Carl von Linnés resa till Skåne 1749/11 juni

Junius 11

Hyrarne blåste vid alla byar och städer på slätten i sina horn bittida om morgonen och skramlade med sina ringstavrar. Pigorna utsläppte boskapen, som på en gång mottogos vid husen och utfördes av hyrarna till fäladen i bet, så ordentligen, att det var ett nöje att se. En inrättning, som vore nog nyttig vid de mesta städer uppe i Sverige.

[ 201 ]Flora Lundensis, som för 20 år sedan givit mig så mången angenäm stund, besöktes nu på de förfallne vallar omkring staden, där jag såg vad förändring hon undergått på så få år.

Pulicaria (Inula palustris Fl. 693), som i min tid växte allenast på ett par ställen i staden, var nu allmän vid vallarna.

Cardus nutans Fl. 655, den jag icke sett utom Gottland, var även allmän på vallarne, såsom den förra.

Anagallis Fl. 169, som ej heller finns upp i landet, växte både på vallarna och de vilande åkerfälten allmän. Hon öppnade alla sina blommor kl. 8 om morgonen och tillslöt dem efter middagen.

La Voue (Luteola Fl. 439) är en ört, som mycket förskrives årligen ifrån Frankrike, såsom ifrån Cette, Rouen, Bayonne, Bourdeaux, emedan vi icke gärna få henne i Sverige jämn mogen, och hon dock är oundgängelig vid färgerierna till gul färg, växer årligen av nytt frö och något litet kröker spetsarna av sina ax mot solen, den hon följer hela dagen. Denna ört har jag sett vild vid Kalmare, Cimbrishamn, Hälsingborg och på ett par andra ställen, dock ett eller annat stånd. Jag sökte henne förgäves på vallarna väster om Lund, där hon för 20 år sedan bodde, men fick henne fast norr om staden på vallarna vid Tomegap, där hon stod för fäfot i myckenhet, priviligerad för kor, getter, hästar, svin. Efter denna örten tål alla fyra elementerna kring Lund och växer där mera vild än på något annat ställe i Sverige samt fordrar en god svartmylla och tål ej gärna leran, och som Lunds stad har inom sina vallar 2 à 3 alnars djup svartmylla så tyckes mig, att tobaksplantorne borde giva Luteola rum och idel Voue planteras, så länge densamma skall förskrivas utifrån; ty ingenstädes kan en ört lättare planteras, än där hon växer vilt, och ingenstäds växer hon i Sverige begärligare än vid Lund.

Scandix seminibus ovatis hispids Fl. 241, som växer på Öland, Gottland och Göteborg, stod här överallt på gödselhögarne.

Xanthium Fl. 778 växte något litet utom södertull, där jag såg henne för 20 år sedan, och lär icke på många flera ställen i Sverige finnas.

[ 202 ]Centaurium palustre minimum, flore inaperto, Vaill. paris. 32, tab. 6, fig. 2, växte på södra fäladen, men sällsynt.

Crepis scanensis, en ört, som jag ej tillförna sett inom Sveriges gränsor, fanns allmänt på vallarna ibland det tjocka gräset. Hon liknade så mycket Crepis Fl. 640, som hon med henne var nära släkt, men var dock två gångor större och hade fyra gångor större blommor. Caulis erectus, angalatus seu sulcatus, padalis, adspersus villis albidis, sulcorum marginibus purpurascentibus. Folia fere Dentis Leonis, pinnatifida, dentata denticulis fuscis, scabra utrinque pilis erectis albis. Pedunculi in paniculam digesti, terminati calyce duplicato. Exteriore squamis erectis, lanceolatis, concavis, nudis, interiore erecto, limbo patente, squamis lanceolatis, longioribus, dorso setis nigris exasperato. Corolla flava, corrollulis quinquedentatis. Denna ört finner jag upptecknad hos autores botanicos, som skrivit om tyska och södra Europæ örter, under namn av Hieracioides foliis variis galbris, caule ramosissimo, Hall. Helv. 757. Hieracium chondrillæ-folio, glabrum, Bauh. Pin. 127. Således är denna åtskild ifrån vår allmänna Crepis Fl. 640 med större blommor, med bladen vid roten, som äro mer håriga, med fjällen i yttre calyx, som äro längre och bredare.

