Chefen fru Ingeborg/Kapitel 28
| ← Vandringen vidgas |
|
Svartsjukan segrar → |
FÖRNUFTET SEGRAR
I förvinterns tungt och trögt framvältrande dimmor trivs mjältsjukan. Blickens språngvidd förkortas. Världens väggar och tak äro grå och tryckande som ett fängelses. I nordens töckniga höst och förvinter är ångesten inte en sjukdom, den är ett tillstånd lika normalt som glädjen och välbehaget en vacker sommardag. Den nordbo, som ej känner höstångesten, lider sannolikt av någon maniakalisk själsåkomma.
Frosten, den starka kölden river fängelsets tak och murar och reser en dom av kristall med gotiska strävpelare av cirrusmoln. Blicken går åter vida och lockas av det rika färgspelet ut i rymden. Tankarna treva efter en större måttstock för att mäta det lilla jagets, den flyktiga stundens sorg. Höstångesten övergår i ett kyligt lugn, som i sin tur skall upplösas av kittlande vårilar. Våroro, sommarlycka, höstångest, vintervisdom. Förnuftet segrar. Som väl drillade soldater utföra tankarna sitt arbete, städa, ge var sak och händelse och känsla dess rätta plats och betydelse. Vad hade hänt? En nykter, ordentlig person deltar i en fest. En tillfällig svaghet åstadkommer att han inte tål det måttliga vinet. Han pratar gallimatias, beter sig löjligt, förgår sig, väcker skandal. Vännerna blygas, fiender håna. Det är förargligt, obehagligt pinsamt. Men en olycka? — nej. Den fatala tillfälligheten gör honom inte till drinkare och slarver. Han förblir den han var. Den hedervärda fru Balzar förblir den hedervärda fru Balzar även om hon under en viss period beter sig löjligt, handlar förvirrat. I vinterns klarhet under vandringar i de tysta, kala, rimfrostklädda boklundarna trodde hon sig kunna överblicka de förvirrade händelsernas orsaker. Överansträngning, trötthet (konstaterad även av främlingar som prinsessan), dotterns överraskande och allt annat än kärkomna förlovning, oro över fästmannens personlighet och affärer, tvister med sonen, oro och grubbel beträffande affärens framtid, en trist förkänsla av att snart bli utträngd både ur affär och hem, den åldrandes nyfikenhet och avund mot ungdomen, en till synes betydelselös liten episod vid Julias fest. Sammanlöpande med denna kedja en annan med fäste i det förflutna. Tiggarbesök av en avsigkommen f. d. kamrat är ingenting ovanligt, ej heller att man med honom fördjupar sig i gamla minnen. Att ge honom en hundralapp och brännvin (för att bli honom kvitt) och en ask cigarretter (därför att han har astma) är kanske ytterst oförsiktigt, men knappast oförklarligt. Emellertid blev luffarens besök ödesdigert. De pinsamma ungdomsminnena bragte hennes sinne ur jämvikt. Hennes skräck vid branden mångdubblades därför att hon själv bar en stor del av ansvaret. Nu är hon alltså starkt förvirrad — vet inte hur allt det här har kommit sig — erfar en för henne ovanlig och oroande känsla av hjälplöshet — trevar efter stöd. Då glider fästmannen på allvar in i händelsen. På cirkus kan man få se en person i lakejlivré förrätta obetydliga sysslor för att plötsligt i nästa nummer uppträda som den färgskimrande hjälten i ett djärvt vågstycke. Någonting liknande här. Fästmannen, som dittills levat på nåder, blev plötsligt en huvudperson, han blev hennes stöd, försvarade henne mot sonen, räddade henne från det pinsamma länsmansförhöret, visade henne sina vackraste, gladaste, mest smekande egenskaper, helt enkelt därför att han såg hennes djupa nedslagenhet. Därpå en kort period, vars händelser minnet blott bitvis kontrollerar: en månad eller kanske blott en vecka eller spridda dagar av extatisk glädje, frihetskänsla, ömhet, trots. Därpå dagen då hon och fästmannen komma arm i arm uppför gårdsplanen och då Suzanne sitter på trappan, stirrar framför sig, ler föraktfullt, reser sig och går in utan att besvara deras tilltal. Därpå den stadigt växande skräcken och undran vad de tänka, vad de tro, ”de andra”. Därpå tanken, som inte får tänkas. Tanken som ständigt måste undanträngas av andra tankar — lika gott om kloka eller dåraktiga.
Vad hade hänt? Ingenting som kunde kallas en olycka. En massa omständigheter hade åstadkommit förslappning — förslappningen förvirring — förvirringen förargelse. Den kloka fru Balzar förblev den kloka fru Balzar. Kärleken står under förnuftets och viljans kontroll. Genom överraskningen kan den för någon tid göra sig till allenarådande tyrann och ropar då som andra tyranner: Min makt är av gudi, försök ej att bryta den! Men sedan man upptäckt att en skara obetydligheter verkställt statskuppen, låter man tyrannen falla. Förnuftet tar ut sin rätt. Fru Balzar, som vandrade dag efter dag utmed Sundet och kastade långa och längtande blickar till den vita kusten mittemot, sade sig, att hon mycket väl kunde resa till Stockholm, dit fästmannen återvänt. Allt var tillrättalagt. Louis och Suzanne hade försonats i Paris. Suzanne skrev att hon och Kurt skulle fira dubbelbröllop på försommaren. Allt var som det skulle vara. Hon tänkte mera på Kurt och affären än på Louis. Hon var alltjämt arbetslysten och maktkär, hon började ångra att hon övergivit firman. I alla händelser kunde hon mycket väl resa till Stockholm. Men hon reste inte. Varför? Därför att det var lika bra att inte göra det. Vad som plågade henne var en känsla av att hon glömt någonting viktigt. Hon förspillde den ena dagen efter den andra i grubbel över det glömda. Lika gott! Det viktigaste var att förnuftet segrat. Hon vandrade av och an på den vintriga kusten och gladde sig över att förnuftet hade segrat. Fullständigt.