis, Senecio etc.

Djur, besynnerligen av fåglar och insekter, har även herr profess. Leche samlat i Skåne till ansenligt antal, dem han med mig benägit kommunicerat då jag utgav Faunam Sveciam.

Traktater som jag i detta verk citerat, äro, jämte bar. Hårlemans dagbok s. Resa, Stockh. 1749, okt. inga andra än mine egne små handböcker, vid vilka jag bör nämna editionerne för eftervärlden:

Systema Naturæ. Stockh. 1748. Octavo
Flora Svecia. Stockh. 1745. Oct.
Fauna Svecia. Stockh. 1746. Oct.
Hortus Upsaliens. Stockh. 1748. Oct.
Materia Medica. Stockh. 1749. Oct.

Kartan över Skåne have vi att tacka herr överdirektören Jac. Faggot före, som av nit för vetenskaper, av kärlek för sina landsmän och av gammal vänskap för mig henne avtagit.

Frikostighet, gunst och välfägnad hava så rikeligen och benägit blivit mig ertedde i detta land av alla dess invånare, besynnerligen av skånska noblessen, såväl som av präster och magistratspersoner, att jag uppriktigt måste tillstå, det jag i intet land, ehuru jag allestädes vunnit gunst, blivit emottagen med så mycken fägnad och ynnest som i denna ort; för vilket allt jag hembär en och var vördsam tacksägelse.

Min läsares milda uttydning över denna resa beder jag om, sedan jag gjort den med all min ringa förmåga. Jag har för åtskillige andra mina verk fått hugna mig av främmande läsares milda censur men däremot ofta uppburit nog grämelse för mina förra resor av mina egna landsmän, dem jag mest sökt behaga, att jag väl icke tänkt åter supplicera om nåd till belöning för ny möda och släp, därest icke en stor Konungs befallning varit min lag. Besynnerligen har jag märkt, det min flit och idoghet att skyndsamt och girigt samla rön länt mig till skada, såsom var gård, ja var hage skulle kunna fordra flera månaders undersökning; vilket förekommer mig såsom då en historicus vill beskriva ett land uti någon bok, där likväl var by, ja var familias historie kunde fordra en hel volym. När silkesmasken förebrådde spinnelen sin lösa och glesa väv, prövade han att göra den fastare och tätare men spann in sig själv.

Pascitur in vivis livor, post fata quiescit
Tum suus ex merito quemque tuetur honor.

Att jag ej fått så många och undransvärda rön uti ett land, där jag måste nöja mig med några spillde strån efter så mångas aktsamma skörd, är icke min skuld. Jag får skatta mina forna lärjungar lyckeligare, de där få den äran att hämta en rik årsväxt av de härligaste land, som aldrig blivit bärgade. Hjälper ett blitt öde prof. Kalm ifrån Kanada, dokt. Hasselquist från Palestina, herr Osbeck ifrån Kina etc., så lära de kunna frambära på rågad fat de märkvärdigaste kuriositeter.

Uppsala 1750 D. 22 december.