Resan ifrån Lund till Malmö.

Flintor förskrivas årligen i myckenhet så av de franske som de lybske. Vad de franske angår, så lämnar jag dem till vidare (se Skanör); men de lybske flintor, som äro mörka och klara, finnas allmänt på denna västra slätt, och de aldra bästa av dem fant jag ifrån Lund till halva vägen åt Malmö. De voro här både grå och bleka samt tillika durksiktiga, men helt [ 203 ]svarta med en tjock vit kritskorpa omgivne, vilka senaste gåvo den starkaste eld. Den vita kritskorpan kläder flintan som en bark, så att jag ej tyckte, att flintan upplöstes till krita, utan att flintan blivit av krita. Desse flintor funnos i den myckenhet, att vi icke behövde gå över ån efter vatten, ty de äro här tillräckelige, allenast vist folk blevo tillsatte att rätt bryta och slå dem, samt att de få straxt avsättning, då inga utifrån hämtas.

Gärdesgårdar emellan Lund och Malmö äro allt vallar, uppkastade så höga, som en karl kan räcka. På yttra sidan äro vallarne nästan perpendikuläre med en grav bredvid, men på inre sidan sluttande, att ogräs kan växa därpå. Dena lervall förfaller om vintren, då tjälen går ur jorden, måste alltså årligen förnyas i april månad. Händer så, att någon stark regnskur kommer om sommaren (såsom förleden pingestafton skedde), så sköljes vallen mest bort, att folk å huset måste ut till vallarnas iståndsättande, vilket är ett otroligt arbete för lantmannen. Voro inbyggarne vande vid utlänningarnes häckar, som här lättare än på någon annor ort i riket kunde anläggas, och fyllde dem med sina vallar, så sluppo de mången tröttsam stund. Nere mot havssidan voro vallarne uppkastade av tång, som låg kritvit, sedan hon i flere år blivit blekt av solen.

Åkerbruket i Skåne, då det anses av oss som bo kring Stockholm på långt håll, faller det oss så obäkeligt, som deras plog är lång. Vi se en bonde spänna 4 à 6 par dragare för en plog, som väger så mycket ett par hästar kunna draga av hela 1/4-milens längd, och huru de så sin råg dagarne för jul, och änteligen på slutet få därefter fjärde eller sjätte kornet uti det härligaste klimat; men bonden i Skåne är så trägen vid sina förfäders sätt, som vår tids ungdom är prompt att den förändra. De hålla sig så fast vid gammal förfarenhet, som våra vid nya projekter. De äro så säkra på dem, som vi osäkre om våra. En svår sjukdom häves aldrig utan av lyckskott, om icke doktoren gör sig noga underrätad om sjukdomens art. Jag har budit till att uppteckna sjukdomen. Få se sedermera, om så tillräckelige som nye projekter kunna hjälpa honom.

[ 204 ]

