De gula husen/Kapitel 04
| ← KOMMISSARIEN |
|
AUKTIONSKAMMAREN → |
ASSESSORN OCH MAJOREN
När kommissarien skulle gå till sitt »ämbetsverk» måste han alltid passera det lilla gula huset vid kyrkan, där assessorn bodde. Han brukade också alltid nicka till det vithåriga huvudet som nästan ständigt syntes vid skrivbordet vid fönstret med de stärkta gardinerna. Assessorn hade för länge sedan överlåtit sitt apotek och dragit sig tillbaka med en skälig och icke föraktlig vinst. Nu satt han i sitt fönster och betraktade världens gång. Till sällskap hade han mest Stina Kajsa, som skötte hushållet sedan åratal efter en noggrant följd regim utan minsta avvikelser, och så katten Rosa som spann i solskenet på skrivbordet och var ett högt begåvat och märkvärdigt djur i många avseenden. Ty det var känt över hela staden, att när assessorn fick besök av sin vän, den långe och magre rådmannen, brukade han på sitt raljant godmodiga sätt — och rådmannen tog aldrig illa upp små vänliga elakheter — fråga Rosa, om hon inte var lika klok som en hel småstadsmagistrat, och därmed klämde han Rosa i halsen, så att hon måste öppna munnen på vid gavel och svara ja.
Över den stora vita sängen hängde i olja ett porträtt av hans för länge sedan döda hustru. Hon såg ut som en gammal drottning med en ros i det högt uppkammade håret, spetskragen och sin smala midja. Men sonen låg uppe i Uppsala och läste medicin. Det var litet tråkigt med all hans rabulism, och assessorn grymtade ibland för sina vänner i schaggsoffan över det »förbannade rabaldret» som drog honom från studierna, men det kunde nu inte hjälpas, och han yvdes inte så litet, när licentiaten var klarad med glans, och han bröstade sig och stoltserade när han första gången fick mottaga sonens egenhändiga recept för sina gamla magkrämpor. Dock kunde han naturligtvis inte fullt lita på den gröngölingens ordinationer, utan han prövade först medlet på Stina Kajsa, eller Markattan som han kallade henne med hennes fullständiga medgivande och belåtenhet. Och när Markattan kraftigt reagerade för läkemedlet på önskat sätt, tog assessorn det sedan själv med full trygghet.
Markattan hade klumptumme på vänstra handen och en dotter gift i Amerika, till vilken hon skrev brev ibland, då assessorn alltid måste hjälpa henne med den krångliga, utländska utanskriften. Han kunde allting, i Markattans ögon, assessorn, men i det stora och rymliga köket och handkammaren därbredvid rumsterade hon enväldigt bland bunkar och fat. Hon var liten och rynkig och var kväll gick hon i alltid nytvättat och nystärkt förkläde och den svarta sidensjaletten till boden och hämtade kvällstidningen. Så tände hon den gamla lampan med bronsfoten — en morian som uppbar oljehuset — i assessorns skrivrum. Där stod på kakelugnsfrisen en liten parianbyst av August Blanche, som var assessorns gode vän sedan provisorstiden i Stockholm och såg godmodigt och myndigt leende ut över rummet. Markattan rullade ner de blå gardinerna och lampan lyste så vänligt och stilla. Men i den långa soffan med de tvenne griparna i mässing på mittenstycket satte sig assessorn, knäppte händerna över den kullriga magen och snodde tummarna, medan Markattan entonigt och oföränderligt med alltid samma röst läste annonser och ledare, notiser och anmälningar — hela kvällstidningen från pärm till pärm. Och Rosa spann och slickade sina vita tassar i kakelugnsvrån under alla Markattans rådbråkade utländska ord i tidningen, som alltid kommo assessorn att skratta så magen hoppade. Och Markattan tyckte visst själv det var lika roligt.
Men i övre våningen av assessorns gula trähus bodde majoren. Han förde adeligt namn och vapen och hade visst varit en högst förträfflig major under lugn och lycklig fredstid. Nu hade han för länge sedan avsked från regementet och han levde bland alla sina vackra gamla saker med sin enda dotter, fröken Ann Charlotte, som hade spelande bruna ögon och visst skulle varit benägen ännu trots sina snart femtio år till några galanta upptåg, om nu tillfälle därtill hade givits. Själv gick majoren alltid i höga fadermördare och bar sin adeliga krona i halskråset. Det ännu trots åldern bruna håret var kammat i tupé à la Oscar I och med stora bucklor vid öronen. Han talade helst om regementsövningarna förr i världen och den gång hans regemente och han själv till häst paraderade inför Hans Majestät Karl XIV Johan.
Genast man kom innanför de höga trappdörrarne till majorens våning kände man doften av lackvioler eller hyacinter, och när man gick uppför de mattbelagda och bonade trapporna blickade Karl Johan på en stegrande häst och Davids Napoléon i tunga förgyllda ramar ned på besökaren. Där var så fint och siratligt i de låga rummen med alla de gamla möblerna, de italienska mörknade landskapen i svartnade ramar och alla kopparsticken.
Från sina fönster kunde majoren se ut över den gamla prästgården vid kyrkan och ända in till sin vän, den blide doktorn och kyrkoherden. Över alla gångarna och syrénbuskarna i prästgårdsträdgården kunde han se, och han nickade ibland till sin vän och närmaste granne, när denne kom ut på sin trappa i blitt och ovärldsligt majestät — det stod ett sådant vördnadens sken omkring honom — för att begiva sig till någon ämbetets förrättning. Egentligen voro de goda vänner — majoren och kyrkoherden — men det var nu bara den susande och skuggande lönnen i prästgårdsträdgården som stod dem emellan. Ty den lönnen skymde och skuggade för majorens fönster och han fick aldrig tillräckligt med sol i sina rum för lönnens skull. I åratal hade han bett och bönfallit med skämt och allvar sin gode broder att få fälla det trädet. Men det stod lika obevekligt kvar alltjämt, tills majoren slutligen med svett och möda och hjälp av assessorn — ty han var själv ingen skrivande karl — fått uppsatt en inlaga om lönnens fällande till kyrkorådet. Men den blide doktorn såg på skriften, läste den noga och flera gånger igenom och sade så endast med sitt stillsamma och milda leende:
»Låt lönnen stå
ännu ett år,
beskuggande mitt närmsta får.”
Och därvid hade det också fått förbliva. Men den lilla dubbelmeningen i kyrkoherdens »mitt närmsta får» hade gått majoren till sinnes, särskilt när rimmet började allmänt citeras på kalasen och pick-nickarne, och som han själv ej var någon kvick karl kunde han omöjligt finna något roligt i det, utan blev stram och högtidlig när han hörde det viskas på assembléerna.
Det störde nu också — men bara för en kort tid — det förtroliga umgänget med vännen assessorn, men denne var nu en gång en oförbätterlig skämtare och humorist, som nästan hade ett tyst respekterat privilegium på att få säga mer än andra, och i det avseendet hade majoren fått vänja sig vid litet av varje. De följdes snart åter som vanligt på sina promenader genom de små krumma gatorna eller längs strömbräddarna, begrundande världens gång ut ifrån sina olika förutsättningar, och sutto också om kvällarna vid sitt brädspel eller småpratande om dagens händelser i assessorns soffhörn, tills fröken Ann Charlotte på slaget 8 kom ned och bådade majoren till théet, som de drucko i de gamla vita sèvreskopparna.