Ägorne eller landet på slätten är deld i treskifte, i kornvången, rågvången och fäladen. Desse tre byta så om, att endera delen vilar var sitt år, och då kallas fälad.
Fäladen, eller den vilande åkren, är det endast betet för boskapen om sommaren, och utom den intet.
Vardera vången är stor för två à tre kyrkosocknar, som ligga tillsammans, att spara det oändeliga arbetet med vallar och gärdesgårdar.
Som vintrarna här äro ganska lindriga, så födas kreaturen mycket litet inom ladugården, alltså bliver här ingen gödsel.
De omtalte rötterna, ljungpinnar och käringetarmar, binda sig så tillsammans, att alla bondens dragare och spann för plogen ofta måste stanna för en enda rot.
Hästarna i Skåne, som på alla låga slätter, äro väl mycket stora men hava mycket svaga krafter. Orsaken är dels deras ringa bete om sommaren, dels att de med halm endast om vintren måste stillas, så att då jag i Uppland kunde köra vagnen med två resna kamper, kom jag icke i Skåne från gästgivaregården utan fyra rustgilla hästar.
Bonden, som har mycken åker, får mycken halm men har föga hö. Halmen måste användas till foder åt boskapen, som väl giver svag föda, men dock tillräckelig åt många. Alltså måste bonden hålla många kreatur, om han skall få tillräckelig gödsel och ej bortkasta halmen. Nu som fänaden bliver svag av halmfödan, låter han många lisa varandra vid plogens dragande. Eljest är försökt vid Lomma, där starkaste leran är i Skåne, att det är möjligt köra åkern med ett par dragare efter tyska sättet, men detta är alltså ingen lisa för lantmannen. Av detta följer, att om bonden här skulle så larsmässoråg, som många herrskaper lyckeligen begynt, finge han väl 15:de à 30:de kornet istället för 4:de, men då måste först lantmätaren åtskilja bönderna ifrån varandra. Sedan måste en viss trakt läggas till ständig betesmark, ty om fäladen nu skulle köras till larsmässoråg hela sommaren förut, vad skulle då boskapen leva utav, som nu icke äger det minsta mer än fäladen? Böndernas största arbete, som är vallarne eller diken, skulle [ 205 ]då fördubblas hundradefalt. Vinterrågen, som den nu bruka, giver en mildare halm för boskapen än den hårda larsmässorågen, med vilken de näppeligen kunde stilla kreaturen utan tillsats av hö. Var skall man få hö till dragarena om våren, då träden skulle köras? Dessutom så magrar larsmässorågen åkren så mycket mer, som han giver mera säd; ty så mycket man tager av en ting, så mycket måste det mista. Jag märkte ock väl, att jorden icke var segare här än upp i landet, där bergsmännerna köra sin plog med ett par dragare; men att skånske bonden brukar här sin vidlöftiga plog, det gör han att köra djupare, på det han må väl upprycka de skadelige ljungpinnarna, som eljest intaga hela åkren; och att han sätter så många par för plogen, det gör han att spara sina dragare, ty han sätter icke sin heder däruti, att han med ett stort lass kan spränga sina hästar, utan däruti, att han kan lindra dem. Då en bonde kommer körandes med 6 à 7 par för plogen, sätter han handen i sidan och tycker sig vara större djur än en herre, som åker med ävenså många hästar, och med samma skäl, som man kan råda en herre att allenast bruka två hästar för sin vagn, så kan man ock få en bonde därtill. När bonden kör med många par, så ropar han högt, och hans grannar hava aktning för honom, men när han kör med ett par, höres han mycket litet på åkern. Utom allt detta har ock denna dårskapen sin nytta, ty därigenom fås oxar till stallning, som drager årligen en ansenlig summa penningar till landet.

Åkerbruket på Lundatrakten är detta: Sedan åkerfältet vilat, köres det om våren tvenne gånger med årder, harvas 2 à 3 gångor, sås vid den 10 maji med korn, nedplöjes och rullas, änteligen skäres vid den 24 aug. eller 14 dagar efter Larsmässan; men till rågen köres samme åker 3 veckor efter Larsdag med plogen, som drages av 4 par oxar, och jorden harvas icke utan torkas i 14 dagar, då rågen sås vid Michaelis-nedanet, som straxt nedharvas. All säden mejas här på orten och ligger på slag ett par dagar, förrän hon bindes i stora kärvar med band av samma slag. Kornet giver merendels 10:de och rågen mestedels 4:de kornet. Vid tillfrågan, varföre [ 206 ]icke mera larsmässo- eller sommarråg såddes, föregavs mestadels orsaken, att landet var för sankt, det man kunde tro så mycket mer, som intet dikande brukas i Skåne vid åkrarne. Hos oss upp i landet, så snart som vattnet ej får avlopp, bliver det straxt surt och intages av mossa och tuvor, men här på orten äro varken mossa eller tuvor, ehuru bägge växa av kvarhållit vatten i jorden.

Havran sås i april på sur jord, där ingen annan säd kommer, och gödes aldrig. Jorden vilar vart 3:dje år och köres en gång i april, förrän havren sås, som sedermera nedharvas. I havrejorden växte mycket ljungpinnar, men i den andra säden sällan, ty frågades, varföre plogen skulle köras med 4 dragare, och varföre icke en liten plog såsom i Falun brukades, vilken kunde dragas med ett enda par; varpå bönderna försäkrade, att jorden vore för hårdkörd, fast vi varken sågo stenar eller rötter eller seg lera, utan var kring Lund en god ljungjord med litet sand och litet lera. Jag skulle till en stor del kasta orsaken på de svaga dragare, ty här är ganska litet hö, och ser man inga andra ängar än några helt små dälder mellan åkerfälten, som intaga allt det torra; ty måste lantmannen mestadels stilla alla sina kreatur om vintern med halm, agnar och vippor, varföre dragarena bliva svagare, så att det skåningen kör med 4 par, kan alltid upplänningen köra med ett, varav sker att sällan någon här synes åka med övertäckt vagn utan 4 hästar. Rågen sås alltid tunnare än kornet, så att helt annat är ett tunneland korn och annat ett tunneland råg, ty på en åker, där 4 tunnor råg sås, där sås alltid vid kornsädet 6 tunnor.

Harven, som här brukas, består av 2 par smala stockar, som vardera äro genomborrade med 11 hål. Harven är 2 alnar [ 207 ]och 9 tum lång, 2 alnar 20 tum bred. Var tagg är 9 tum lång, 1 tum tjock och sitter mycket litet lös i hålen.

Veden är här på orten dyr och måste hämtas långt upp ifrån skogslandet, där lasset av bök eller ek betalas med 12 eller 16 styver, då bonden själv måste köra den hem hela 4 eller 5 milen.

Slätten kring Lund och Malmö är mera jämn än någon av de förra, och synes på de fälten, som alltid äro utlagde till boskap, inga tuvor och ingen mossa, vilket är en underlig egenskap, helst som desse två fördärva alla våra ängar upp i landet. Jag finner ingen annan orsak, än att här äro inga trän eller rötter i jorden på en slätt, som i flera secula icke haft några växande trän; ty var som trän eller rötter ligga döde under jorden, där taga de an mögel och förruttnelse, vilken som en syra inficerar jorden, och så snart syran fått inryme, så växer mossan, och av den tuvor, utom det att trädet också fryser om vintren och upplyfter gräsrötterna. Att så är, därpå har jag experiment i trädgården. En kruka fylldes med god jord, och däruti planterades ett litet träd och några örter. Så länge som trädet var friskt och jorden god, så länge hölt krukan sig ren och torr utanpå; men om trädgårdsmästaren sätter denna krukan om vintern på ett ställe, som är mer än nog varmt för trädet, öppnar det sina knoppar i otid, förväxer och bliver sjukt, varpå det icke kan tillräckeligen uppsupa vätskan utan dör. Rötterna ruttna och smitta jorden, varpå krukan utanpå bliver slemmig och änteligen möglig. Straxt begynner mossan växa på jorden i krukan, och de andre örter, som växa i samma kruka, vantrivas. Detsamma sker esomoftast, då trädgårdsmästarne sätta i sina örtkrukor någon liten käpp att stödja örten, vilken käpp änteligen ruttnar ned i jorden, tager an mögel och inficerar hela jorden, på samma sätt som då en enda punkt av mögel kommer på en citron, vilken änteligen utvidgar sig och fördärvar hela citronen. Av detta experimentet böra trädgårdsmästare lära at icke utan högsta nöd sätta käppar i krukorna, som även av detta experiment kan slutas, huru mossa och tuvor få mer eller mindre anledning at växa på marken. Se mera härom pag. 29, 34.

[ 208 ]Örtenamn här på orten voro: Viola tricolor Fl. 721 fågletungor, Vicia Cracca Fl. 605 fåglavicker, Thlaspi arvense Fl. 50 skall, Sinapi arvense Fl. 548 åkerkål, Persicaria amphibia Fl. 318 pilört, Chenopodium viride fl. 213 mell, Echium Fl. 158 klåkuntor, Cyanus Fl. 710 blåört, Cotula fætida Fl. 703 balsebro, Chamomilla vulgaris Fl. 702 kommenteblommor, Convolvulus arvensis Fl. 173 drabinda.

Sinapi arvense Fl. 548 gjorde alla havreåkarne gula, att man av gula färgen kunde allestädes på långt håll skilja dem; ty i kornet växte han icke här, och allenast några få stånd i rågen.

Anthemis arvensis Fl. 704 växte i åkrarne ibland rågen men besynnerligen på trädesåkrarne, som voro instängde, och där i sådan myckenhet, att fälten därav stodo helt vita. Denna bör noga skiljas av apotekarne ifrån Chamæmelum vulgare Fl. 702, vilken senare bör samlas till medicin, och icke den förra. Den senare luktar hel och hållen, är till färgen grön och har inga fjäll (paleas) emellan småblommorne såsom den förra, vilken är till färgen grå och luktar allenast till blommorne, dock svagare.

Senap Fl. 549, eller den svarta senapen, växte överallt och i myckenhet vilt vid alla åkrar emellan Lund och Malmö.

Myagrum monospermum Fl. 542 växte på Lunnaslätt likaledes vild vid åkerrenarne, ävensom Raphanistrum Fl. 568 och Brassica perfoliata Fl. 546 i åkrarne.

Cardamine scanica Fl. 562 växte mindre allmänt ibland gräset på fuktiga ställen och var nu mest förbi med sina blommor.

Ononis spinosa Fl. 623 var allmän på havreåkrarne, men icke så uti korn- eller rågåkrarne.

Rubus cæsius Fl. 410 växte här något i åkrarne.

Echium Fl. 158 och Cichoreum Fl. 650 växte vid alla vägar.

Kummin Fl. 245 såddes mest vid alla gårdar i täpporna, och såldes här en skäppa för 3 daler silvermynt. I Uppland och Norrland, där denna växer vild och lättare kunde sås, samlas hon nästan icke; kan ock vara lika, emedan hon är en överflödighetsvara, då hon endast brukas till brännvin.

[ 209 ]Hampa såddes här mycket vid gårdarna, men hon borde icke växa nära intill husen, ty hon giver en stark och skadlig lukt ifrån sig.

Linet öppnade här först i dag sina blommor ävensom hyllen.

Vinterrågen hade just nu vänt igen att blomstra. Han hade även här allenast 48 blomhölsor eller korn. Denna rågen stod frodigare på Malmötrakten än på Lunnaslätt, ty Malmö slätt är sandigare.

Gäss sågos i en otrolig myckenhet på dessa slätter, där var inhyses gumma även har sina gäss, och är det allmänt, att gässen trivas bättre på slätten än i skoglänta orter.

Ord, som brukas besynnerligen i Skåne: kelen är detsamma nästan som klemig (effeminatus). Ke vid någonting är att vara ledsen vid något.

Ugnarna på husen stodo allmänt med buken utom väggen och voro täckta med ler och därpå torvlagda.

Åkarpa hög mitt emellan Lund och Malmö väster om vägen och invid vägen var en ättehög av jord och tämmelig stor. Han hade en öppning på norra sidan och den så trång, att man med möda kunde inkomma. Härinuti var en kula 2½ aln hög, 3 alnar bred, 5 alnar lång, vilken blivit gjord av 5 stora stenar till väggar och 2 stora hällar till tak. Då en kommer in i kulan, är på vänstra handen en kammare eller liten gång, 4 alnar lång, 5 kvarter bred och 1½ aln hög. Allt detta är överhöljt med mycken jord till en kulle.

[ 210 ]Anchusa Fl. 153 med helt blodröda blommor växte vid vägen.

Bellis officinarum Fl. 707, som överallt växer på slätten i Skåne, tillslöt var afton sina blommor.

Sege flod överrestes en kvart, förrän man kom fram till Malmö. Vid henne växte Odontites Fl. 517, Lepidum Osyris fl. 534 och Nummularia fl. 168.

Landet emot Malmö var mera sandigt och hade nästan ingen annan klappur än endast flintor, men något små. Havet, Dannemark och Köpenhamn sågos mest hela vägen åt väster ifrån Lund till Malmö.

Varvet eller husen, som voro byggde utom Malmö vallar jämte vägen, hade öster om vägen ett stort kärr, där mycken Typha Fl. 772 växte, men emellan denna ört och landet växte idel Calmus Fl. 277 med Poa gigantea Fl. 73, Herba Britannica Fl. 292 och Jacobæa maritima Fl. 687, varibland stod så mycken stäkra Fl. 238, att jag aldrig sett mer på ett ställe.